Om bland annat finalerna

3-1 i matcher till Luleå och det femte raka SM-guldet. Ja, vad säger man? Trots en nästan helt ny spelarbesättning, utan några mindervärdeskomplex gentemot Luleå, gick det heller inte denna gång vägen för Udominate. Än en gång stöp laget när det gällde som mest.

Man kan konstatera att väldigt många utanför Umeå, vare sig Luleåfans eller inte, var nöjda med att Udominate misslyckades även den här gången. Skadeglädjen är på något sätt för många den största glädjen. Det är få, vid sidan av lokalborna, som unnar dem att vinna, på grund av alla turer genom åren: märkligheter i organisationen, coachkarusellen, skulderna, vägran att vidta några disciplinära åtgärder vid rattfylleskandalen och en massa annat. Och några menar att klubben dessutom inte alltid gör rätt för sig och nämner t ex lönestrulet med coach Alman  och att flera av spelarna förra säsongen inte fick ut sina avtalade bonusar.

Rätt eller fel, och oavsett vad, så är Udominate, eller A3 Basket, som laget skall heta i höst, något av den ”fula ankungen” inom den svenska basketen just nu. Ett skamfilat rykte har de under alla omständigheter och det återstår att se om klubben framöver kan bättra på det och uppfattas som mer seriöst och oklanderligt. Kanske kan paret Enjebo, Jan i coachrollen och hustrun Lotta som ny klubbdirektör, bidra till att råda bot på den saken.

Den här gången tycker jag att vi fick en ganska avslagen finalserie. Det kanske kändes annorlunda för de inblandade, men ur åskådarsynpunkt hettade det till och blev riktig slutspelskamp bara i slutet av match 3. I den första matchen stack ju Luleå ifrån ordentligt och även om Udominate kom närmare i slutet så blev det aldrig riktigt spännande. I sin första hemmamatch vann Udominate överlägset mot ett Luleå som var helt ur gängorna. Och i den sista drabbningen var det inget snack heller. Luleå hade kontroll hela vägen. Det var i match 3 det hände och så här i efterhand kan vi fastställa att det var matchseriens vattendelare. I den matchen avgjordes finalen.

Tyvärr för finalserien fortsatte Udominate sin trend att bara prestera på topp då och då. I de återkommande djupa dalarna uppträder laget rejält förvirrat och utan struktur och kommunikation i försvaret. Och eftersom de inte får stopp så blir det oerhört svårt att vinna mot lag som Luleå, för den offensiva kapaciteten har de inte. Som jag skrev före finalerna hade det också krävts att den litauiska duon, Mazionyte och Kvederaviciute, hade behövt stå upp ordentligt och ta fighten för att deras lag skulle ha chansen. Det lyckades de inte med. Och med den svajiga Koop, Begic som har svårt att hålla sig på banan och Brown, som bara presterar då och då, så gick det helt enkelt inte. Bäst i Udominate var Kiesel, som inte är en särskilt briljant playmaker, men har en snabbhet som räcker långt i den här ligan.

Enjebos lagbygge till nästa säsong blir intressant att följa. Han hade ju bara ett par månader på sig eftersom han kom in mitt i säsongen, men jag skulle gissa att Enjebo kommer att formera laget bakifrån, d v s letar spelare som kan utföra det jobb han behöver, och som mästerskapet kräver, i försvaret. Enjebo har sagt att han gärna behåller Brown, ett uttalande som storligen förvånar. Brown verkar vara en humörspelare som knappast kan ge laget den stabilitet det behöver.

Luleås insats under finalen var riktigt bra. De hade Favento borta ur rotationen och inte heller mycket hjälp av Nnamaka, men resten av nyckelspelarna sydde ihop det hela. Med den tunna besättningen klarade de åter av det, vilket på många sätt är förvånande. Enda slutsatsen är egentligen att deras motståndare inte lyckades spela sina kort på bästa sätt.

Jennifer Hamson var riktigt nyttig för Luleå, men den största överraskningen var att lagets rookieguarder, Thomas och Motley, stod pall och presterade så bra som de gjorde. Båda är ytterst valskolade och tekniska spelare som på amerikanskt manér tog för sig. Det var starkt gjort.

Och än en gång visade det sig hur Barthold och Nyström gör slarvsylta av sina motståndare när det hettar till och blir tuffa tag på planen. Barthold är visserligen en spelare som ägnar sig alltför mycket åt floppande, men hennes betydelse för laget, på flera plan, går inte att överskatta. Som Oscar Stenberg från Udominate konstaterade i en intervju är det i huvudsak Barthold som stått i vägen för Udominates titelambitioner. Kanske krävs det att hon slutar för att Udominate skall få möjlighet att vinna sitt guld. Och frågan är ju när det är dags för det.

Diskussionen efter mina inlägg om behovet av fler inhemska spelare i ligan fortsätter, bland annat i kommentarsfältet, och har kommit in på nya spår. En sådan sak är om en stor bredd driver fram en stark elit eller om det är annat som är viktigare för att vi skall lyckas på en internationell nivå, t ex kvaliteten på våra tränare. Nu senast var det coachen Anders Lemmeke som berättade om en föreläsning av en person från RF, som menade att ”det var ett missförstånd i vårt avlånga land, att antalet utövare av breddidrott, hade en relation till hur många elitidrottare vi får fram. Istället menade föreläsaren att de viktiga ingredienserna var engagerade föräldrar samt kunniga och engagerade ledare”.

Tesen är intressant, men det är värt att notera att föreläsaren inte talar om kvaliteten på eliten, d v s kopplingen till hur bra de blir i ett internationellt perspektiv, utan kvantiteten, d v s hur många elitidrottare man får fram. Att man får fram många elitidrottare betyder ju inte med nödvändighet att alla, eller ens några av dem, blir av världsklass. Och självklart är ju det faktum att bredd i sig inte driver något framåt, om man definierar bredd som att väldigt många idrottar/motionerar. Att halva befolkningen är ute och joggar, går på gym och på spinning, gör ju ingen nytta för några landslag.

På rent logiska grunder känns det ändå som att det är svårt att bortse ifrån att en stor bredd driver fram en stark och framgångsrik elit. Under alla omständigheter är den (bredden) en förutsättning för att vidmakthålla den (framgången). Det finns ju många exempel på det. Basketen i USA, hockeyn i Kanada, skidåkningen i Norge, fotbollen i Brasilien, pingisen i Kina, basketen i Litauen, skridskoåkningen i Holland etc. I de här länderna, som är både små och stora rent befolkningsmässigt, finns det en bred bas av utövare som år efter år sprutar ur sig elitidrottare på absolut världsnivå. Det är svårt att se hur de skulle kunna göra det utan de breda massorna, av framför allt ungdomar, som ägnar sig åt idrotten ifråga och ger dem ett gigantiskt urval, liksom konkurrens.

I alla de här länderna finns naturligtvis mängder av duktiga tränare, vilket är en konsekvens av den stora mängden utövare, men givetvis också traditioner. Men att de här ledarna och tränarna ensamma och utifrån sin kompetens, år efter år, skulle kunna spotta ur sig världsidrottare, framstår som utopiskt. Det förefaller också otroligt att Sverige skulle kunna förvandlas till en världsnation i basket  även om vi fick hit de tio mest ansedda tränarna i världen. De skulle inte kunna trolla med knäna, för det finns inte tillräckligt många att ta av och göra urvalet ifrån.

En annan aspekt som man kan fundera på är skillnaderna mellan lagidrott och individuell. Vi har många exempel på, även i Sverige, på individuella idrottare, som tagit klivet upp i den absoluta världseliten, och gjort det som från ”ingenstans”, d v s inte utifrån starka traditioner, stora utövarbaser etc. Vi har sådana som Björn Borg, Ingemar Stenmark, J-O Waldner med flera. Utifrån deras framgångar har sedan skapats satsningar och en bredd inom respektive idrott, som gjort att fler följt i deras fotspår.

Den typen av ”askungesagor” är svårare att föreställa sig i lagidrotterna, men på en individuell nivå är de mera inom räckhåll. Intrycket är helt enkelt att de nämnda idrottarna är exempel på vad en individs vilja, ambition och talang kan åstadkomma. Och sannolikt betydde de sakerna avsevärt mer än de tränare de hade genom åren.

 

7 Replies to “Om bland annat finalerna”

  1. Kan vara din bästa text hittills, Tapio. Och då menar jag inte texten om SM finalerna. Ska vi få kvalité så måste vi först ha kvantitet. I min värld är det inte svårare än så. Jag blir bra på något om jag gör det många ggr. Om jag sedan har tur med föräldrar, lärare, coacher, klubbar etc kan jag t.o.m bli riktigt bra. Det är ju ingen slump vem eller vilka lag som blir bra. Och svaret är mer mångfacetterat än att bara peka på några faktorer, något som du skriver riktigt bra. Trevlig helg på dig!

  2. Håller med ovan kommentar.
    Har vi möjligheter för svenska spelare i Sverige?
    Har utlandsproffs förutsättningar för att spela i landslaget?
    Har svenska folket anledning att intressera sig för basket?

    Tacksam för svar på dessa frågor.

  3. Hej Flemming
    Vet inte om du ville ha svar av just mig, men jag kan ju i alla fall ge ett par kommentarer:
    1. Vet inte om jag förstår frågan, men generellt är ju min åsikt att de svenska spelarna kommer på undantag, får för lite ansvar och speltid på bekostnad av alla importer. Mer möjligheter borde alltså finnas.
    2. Ja, om de blir svenska medborgare. Tror att de i så fall måste vistas och ha haft uppehålls- och permanent arbetstillstånd i Sverige i tre år innan de kan bli det. Ashley Key är ett exempel på en amerikanska som spelade i svenska landslaget.
    3. Basketfolket anser ju onekligen det. Själv tror jag inte att intresset kommer att ta fart innan landslagen når internationella framgångar.
    Tapio

  4. Är det mängden utövare som skapar kvalité?
    Efter att ha blivit omnämd i Tapios text, har jag djupdykt lite i RF.s forskning, som finns tillgänglig på deras hemsida.

    Kikar man i studien ”Goda idrottsliga idrottsmiljöer” från 2016 nämns inte antalet utövare som en framgångfaktor alls för de idrottare som når elitnivå.

    I studien intervjuades representanter för 12 specialidrottsförbund och bland dem var det egentligen inget förbund som talade om viktigheten av ett stort antal utövare. Kanske att innebandyn touchade ämnet.

    I samma studie gjordes en fördjupad studie hos 6 förbund där man ansåg att det fanns en bred, djup och ett gediget kunnande om de miljöer som studien omfattade.
    Där framkom några viktiga aspekter:
    – en väl utformad organisation – en tydlig röd tråd – inga ”egna race”
    – kontinuitet och uthållighet i relation till vision och idé, detta oavsett hur vindarna blåser
    – fokus på långsiktig utveckling
    – stabil ekonomi
    – helhetssyn på den idrottande individen
    – ett totalt ansvar för idrottsutövaren – starkt skyddsnät vid motgångar
    – god fysisk träningsmiljö – kvalitativt bra anläggningar
    – god tillgång till och närhet till anläggningarna
    – tränarnas kompetens
    – varierad coaching och träning av aktiva beroende på ålder och nivå
    – planerad utveckling och rekrytering av tränare/ledare
    – träningsgruppens sammansättning och samverkan – tillgång till en träningsgrupp med god sparring och bra förebilder
    – stödjande öppen kultur som främjar kreativitet

    Ja, så här fortsätter det med viktigheten av den sociala miljön, kamrater, föräldrar, coachens pedagogik osv. osv.

    Kikar man vidare på RF:s hemsida hittar man rapporten ”Vägarna till landslaget – Om svenska elitidrottares idrottsval och specialisering” från 2015. Där ser man ett liknande mönster. Det är svårt att hitta antalet utövare som en faktor till att man blivit landslagsman/kvinna.

    De viktigaste faktorerna verkar vara att man kommer från en ”idrottsfamilj” som har en så god ekonomi att barnet kan få stöd i sitt idrottande. Vidare har övervägande delen landslagsmän högskoleutbildade föräldrar. Dessa föräldrar är i 90 % av fallen födda i Sverige, och idrottaren själv är till 97 % födda i landet. Utav dessa 97 % har 96 % syskon. I åldern 13-15 år bodde landslagsmannen i 84 % med båda sina föräldrar, av övriga bodde 3 av 4 hos sin mamma. Vidare bodde 84 % i villa eller radhus under uppväxten. Att gå på RiG eller NiU verkar också ha en positiv inverkan.

    Som alltid i sådana här fall, så finns det alltid olika vägar till framgången – detta tas även upp i dokumenten från RF:s hemsida. Men inte nådde väl Jan Boklöv så stora framgångar pga att han valdes ut av 1000-tals backhoppare.
    Inte heller att det vimlar av svenska stavhopps damer. Ändå når de framgång. Samma sak gäller svenska curlinglandslagen, damernas framgångar i kanot och brottning.

    Anders Lemmeke

    1. Har också läst studien:
      http://www.rf.se/globalassets/riksidrottsforbundet/dokument/forskning/goda-idrottsliga-utvecklingsmiljoer.-fou-2016_6.-webversion.pdf

      Den är jätteintressant men det handlar ju om en helt annan nivå på studie/beslut. Självklart är det viktigt att idrottsföreningar i Sverige arbetar på sin kompetens att bedriva utvecklande verksamhet.

      Precis som det för ett företag är viktigt att organisera sig, och arbeta på att ha en miljö där de anställda utvecklas och presterar.

      Det leder ju dock knappast till slutsatsen att vi behöver inte så många företag, utan Sveriges väg till framgång är att ha 10-12 jävligt välutbildade skitbra företag… Det faller ju på sin egen orimlighet.

      Det handlar ju om odds. Ju fler chanser vi har att få fram en sådan organisation med tillhörande spelare och ledare – desto större chans att slutresultatet blir den där fantastiska organisationen med de fantastiska spelarna.

      Det är alltså två helt olika saker. Självklart blir det inte fler elitspelare om vi har 500.000 spelare som tränar en gång i veckan. Det är dock ganska självklart att om vi skakar fram 20 gånger så många basketspelare så kommer även andelen som tränar på elitnivå stiga i absoluta tal – även om den relativa andelen sjunker.

      Eller ska vi göra så med skola också – skit i att alla ska gå utan vi har 100 elitskolor istället, för då kommer vi få fram fler spetskompetenta personer..

      1. Hej Arvid,
        Ledsen, men jag hänger inte riktigt med i ditt resonemang här. Exakt vad är det som säger att flera spelare kommer att träna på elitnivå, bara för att de blir 20 gånger fler utövare? Menar du att det finns ett korrelerat odds, mellan förhållandet antal utövare och dem som tränar på elitnivå? Det tror inte jag.
        Ett exempel på detta tycker jag är det svenska specialidrottsförbundet Korpen. Inom Korpen finns det ca 1700 aktiva ledare och ca 50000 aktiva medlemmar i åldern 16-25 år. Mig veterligen bedrivs det överhuvudtaget ingen elitverksamhet bland dessa aktiva.
        Självklart måste det för en elitverksamhet finnas en grund att stå på. Inga utövare – inga elitaktiva. Men vad är det som gör att en aktiv går över till att bli elitaktiv? Det är det jag försökt beskriva med min text. Vilka ingredienser behövs?
        Så kan säker du och jag enas under RF:s paroll ”Så många som möjligt, så länge som möjligt”.

        1. Jag menar exakt som du säger. Fler utövare, och ledare/klubbar, ger större odds att bra förutsättningar skapas.

          Grundar det i att det tydligt är så inom idrott att länderna med många utövare konsekvent är i världseliten. Sen finns det länder som Sverige och Island som slår oddsen då och då – men det är ju odds så inget märkligt att det finns varians.

          Så självklart är klubbar, ledare och kunnande viktigt. Men det är inte lika viktigt som att vara många utövare. Som jag läser dina inlägg tror du inte det är så petigt för elitverksamheten om vi blir fler eller inte. Det förefaller mig svårt att tro på

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *