Spelet om det svenska mästerskapet

Säsongen är inne i sina sista, skälvande ögonblick. Om drygt två veckor vet vi vilket lag som vinner det svenska mästerskapet, laget som får lyfta bucklan och klippa ned nätet. Luleå blir den ena parten i finalen medan det fortfarande är ovisst ifall motståndet kommer att utgöras av Udominate eller Visby.

När vi tar en titt på det som hände i gårdagens match mellan Udominate och Visby, så hajar man till. Handlar det inte om vem som skall få spela i den svenska mästerskapsfinalen? Jo, därom kan man inte tvista, men fakta visar att det svenska deltagandet och inflytandet var ytterst begränsat. Det handlar om en matchserie om en plats i SM-finalen, men som avgörs av utländska spelare.

Av matchens 170 poäng producerades sex (!) poäng av svenska spelare, rättare sagt en av dem. Det var Felicia Ponturo i Visby som gjorde dem. De svenska spelarna fick 17% av den totala speltiden ( 22% i Visby, 12 i Udominate).

Är det så här vi vill ha det? Eller som det uttrycktes i ett mail jag fick på morgonen: ”Vart är vi på väg?”

Några saker måste sägas i det här sammanhanget. Det ena är att det knappast går att klandra varken Udominate eller Visby. Klubbarna tänker i första hand på sin egen verksamhet för att bli så slagkraftiga som möjligt, och de agerar i enlighet med de tävlingsbestämmelser som vi har. Båda klubbarna har av olika skäl, haft svårt att locka till sig konkurrensdugliga svenska spelare. Och Visby har dessutom haft ett riktigt oflyt med skador och sjukdomar. Så vad göra, annat än att förlita sig till utländska spelare?

För det andra skall vi vara medvetna om att det ofta ser ut på det här sättet i den andra europeiska länderna, d v s i de bästa lagen. I liga efter liga dominerar de utländska spelarna, på en skala från toppamerikanskorna i de bästa lagen i de bästa ligorna, till de mer ordinära i de sämre.

Det finns dock anledning att inte jämföra sig med de mest utvecklade basketländerna och ligorna, sådana som t ex de ryska och de turkiska. Sverige är helt enkelt i ett annat utvecklingsskede. Basketens långsiktiga utveckling, och därmed landslagens möjligheter att nå framgång, kräver helt andra tag. I vårt skede är vi tvungna att vara en smula cyniska. Andra kan inte tillåtas profitera på oss och vår verksamhet. Vi måste profitera på andra. Under överskådlig tid framöver kommer vägen till landslagsspel för de svenska tjejerna att gå via utlandsspel, i ligor som är på en annan nivå än den svenska. Och för att det skall lyckas krävs att de får utrymme att visa upp sig och delta i den svenska ligan, och för den delen i internationella klubblagsturneringar.

Det får de inte i dagens läge, vilket är beklagligt. Mest ledsamt att se är vilka konsekvenser den här situationen ger i spelet och ansvarstagandet. I måndagens match blev det t ex väldigt tydligt hur situationen passiviserar de svenska spelarna. När de får bollen gör de i stort sett inget annat än att titta var närmaste import finns, och passar sedan bollen till henne. Inga initiativ, inte ens titta på korgen, bara passa bollen vidare. Och det handlar om spelare som är och varit bland våra mest lovande och gjort U-landskamper. De har klarat gallringen till den högsta nivån, men när det verkligen gäller förvandlas de till andraplansfigurer.

Så vad göra åt det här? För kanske tusende gången, vi måste ändra representationsbestämmelserna. Minska antalet icke-EU spelare, öka kravet på andelen hemmafostrade, inför en regel om ”X antal svenska spelare alltid måste vara på planen”. Och för guds skull (även en ateist får ibland använda dylika kraftuttryck), sluta med tramsargumentet att vi måste ha en generös utlänningskvot för att ”lagen som deltar i Europaspelet skall kunna hävda sig”.

Importer eller inte, gårdagens match var hur som helst intressant och på sitt sätt kul. Det blev ju en skräll. Visby, med sin begränsade rotation, höll sig till sitt enkla recept, spelade utan fruktan och utnyttjade sitt lag maximalt. På nytt fick Visbys stora spelare härja vilt mot ett Udominate som har mycket mer av storlek. Palusna har växt ut till en jätte och Timbilla fortsätter att vara ett ånglok i tresekundersområdet, förutom sin sidouppgift som upptransportör av bollen. Märkligast av allt var att både Palusna och Timbilla oavbrutet attackerade respektlöst och med framgång mot ett Udominateförsvar, som med coach Enjebos egna ord, verkade ”ha sirap under fötterna”.

Visbys ”fria spel” i anfall är förvisso svårscoutat, men det är inte enda förklaringen till att Umeåförsvaret föll ihop som ett korthus. Det var bara Brianna Kiesel som stod upp på det sätt som alla hade behövt göra. Dessutom inträffade det remarkabla att lilla Kiesel blev bästa returtagare i hemmalaget! Nej, sällan har man sett ett så mediokert Udominate i försvaret, både det individuella och lagförsvaret. Det var som om det inte fanns några defensiva regler och för övrigt ingen kommunikation heller.

Tendensen med dåligt humör hos hemmaspelarna höll i sig även i denna match. Det resulterade i två tekniska spelarfoul och dessutom ådrog sig Janne Enjebo ytterligare två och blev utvisad från hallen. Den annars så lugne, t o m timide Enjebo, får sällan sådana vredesutbrott som igår. Men det är sådan han är och har varit sedan spelaråren. De som spelat och coachat med Enjebo genom åren vittnar om förvandlingen som ibland sker. När Enjebo blir arg blir han skogstokig. ”När Janne blev förbannad visste alla att det gällde att hålla sig undan. Då blev han livsfarlig”, berättar en person som spelat mycket mot Enjebo. Ett exempel är från OS i Moskva, där Enjebo i en match ilsknade till och på ett ganska brutalt sätt knockade en spelare i motståndarlaget.

Men som sagt, i normalfallet är Enjebo en lågmäld och sansad person, dessutom ytterst trevlig. Men något tycks hända när en viss gräns nås. Låt oss hoppas att han och spelarna förmår lägga allt groll bakom sig och ser till att det blir en fin match i Visby på torsdag. Visby är i ett fint flow för närvarande, men fortfarande är Udominate favoriter att vinna den här SM-semifinalen.

 

7 Replies to “Spelet om det svenska mästerskapet”

  1. Beklämmande läsning och bra att du lyfter frågan! Fantastiskt roligt med Felicia Ponturo ändå, vråken levererar. Tycker också Patricia Elias i Telge förtjänar att lyftas efter ett modigt och moget spel i semifinalen. Hoppas på modigare klubbar, coacher och förbund framöver. Vi behöver lyfta våra svenska tjejer på hemmaplan. Det finns ju redan klubbar som gör det men det räcker ju inte till guld med dagens regelverk.

  2. Som vanligt nästan fanatiska åsikter. Alltid svart eller vitt med slutsatser om att tvinga fram regler från ”en som vet.” Sanningen är väl även att de svenska spelarna är för dåligt förberedda för damligan, kass träningssiciplin och för dåligt skolade. Kan man inte kan spela med och emot de utlänningar som platsar i Sverige har man inget i damligan att göra. Sämre än vad ligan är idag går knappt att föreställa sig. Och tur för de ambitiösa spelarna, som kan bli något, att det åtminstone finns hyfsade importer man kan mäta sig med. Samt för publiken. Skyll på ungdomsbasketen som inte gjort sin läxa.

  3. Börje
    Alla har rätt till sin åsikt och dessutom att uttrycka den, du liksom vi andra som tycker tvärtom. Vet dock inte om det gör mig eller mina likasinnade till fanatiker.
    Den här frågan handlar om ett strategiskt vägval för framtiden. Din linje sitter på ”makten” just nu och segrar den linjen önskar jag bara lycka till. Inget i dagens utveckling av den svenska basketen pekar dock på att det är rätt väg att gå.

  4. Börje, hur många matcher har du sett? Håller med Tapio om att de Svenska spelarna kommer i skym undan. Tänk vad många lovande spelare som ”flyr” till USA för skola och basket. Om de hade fått chansen hemma ist….
    Tapio fortsätt skriv, du är bäst!

  5. Tapio och Bea. Jag ser många matcher och har god koll. De som flyr väljer en väg de tror är bättre. De bra spelarna fick, eller skulle ha fått, speltid i damligan. Men valde en väg de ansåg vara bättre. USA eller Europa. De som stannade är tacksamma för att damligan ändå höll en hyfsad nivå att utvecklas i. Det jag vänder mig emot är det ensidiga tänket. Dessutom uppmaningen om att man ska införa regelverk som begränsar antalet bra spelare från utlandet och att svenska spelare ska få garanterad speltid. Återigen, tur för de bra, talangfulla, och ambitiösa spelarna, att det finns en hyfsad liga att spela i. Om ert tänk får fäste, kommer dessa att söka sig utomlands redan från gymnasiet – vilket vore en än mer katastrofal utveckling. Försök att få fram fler bra svenska spelare istället. Dessa har aldrig haft problem med speltid. ”Med våld ska landet byggas upp.” Icke! Det ska byggas upp genom spridning av de fundamentala och grundläggande kunskaperna i basketboll.

    1. Igår kväll på TV sporten så höll Luleå hockey tränaren Fredrik Glader med Börje. Förbundet vill begränsa men inte klubbarna, de få svenska tjejer som platsar mår bra av importerna och publiken strömmar till åtminstone i Luleå. Tror dock att speltiden skiljer sig i hockeyn med tanke på syran.

  6. Precis Hasse! Jag är också bedrövad över att inte fler svenskar dominerar i damligan. Men nu har Visby fått en nytändning och Umeå satsar sedan några år. Ska vi kasta bort det?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *