Stockholms roll i basketens utveckling

Foto: Anders Tillgren

Är det viktigt för den svenska basketens utveckling att sporten blir stor i termer av att antalet utövare växer? Alla tycker inte det och pekar på att det går att nå världsnivå, skapa intresse och t o m få tv-tid även om antalet aktiva är förhållandevis få. Exempel på det är curling och skidskytte. De båda grenarna är dock väldigt små internationellt sett och utan tvekan är det lättare för ett litet land att nå framgångar i sådana idrotter. Innebandy och bandy är andra exempel.

Men i en världsidrott som basket är det i princip omöjligt. Den internationella konkurrensen är mördande. Det krävs ett så stort underlag som det bara går för att få fram en internationell elit som kan tävla med de bästa och skapa ett ökande intresse. Men för ett litet land som Sverige är det inte ens säkert att det någonsin går. Då krävs nog en närmast totaldominans inom idrotten, liknande den i Litauen. Men icke desto mindre, vi kan slå fast att ju fler vi kan bli, desto mer ökar chanserna. Ju fler, desto bättre och starkare borde vi kunna bli.

För det krävs också resurser, inte minst i ekonomiska termer. Men där finns en dynamik, för utan tvekan förhåller det sig så att de största idrotterna gynnas mest på bekostnad av de mindre. Ju större basketen blir, desto mer av samhällets resurser kommer sporten att få, istället för att som nu, bli styvmoderligt behandlad i jämförelse med t ex fotboll och ishockey. Det finns alltså även resursmässiga anledningar till att bli en stor, helst dominerande, idrott.

Så hur går det i Sverige? Ökar antalet utövare? Jag har inga dagsfärska exakta siffror på det, men tecknen och signalerna tyder onekligen på det. Det går inte med himlakliv, men ändå framåt. Så långt är gott och väl, men allt är dock inte frid och fröjd och den främsta anledningen är den regionala obalansen. Basketen i Stockholmsdistriktet tycks växa så det knakar. Däremot händer inte samma sak i övriga delar av landet och växer den där så sker det inte alls i samma takt som i Stockholm.

Vad beror det på? Säkert en massa olika saker, men för att spetsa till det så kan man säga att i Stockholm satsar man på att bli fler, medan klubbarna ute i landet inriktar sig mer på att få fram och driva ligalag. 

Basketens tillväxt i huvudstadsområdet är tydligt på flera sätt. Bland annat är ungdomsbasketen i Stockholm stad redan nu större än både innebandyn och handbollen tillsammans! Stora ungdomsföreningar i Stockholmsområdet, som t ex Blackeberg, Fryshuset, Central och Kungsholmen, satsar ju mycket på tillväxt utan att ha ligaambitioner. Och av de tio största idrottsföreningarna i Stockholm är fem basketklubbar; de ovan nämnda plus Alvik (övriga fem är fotbollsklubbar).

Med det menar jag inte att det saknas initiativtagande och aktivitet utanför Stockholm. För att ta några exempel har ju Luleå länge sin modell för breddverksamhet och föreningar som Högsbo i Göteborg och Eos i Lund jobbar aktivt med att bli fler. Och det tas många grepp på många andra håll. Ett exempel bland flera är ju min vän Thomas Lönnström som från ingenstans startat fyra klubbar i norra Uppland, på ställen som tidigare var vita basketfläckar. Men helt klart är att det kräver mer arbete på mindre orter eftersom Stockholm med sin befolkningskoncentration har en klar fördel.

Ett stort krux i den här frågan är dock att Stockholmsdistriktet, Sveriges överlägset största, har svår växtvärk. Det är främst en skriande brist på hallar, medan det tycks förhålla sig helt annorlunda i övriga delar av Sverige. Ledare utanför Stockholm jag pratat med säger ungefär ”halltider är inte vårt problem, utan tränare och engagerade ledare”. Det är inte bra att Stockholms andel av det totala antalet basketspelare fortsätter att öka, inte minst med hänsyn till ”trångboddheten”. Kapaciteten för fortsatt tillväxt finns onekligen utanför huvudstadsområdet.

Distrikten utanför Stockholm skulle alltså behöva lämna ett större bidrag till basketens tillväxt. Stockholms län har 23 % av Sveriges befolkning (2,3 miljoner av 10,1) men hela 48 % av de aktiva inom basketen. Och sett till deltagartillfällena inom basketen är obalansen ännu större. Stockholmsdistriktets andel är i det avseendet 56 %. Vi kan nog konstatera att basketen i Stockholm inte har långt till sin ”bristningsgräns”, d v s den punkt då det inte går att växa särskilt mycket mer, såvida inte förutsättningarna, t ex vad gäller träningstider, förändras radikalt. Och då måste en fortsatt tillväxt komma utanför huvudstadsområdet.

Så är det så enkelt som att Stockholm ägnar sig åt breddverksamhet medan orterna i övriga delar av landet står för elitverksamheten? Kanske inte riktigt, men det ligger en hel i det. Distriktet som har hälften av alla spelare har t ex bara tre ligalag (av totalt 21); Alvik på damsidan och Södertälje i båda ligorna. Om vi undantar Södertälje så gapar det tomt på elitsidan i huvudstaden. Inget lag i herrarnas liga, bara ett i damernas. Men det finns å andra sidan inte en enda basketarena värdig namnet i hela Stockholm, så varför skulle det finnas några ligalag?

Situationen med den skeva regionala balansen får ett flertal effekter som inte alltid är till fördel för svensk basket. Ett exempel är det här:

42 av de 104 svenska damligaspelarna förra säsongen kom från Stockholmsdistriktet, 62 från övriga landet. Då hade distriktet ändå tre lag i högsta serien; AIK, Alvik och Telge, där Stockholmsdominansen var stor. Exkluderar man de tre klubbarna så får man fram att 14 av 48 svenska spelare i de övriga lagen var från Stockholm. Det motsvarar 29 %. Det betyder att Stockholmsdistriktet visserligen ”exporterar” spelare till klubbar i övriga landet men att andelen av olika anledningar inte är lika stor som huvudstadsdistriktets andel av det totala spelarantalet. Det är alltså ”lättare” att bli ligaspelare om man inte kommer från Stockholm. Lagen förlitar sig i hög grad på lokala förmågor.

Slutsatsen måste bli att det överproduceras spelare i Stockholm och att många av dem, som borde ha nått liganivån aldrig gör det. De får inte chansen eftersom det inte finns några ligaklubbar i närområdet och för att det i allmänhet inte finns den ekonomi i de andra klubbarna att de kan värva Stockholmstjejer och avlöna dem för deras basketspelande. Och så länge det förhåller sig på det viset är enda lösningen att Stockholmsdistriktet får fler ligaklubbar. Bekymret är att det går år andra hållet. Situationen i Stockholmsbasketen gör att antalet klubbar i damernas liga sjunker till två den kommande säsongen. Och vad kan vi förvänta oss på den fronten? Kanske kan AIK på sikt åstadkomma en återkomst till ligan. Kanske Fryshuset, varifrån det hörs tongångar om att man inom några år skall göra en ligasatsning. Och i Central har man ju sagt att man satsar uppåt om man får bygga sin arena, men där tycks det mesta ha gått i stå, både med bygget och elitsatsningen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *