Söndagskrönika

Jag skall  än en gång återkomma till frågan om den utländska representationen i ligalagen, med anledning att jag blivit kallad extremist av en läsare. Min ”extrema” hållning sägs bero på att jag förordar en radikal förändring av tävlingsbestämmelsernas representationsbestämmelser. Alla får tycka vad de vill, men min ringa mening är att min åsikt knappast är ”extrem”.

Snarare skulle jag säga att de nuvarande bestämmelserna är extrema i meningen att de tillåter en närmast makaber utlänningskvot. Att lagen kan spela med sex importer är ju rejält i överkant. Och att det är just de som lägger beslag på merparten av speltiden behöver egentligen inte sägas. Men faktum är att man kan ha ännu fler importer. Alla spelare som haft permanent uppehållstillstånd i tre år räknas nämligen som hemmafostrade. Om ett lag skulle ha råd och och den kategorin spelare fanns att tillgå så skulle laget ifråga rent teoretiskt kunna spela med enbart importer. Tala om extremer! Och i ett sådant scenario skulle vi kunna döpa om SM till Öppna Svenska Mästerskapen.

Alla som följ mig genom åren vet att jag inte är allergisk mot utländska spelare i ligan. Tvärtom har jag alltid ansett att många av dem representerar  den där extra kryddan i lagen. Många av dem har varit väldigt intressanta att följa, särskilt de som verkligen gjort skillnad och före eller efter vistelsen i Sverige spelat med framgång på hög internationell nivå. Och att vi den säsongen haft spelare som Janel McCarville och Brianna Kiesel i ligan, med mängder av erfarenhet, inte minst från WNBA, har varit en ynnest.

Det är ju också så att de svenska spelarna mår bra av att möta vassa motståndare dagligen, på träning och på matcher. Men någonstans går en gräns, som jag menar med råge har överskridits. Och att ett par av lagen, som leder den här beklagliga utvecklingen, pekas ut som föredömen och intressehöjare, är skrattretande. Tre fjärdedelar hemmafostrade, d v s två, max tre utländska spelare i lagen oavsett nationalitet, vore modellen.

Det som hände på förbundsmötet i lördags visar med önskvärd tydlighet en sak som vi berört tidigare, nämligen valberedningarnas betydelse, inte minst i ideella organisationer. Valberedningen hade den här gången nominerat tio namn för inval i förbundsstyrelsen, en sammansättning som tydligen inte föll landets BDF, med Westra i spetsen, i smaken. Distrikten hade istället pratat ihop sig innan mötet och lanserade två egna kandidater och med stöd av den majoritet som man hade samlat ihop så röstades dessa två också in.

Att det blir kupper av det här slaget är inte helt ovanligt och är naturligtvis exempel på att det långtifrån råder en samsyn bland organisationens medlemmar, för i botten handlar det om missnöje och bristande förtroende. En slutsats av det inträffade är att valberedningen misslyckades med sitt uppdrag, helt enkelt blev överkörda. En annan är att särintressen som vanligt lyckades göra sig gällande.

Jag känner inte i detalj till motiven till varför två av valberedningens kandidater ratades. Från de personer jag pratat med kommer olika uppgifter: missnöje rent allmänt med kvaliteten på valberedningens kandidater, att fler personer med erfarenhet måste in i förbundsstyrelsen och att den geografiska spridningen i valberedningens förslag inte var tillräcklig. Man kan tycka vad man vill om kriterierna för inval i förbundsstyrelsen, men själv anser jag att geografi är av underordnad betydelse. Vilka kompetenser de nya kan tänkas föra in i styrelsen, liksom hur de kompletterar den övriga styrelsen är de solklart viktigaste sakerna. Jag har svårt att tro att förbundsstyrelsen, oavsett hur den är sammansatt, kan tillåta sig ta beslut som direkt missgynnar vissa delar av landet. En sådan styrelse skulle diskvalificera sig själv.

Geografiska motsättningar finns det dock i det svenska basketsamfundet, men precis som i övriga samhället handlar det huvudsakligen om aversioner från landsbygd gentemot ”huvudstadsfolket”, som ”sitter där och bestämmer över allt och alla”.

Hur som helst var processen, om än stadgeenlig, en rejäl motgång för den valberedning som valdes av förbundsmötet för två år sedan. Det berättas också att de erfarna organisationsrävarna Björn Ericsson och Thomas Persson på mötet höjde varningens finger för det som höll på att hända, och i det ena fallet t o m uppmanade kuppmakarna att ”besinna sig”.

Bland oss som stod vid sidan av och som inte har full insyn i de enskilda kandidaternas kvalifikationer, reagerades det instinktivt på att de två som ratades bland valberedningens kandidater var två män med god förankring i-, och med stora kontaktytor i näringslivet, sådant som den svenska basketen år i behov av. De båda var också en del av den föryngring som valberedningen hade tänkt sig, men som kom av sig genom kuppen. Istället valde distrikten att satsa på två äldre herrar. Man får anta att distrikten gjort en grundlig kontroll av deras bakgrund, kompetenser och därmed lämplighet, för det som signaleras är förstås att de passar bättre och kommer att göra ett bättre jobb än de båda som kuppades bort

I ärlighetens namn kommer vi aldrig att få veta vad de två som röstades hade kunnat tillföra till den svenska basketen, vad gäller sponsorkontakter och annat, men klart är väl att två sådana personer som blivit tillfrågade, tackat ja till nomineringarna och sedan ratats, tappar en del förtroende för den svenska basketen. Förhoppningsvis blir de inte fiender.

Yakin Dogu lyckades vinna seriefinalen i den turkiska ligan genom att besegra Hatay med 68-65 på bortaplan. Därmed är Yakin Dogus serieseger i hamn, trots att två omgångar återstår innan det är dags för slutspel. Elin Eldebrink spelade inte matchen, mest sannolikt p g a begränsningarna för antalet utländska spelare i matcherna. I Turkiet har de bl a en regel som innebär att två turkiska spelare alltid måste vara på planen.Tvillingsystern Frida däremot spelade för Botas, och både hon och laget fortsätter att visa fin form. Frida satte 18 poäng och tog sex returer, när Besiktas besegrades med 59-48. Botas ligger fyra i tabellen och har goda chanser att bibehålla den positionen.

För Lucca (Binta Drammeh), Namur (Josefine Vesterberg) och Gipuzkoa (Ellen Nyström) tog dock säsongen slut när det blev respass i slutspelen i respektive liga. Men Sverige är fortfarande med i kampen om mästerskapen i Turkiet (Elin och Frida Eldebrink), i Tjeckien (Amanda Zahui), Frankrike (Kalis Loyd), Polen (Farhiya Abdi), Rumänien (Nathalie Fontaine och Danielle Hamilton Carter), Storbrittanien (Evelyn Ovner) samt den tyska andraligan (Mikaela Gustafsson).

Vi kan realistiskt kalkylera med mästerskapsvinster i Rumänien (Sepsi) och Tjeckien (USK Prag), kanske också i Turkiet (Yakin Dogu) och Tyskland (Osnabrück). För de andra är bedömningen att det blir oerhört svårt att vinna. Men man vet aldrig.

I veckan som kommer har vi en hel del intressant att se fram emot. På onsdag börjar ju SM-finalen mellan Luleå och Udominate, där mästarna startar på hemmaplan. På fredag är det returmöte i Umeå och följande måndag möts lagen igen i Luleå.

Men vi har också två internationella tilldragelser. Returmatchen i Eurocups final spelas även den på onsdag, då Vendedig tar emot Galatasaray. Efter 22-poängssegern på hemmaplan är Gala jättefavoriter att ta hem titeln.

Fredag-söndag går så Final Four i Euroleague av stapeln. Det börjar på fredag med matcherna UMMC-Kursk och Yakin Dogu-Sopron, och det är uppstickaren Sopron som arrangerar turneringen. Final och bronsmatch spelas på söndag.

Och slutligen, här hemma, avgörs i helgen Final Four i RM och USM, i Norrköping. Ungdomarna spelar på lördag och söndag och vi kan konstatera att arrangerande Norrköping och AIK har flest lag med. De båda är representerade i fem av de totalt åtta kategorierna. Sedan följer Fryshuset och Alvik med tre var. Den forna stormakten och dominanten på ungdomssidan, Södertälje, får denna gång nöja sig med två lag.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *