Om Euroleague och en festlig screen

Tänk att Julian Martinez Alman, coachen som i helgen lämnade Udominate, redan har ett nytt jobb, som head coach för Campus Promete, med uppdraget att försöka rädda kvar laget i den spanska högstaligan. Det gick fort kan man tycka, men att Alman väntade med att ”säga upp sig” i Udominate tills han hade ett nytt jobb är begripligt. Lika begripligt är att Alman och hans agent en tid letade med ljus och lykta efter ett nytt uppdrag, d v s medan han fortfarande var anställd av Udominate. Det skulle vem som helst som inte har fått lön på flera månader ha gjort.

Och tänk hur fint allt till slut löste sig för alla inblandade. Udominate, som till varje pris ville bli av med Alman blev ju en vinnare i samma ögonblick som spanjoren drog iväg. För precis i det ögonblicket stod ju Janne Enjebo, som av en tillfällighet startklar, redo att ta över stafettpinnen. Ja ibland är livet fantastiskt.

I den sista omgången av Euroleagues grundserie besegrade Yakin Dogu ryska Nadezdha med 93-71 och vann därmed den ena gruppen. Det är en strålande prestation av ett lag som gör sin första säsong i turneringen. Ribban i Yakin Dogu höjdes på allvar förra säsongen, då man inledde en storsatsning och satte upp målet att bli ett europeiskt topplag. Det resulterade direkt i att man tog en unik trippel (Turkiska ligan, cupen och Eurocup) och det här spelåret ser inte ut att bli sämre. YD leder ligan, har redan vunnit cupen och har chans att nå riktigt långt i slutspelet i Euroleague.

Yakin Dogu är ett lag som är välkomponerat, med bra spelare i alla positioner och en blandning av stjärnor och rollspelare, ledda av den skicklige Zafer Kalaycıoğlu, en gigant bland de turkiska coacherna, med nio ligaguld under bältet. Han har utvecklat ett fint lagspel där man verkligen utnyttjar styrkorna i laget. Det märks en klar skillnad mot inledningen av förra säsongen, som ofta präglades av huvudlöst individuellt spel. Och det här lagspelet baseras väldigt mycket på de spelare som svarat för kontinuiteten under de här två säsongerna: Courtney Vandersloot, Kayla McBride, Quanitra Hollingsworth och Elin Eldebrink. Att man har en bas av återvändande spelare har varit viktigt. Och när YD, som den här säsongen har kunnat komplettera med sådana som Jantel Lavender, Sandrine Gruda och Ann Wauters, så finns det ju förutsättningar.

Vad gäller Eldebrink så spelar hon nog sin bästa basket i karriären just nu. Hon är visserligen inte på samma stjärnnivå som några av lagkamraterna, t ex Vandersloot, McBride och Lavender, men man måste betänka att hon faktiskt har en stor roll i ett av de allra bästa europeiska klubblagen och klarar av det på ett utmärkt sätt. Kalaycıoğlu vet vad han får av Eldebrink defensivt, även mot de de bästa individualisterna i motståndarlagen. Men i försvaret har hon alltid varit bra, och kanske är det att hon faktiskt utvecklat offensivt, och spelar stabil och klokt med smarta val, som gör att hon håller på den här nivån.

Jag pratar ofta med Jonte Karlsson om allt mellan himmel och jord. Naturligtvis blir det mycket basket och ibland på en ganska nördig nivå, oss farbröder emellan. Inte sällan kommer vi in på detaljer i spelet, vilket jag tycker är intressant och givande, för han har ju en erfarenhet och ett kunnande som få i det här landet. När vi en dag pratade om olika typer av screener så berättade han om en variant med namnet ”elevator screen”, som kan vara bekant för de mest inbitna men som var en nyhet för mig. Sedan dess, det måste nu ha gått ett halvår, har jag, i varenda match jag sett, letat efter en sådan screen. Vad jag förstår är det mest i NBA den används och jag hade därför föga hopp om att kunna ”hitta” en sådan inom den europeiska dambasketen. Och mycket riktigt, den har lyst med sin frånvaro.

Men idag hände det. Jag såg en ”elevator screen”, och jag vet att så gott som alla som läser det här, räknar det till avdelningen ”värdelöst vetande”. Men inte jag, för elevator är kungen, eller möjligen drottningen, bland screenerna. I alla händelser är det den festligaste. Jag såg screenen i matchen som jag nämnde här ovan, Yakin Dogu-Nadezdha. YD satte upp den för sin främsta skytt, Kayla McBride, och det hela var bara så snyggt. 

Så här ser en ”elevator screen” ut: Spelare 2, skytten som skall få bollen, springer mellan sina lagkamrater 4 och 5. Timingen här är viktig, för det hela bygger på att 2 lyckas skapa ett avstånd till sin försvarare. Så snart 2 har passerat mellan 4 och 5, går de bokstavligt talat ihop och stänger helt enkelt (hiss) dörren (därav elevator) för 2:s försvarare, så att 2 kan komma ut på andra sidan screenen och få bollen.

Lite mer om svenskintressena i Euroleague: USK Prag vann på bortaplan mot Castors Braine från Belgien, vilket säkrade det tjeckiska lagets plats i slutspelet. Zahuis lag kom trea i sin grupp och kommer att få möta UMMC i första rundan i play off. Det blir ordentligt att bita i för Prag. Amanda Zahui gjorde på nytt en stormatch med 28 poäng och elva returer. Zahui fortsätter att hålla stilen och prestera på en hög nivå.

Mer kärvt är det fortfarande för Farhiya Abdi, vars Wisla Krakow föll mot Fenerbahce 62-68. Förlusten innebar att Wisla hamnade på sjunde plats i sin Euroleagugrupp,. Wislas chans att förlänga den internationella säsongen rök därmed all världens väg, eftersom de hade behövt komma femma eller sexa, vilket hade gett en plats i kvartsfinal i Eurocup.

Abdi personligen har bara producerat 2,8 poäng i snitt i Euroleague, och snittat 14 spelminuter. Skottprocenten har legat under 25 och i dagens match, mot Fener, resulterade inte något av Abdis fem skott. Vi får hoppas att hon kan hitta en bättre form till EM-kvalmatcherna, som står för dörren. Det finns ju förväntningar på att Abdi skall vara en av de bärande spelarna i det svenska landslaget. Just nu nödgas man dock konstatera att hon inte är i det slag som vi vant oss vid. Inför matcherna i november tyckte jag att Binta Drammeh skulle vara ett alternativ istället för Abdi  Det tyckte inte förbundskaptenjen då, men kanske den här gången. Drammeh har gjort en bra säsong i Italien och det regerande mästarlaget, Lucca. Lucca har tappat ett par matcher på slutet men svenskan har hållit ställningarna som lagets bästa spelare och producerat bra med poäng, 13,5 i snitt. I senaste matchen gjorde hon 21 och var den enda i Lucca som kom upp i tvåsiffrigt.

One Reply to “Om Euroleague och en festlig screen”

  1. Gamla Jugoplastica körde den screenen ofta, med spelare som Kukoc, Radja och andra storstjärnor, minnet sviker mig här. Jag såg den och körde den med mina ungdomslag. Men på senare tid, som du nämner ser man den sällan. Att den kallas ”elevator” var en nyhet för mig, jag kallade den bara ”3”, för det var ju det vi var ute efter.
    Ang Udominate gillar jag att Enjebo är tillbaka i landet, han lärde mig mycket när han hade Gothia. Kanske han är mannen att få lite ordning på det gänget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *