Vad hände sen? Jonte har träffat Torbjörn Taxén

Han kallades för ”den tredje amerikanen” på den tiden då det endast tilläts två utländska spelare i allsvenskan samtidigt som han byggde upp ett av Sveriges bästa ungdomsprogram i sin hjärteklubb, Uppsala. Dessutom spelade han 136 landskamper under samma tid och han är en av endast tolv svenska basketspelare som varit OS-deltagare innan han ägnade sig åt coaching på hög nivå i många år. Men vart tog Torbjörn Taxén vägen när karriären avslutades i mitten av 90-talet?

Torbjörn Taxén föddes i Uppsala 1952 och har sedan dess, med undantag för några coachingår i Norrköping, varit sin födelsestad trogen. Han började spela basket redan 1964 då KFUM Uppsala var en relativt nybildad förening. Det visade sig tidigt att ”Tobbe” besatt en stor talang. Han debuterade som 18-åring 1970 i en landskamp mot Lettland och avslutade 1981 med en EM-kvalmatch mot Turkiet. Han var en enastående allroundmässig forward och rankas i mina ögon som en av de allra bästa svenska spelarna genom tiderna.

Som spelare var han under några år på 70-talet ”äckligt bra” vilket epitetet ”den tredje amerikanen” säger en hel del om. En strålande skytt, en mycket bra passare med stort basket IQ. I försvar var han, för sin längd, kvick i fötterna, smart och väldigt påläst om sina motståndare, både som lag men framförallt individmässigt. Att spela anfall mot en taggad Taxén var något av det värsta man kunde tänka sig. En av få spelare som alltid var enormt jobbigt att möta och varje gång det var dags för match så kändes det tufft om han hade fått undertecknad på sin lott. Han visste alltid vad jag ville göra och det var ett rent helvete att möta honom när han var på humör. Han om någon kunde stänga ned spelare.

Just det där med humöret var ibland även hans akilleshäl. Det hände ibland att han tappade lusten när han med sin envishet inte fick gehör för sina idéer samtidigt som han ibland även kunde få för sig de mest besynnerliga tankar under/innan matcher. Som att han inte skulle skjuta utan att bara passa för att se hur saker och ting skulle utvecklas. Men det hände inte ofta utan oftast var Tobbe bara väldigt bra och höll alltid en ovanligt hög nivå.

Men det som, förutom basketspelandet, imponerade mycket på mig var att han under sin aktiva spelarkarriär samtidigt byggde upp en enastående ungdomsverksamhet i Uppsala som basketkonsulent under många år. Många av lagen blev framgångsrika i Sverige och det var även en hel del spelare sprungna ur denna verksamhet som med tiden kom att bli svenska landslagsspelare . Även i det här arbetet kunde jag notera Tobbes stora engagemang och envishet som en bidragande faktor till de framgångar som följde. Och att kunna göra detta samtidigt som han var en av landets bästa spelare framstår ju idag som en utopi om man jämför med dagens aktörer.

Jag bestämde mig för att åka till Uppsala för att träffa Tobbe och se vad han har för sig idag samtidigt som det skulle bli kul att träffa en gammal vän som jag kamperade med under många av mina egna landskamper. I ett radhus strax utanför Uppsala tog en 65-årig välbevarad legend emot med både hembakta bullar och räksmörgås. Det visade sig dock, inte förvånande, att det var hustrun Helena som hade stått för bakandet.

– Kul att du hälsar på även om jag inte är mycket till nostalgiker och väldigt sällan pratar om det som varit

– Jag lever mycket efter devisen att det som varit, har varit, och det som är nu är det som gäller. Men jag skall kanske inte sticka under stol med att det kan vara roligt att prata om det som var ibland, då basketen gjort mycket för mig och gett mig fina minnen.

Idag är Tobbe pensionär, efter en yrkeskarriär (han gick GIH 84-86 med många andra basketkändisar) som avslutades som speciallärare. De båda barnen Martin och Sara har nu blivit vuxna. De var annars en anledning till att han och hustrun blev väldigt aktiva basketmässigt igen då barnen växte upp och blev basketfrälsta. Det efter ganska många år utan basketboll. Sara blev även ungdomslandslagsspelare så det fanns uppenbarligen gener som gick i arv hos både henne och sonen Martin som även han var duktig och en talang.

– Det blev som för många andra föräldrar ett nyvunnet basketintresse när de började spela och vi var verkligen en basketfamilj under några år. Nu när Martin och Sara beslutat sig för att avsluta basketen så har jag återfallit till att vara mindre aktiv, även om jag alltid har följt Uppsalas herrlag, och gör så till viss del nu också.

– Annars kan jag nog tycka att dambasketen är roligare att se på. De spelar en basket som jag gillar mer. Där finns både guards och centrar och tjejerna använder sig mer av att spela basket på ett komplett sätt. Herrbasketen har stundtals utvecklats åt ett håll som jag inte är så förtjust i då det bara skjuts skott från distans och spelas en hög pick´n roll som är så tråkigt att titta på. Sen springer tjejerna mer, utifrån sina fysiska förutsättningar, samtidigt som de även lirar mer. I herrbasketen de senaste åren så går man upp i anfall och allt skall vara långsamt samt kontrollerande samtidigt som guards dribblar oerhört mycket vilket inte riktigt är min stil. Jag gillar att bollen passas och att spelet sker med fart.

Min följdfråga efter ovanstående utlägg blir vad Tobbe själv tyckte att han var bäst på som basketspelare under sin aktiva karriär samt vad han värdesatte i de lag han spelade för.

– Det jag tycker att jag var bäst på var att jag var ”en basketspelare”. Det innebär att jag kunde det mesta och samtidigt hade förmågan att förstå hur spelet skulle spelas. Jag var inte speciellt bra på något utan ganska bra på allt.

– När jag blev coach efter avslutad karriär (Norrköping fem år och Uppsala tre år) så försökte jag alltid att predika förmågan att behärska många bra saker istället för att vara expert på en sak. Det där med rollspelare som det pratas nu om är verkligen inget för mig. En annan sak som alltid varit viktig för mig är även att ha ett stort engagemang och att lägga ned hela sitt hjärta i det du gör. Tyvärr känns det ibland idag som om spelare och klubbar inte verkar bry sig speciellt mycket. Man spelar och sen, oavsett hur det går, så är det bra med det.

– Jag gillar inte heller den här utvecklingen med många utländska spelare. De kommer och går och det hinner aldrig bli någon känsla vare sig i lag eller klubb som det var förr i tiden. Sådant tror jag är viktigt och var en av anledningarna till att det var mer intresse förut. De gånger vi spelade mot Södertälje, Alvik, Norrköping och Solna så var det verkligen något extra då alla de lagen ofta hade ”egna” produkter i sina lag i flera år. Dessutom var många av dem profiler vilket det finns alldeles för få av idag.

Idag är Tobbe inte aktiv i basket mer än som åskådare vid vissa matcher vilket jag finner lite märkligt eftersom hans liv i många år i princip endast bestod av basket. Hans arbete att skapa en framgångsrik ungdomsbasket i Uppsala samtidigt som han själv spelade var ju som nämnts imponerande och undertecknad kan ju tycka att en sådan kraft skulle kunna användas även idag inom basketen.

– Jag har nog alltid varit en sådan person som går ”all in” när jag håller på med något. Slutar jag så slutar jag och då släpper jag det mesta. Nuförtiden så vill jag helst ägna mig åt stugan i Roslagen, lägga pussel samt att fiska lite och läsa böcker. Basket blir det lite då och då med de gamla kompisarna från de framgångsrika åren med Uppsala, men då i form av att vi tillsammans går och tittar. Nu i vår skall några gamla spelare (Thomas Tjäder, Key Carlsson, Neal Meacham, Janis Zarins och Micke Sundqvist) åka till USA och turnera runt lite för att se NBA i fyra olika städer.

Hos Tobbe finns inget sug att vara med i basketen mer aktivt idag även om han säger att han givetvis hjälper till om någon frågar i den mån han har tid att lägga på sporten. Han menar dock som så många andra att det sällan är någon som just frågar även om tidigare ledare i Uppsala hörde av sig ibland.

– Det är självklart att det innerst inne alltid kommer att finnas ett intresse samt en förhoppning av att svensk basket blir bättre. Konstigt vore det väl annars med tanke på vad jag varit med om. Kan jag bidra med något så är det bara att fråga, men just nu säger han med ett leende, har jag ett väldigt stort pussel att lägga.

Jonte Karlsson
jonte.karlsson@telia.com

One Reply to “Vad hände sen? Jonte har träffat Torbjörn Taxén”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *