Några rader på söndagen

Vi skall börja med ett par noteringar om kön och hormoner. Det är ju saker som nästan alltid är på tapeten, inte minst i kvinnliga idrottssammanhang.

Det har säkert noterats att hyperandrogena kvinnor inte skall tillåtas tävla internationellt i friidrott, såvida de inte medicinerar för att få ned testosteronnivåerna till de för kvinnor normala. Testosteron bildas naturligt och i onormala mängder hos de hyperandrogena, vilket ger dem en stor fördel när de tävlar mot andra kvinnor. Den här gången omfattar förbudet löpdistanserna från 800 meter till en engelsk mil. Varför bara dessa grenar är en bra fråga eftersom de testosteronstinna har minst lika stor fördel i andra grenar, inte minst kastgrenarna. Det verkar som om syftet är att ”komma åt” sydafrikanskan Caster Semenya, som varit i en egen klass i världen på framför allt 800 meter de senaste åren.

Att de hyperandrogena har stora fördelar i massor av idrotter när de tävlar mot andra kvinnor är solklart. Mindre solklart är om det är rätt att ta till den här typen av åtgärder, d v s att i princip använda dopning mot något som uppstått på naturlig väg.

Det skall bli intressant att se om friidrottens ”medicineringskrav” fortsätter till andra idrotter. Kanske basketen? Att det finns hyperandrogena i basketvärlden råder det ingen som helst tvekan om. I världseliten finns det en handfull som utan tvekan kan pekas ut som tillhörande den kategorin. På ett sätt känns det förstås orättvist att de, med sina höga testosterronnivåer, skall ha ett mycket bättre utgångsläge än de kvinnliga konkurrenterna de tävlar mot. Å andra sidan är det väl ingen som skulle komma på tanken att ”förbjuda” en kvinna som på ett naturligt sätt växt till att bli över 2 meter, från att delta?

Motsatt väg, d v s medicinerar för att öka mängden testosteron i kroppen, går många transsexuella kvinnor när de genomgår könskorrigering. Behandlingen gör att menstruationen upphör, muskelmassan ökar, rösten förändras till en mer manlig, och att skägg- och annan hårväxt på kroppen tilltar. I nästa fas av könskorrigeringen sker ett juridiskt könsbyte, med nytt namn och personnummer, men också möjlighet till kirurgiskt könsbyte, d v s ingrepp i könsorganen.

Den senaste idrottstjej som öppet gick ut med sin transsexualism och som inlett en könskorrigering var Denise Reuterström, hockeymålvakt i Leksands ligalag. För henne och andra är naturligtvis beslutet om könskorrigering oerhört svårt att ta, för när det har skett är det definitivt. Idrottskarriären, inte bara som kvinna, är över för alltid. Efter en könskorrigering, från kvinna till man, går det inte heller att tävla bland männen, eftersom testosteron är ett dopningsmedel.

Även inom svensk elitbasket har vi just nu en ung kvinna som snart skall, eller redan har börjat, med sin könskorrigering. Hon har nu spelat sin sista ligamatch, ja över huvud taget sin sista match som kvinna. Det är förstås tråkigt när hon och andra kvinnlig elitidrottare försvinner alltså från arenorna på det här sättet, men även om de själva och sporten gör en förlust, så är naturligtvis det viktigaste att de hittar sin tillhörighet och kan börja ett nytt liv, i ett annat kön. 

Lite varstans börjar nu ligorna vara klara eller i slutfasen. I Finland blev t ex Peli-Karhut från Kotka överraskande ligamästare genom att besegra grundserievinnarna Catz, Lappeenranta med 3-2 i matcher. Den avgörande matchen, som slutade 69-56 till Peli-Karhut, spelades i Lapppeenranta och innebar Catz första förlust på hemmaplan den här säsongen.

Det var alltså en lite tuffare finalserie i Finland än i Sverige. Och båda semifinalerna slutade för övrigt 3-2 i matcher. Den finska ligan är jämnare än vår, för i  Finland finns inte några storsatsande topplag som i Sverige. Annars liknar det mesta den svenska ligan, d v s stor dominans av de amerikanskor som finns. Peli-Karhus tre amerikanskor, Mullings, Simmons och Sims, svarade t ex för det mesta när mästerskapet skulle avgöras. 

Ur svenskt perspektiv kunde vi i helgen registrera säsongens första ligamästerskap. Som väntat blev Sepsi rumänska ligamästare efter 3-1 i matcher mot Satu Mare, och mest förvånande var väl att de släppte ifrån sig en match. Nathalie Fointaine spelade inte på slutet, på grund av skada. Det gjorde dock Danielle Hamilton-Carter, men båda kan nu titulera sig rumänska mästare.

Vinna kommer USK Prag också att göra i Tjeckien, där Brno står för motståndet. Allt annat än 3-0 i matcher (det står 2-0) skulle vara en skräll. Amanda Zahui blir alltså tjeckisk mästare i basket.

Ute ur leken är däremot Binta Drammeh i Italien, Farhiya Abdi i Polen och faktiskt också Frida Eldebrink i Turkiet. Hennes Botas blev lite överraskande en munsbit för Cukurova, som vann i två raka matcher. Finalförlust i Bundesliga 2 blev det för Mikaela Gustafsson i Osnabrück. Wolfenbüttel var alldeles för bra och vann i två raka.

Två av landslagsspelarna är dock fortfarande med i högsta grad med sina lag. Den ena, Elin Eldebrink i Yakin Dogu skall i semifinal möta just Cukurova i Turkiet. Lite tråkigt dock att Eldebrink måste stå över väldigt mycket. Hon spelade t ex inte någon av kvartsfinalerna. Två turkiska spelare skall ju t ex vara på planen hela tiden, och den utländska konkurrensen är ju mördande för svenskan. Med Courtney Vandersloot, Kayla McBride, Quanitra Hollingsworth, Jantel Lavender och Sandrine Gruda i laget är det inte lätt för henne.

Den andra, Kalis Loyd, har i enlighet med plan avancerat till semi i Frankrike med sitt Flammes Carolo från Charlesville. Det blev 2-0 i kvarten mot Montpellier, med australiska veteranen Suzy Batkovic i spetsen. Loyd briljerade i den andra matchen och blev lagets bästa poängplockare med 16. I semin väntar Tarbes och grundtron är att Carolo kommer att klara av dem också. Förväntan ligger alltså på ett finalspel om en vecka, mot grundserievinnaren Bourges

Nu är den svenska ligasäsongen avklarad och lagbyggena inför nästa säsong kan starta på allvar. Särskilt mycket har inte hänt ännu, men några saker kan man undra över mer än andra. En sak är vad det skall bli av alla AIK-tjejerna, som nu måste hitta nya klubbar om de vill spela i ligan. Jag träffade nyligen ett par av dem. Båda var inställda på att fortsätta i ligan och var öppna för olika alternativ, även om det skulle innebära en flytt från Stockholm. Det enda de egentligen uteslöt var att sätta sig på bänken i Udominate.

Och hur Udominate skall agera i sitt lagbygge, med ny coach och ny klubbdirektör, är en annan fråga. Det blir inte lätt heller det här året att rekrytera svenska spelare på hög nivå. Klubbens rykte som arbetsgivare är ju inte direkt på topp, samtidigt som flera, likt AIK-tjejerna, ryggar för att hamna i roller bakom alla importer i klubben. Men en och annan svenska kan nog tänkas gå att övertala, med goda pengar och möjligheter att leva ett proffsliv.

Men även Luleås väg framåt blir spännande att följa. Inte minst blir Bartholds beslut om framtiden viktigt. Om hon inte fortsätter lär Luleå gå ut med stora håven på den svenska marknaden och veva in ett par rejäla fiskar. Klubbdirektören har drömmar om att värva tvillingarna Eldebrink, men då lär han få ta fram stora plånboken. Hos bloggare ryktas det om att de tjänar runt 50 000 i månaden i sina turkiska klubbar, men det är nog så att de inte skulle anstränga sig särskilt mycket för sådana slantar. Den som vill matcha deras löner i Turkiet får nog kasta upp 2-3 gånger mer, och då handlar det om nettolöner.

Hur de båda nykomlingarna, Wetterbygden och Högsbo, tar sig an sina premiärsäsonger, blir en ytterligare intressant sak. Kommer de att bunkra på med importer och likt alla andra lag tro att de kan vinna mästerskapet, eller blir det en annan approach? Med elva lag i ligan kommande säsong och med tolv året därpå behöver det inte bli någon panik, varken hos nykomlingarna eller någon annan klubb heller, om platserna i ligan. Just nu kan man bara se ett hot underifrån, Östersund, som sagt sig ha ambitionen att spela i ligan. Det kan ju dyka upp andra, men satsande Östersund torde vara en stark kandidat att ta den tolfte platsen till säsongen 2019/20.

Det är m a o läge att i lugn och ro bygga för framtiden under de närmaste säsongerna, eftersom det inte finns någon egentlig chans att åka ur ligan. Vi får se hur många lag som tar den möjligheten istället för att kasta alla sina sekiner efter utländska legionärer. Särskilt optimistisk skall man nog inte vara. När man en gång i världen skapade Basketligan för herrarna och ”stängde den” så var det främsta syftet att man skulle våga satsa på svenska spelare eftersom man inte riskerade att åka ur. Men alla vet hur det gick med den saken. Helt tvärt om. Alla rustade till tänderna istället.

Inte heller på coachfronten har särskilt mycket hörts. Som tidigare är bedömningen att det blir fortsatt regim i sex klubbar, och nya coacher i fem.
Uppsala förnekar bestämt att de skulle ha en överenskommelse med Jens Tillman, så läget med ny coach efter Henrik Johansson får anses vara oförändrat.
Alvik jobbar med frågan om Kausaites efterträdare och har varit i kontakt med Jesper Sundberg. Frågan är om det är en ”perfect fit” eller inte. Under tiden avvaktar spelartruppen, där ingen i dagsläget har kontrakt. Och ingen lär heller skriva på så länge coachen inte är klar.
Norrköping letar också ny coach, liksom Mark och Högsbo. Robin Sandberg kommer inte att återvända till Kinna och risken är att det kan bli bekymmersamt  för Mark, som är i skriande behov av både pengar och organisation.

Högsbo har tagit det ovanliga greppet att annonsera ut tjänsten som head coach för ligalaget, och som ersättare för Andreas Johansson. Head coach uppdraget skall kombineras med coaching av ungdomslag i klubben och med att vara tränare i skolverksamheten. Och däri ligger en stor del av dambasketens problem. Väldigt få klubbar har möjlighet/råd att låta damlagscoachen jobba bara med damlaget. För att få ihop det måste det kombineras med andra uppdrag. Och risken med det är att det varken blir kvalitet i det ena eller det andra. Men nöden har ingen lag.

Jag skulle tro att det var den här saken som till slut tvingade Andreas Johansson till beslutet att lämna sitt uppdrag. Jag kan föreställa mig att om han hade fått möjligheten att ”bara” vara damlagscoach så hade han stannat. Men att kombinera det med allt det andra gick inte längre, med hänsyn till familjen. Och klubben hade tydligen inte råd med att bara ha honom anställd som damcoach. Och därmed var Johansson borta. Men nya, hugade spekulanter, står på tur, för så många uppdrag som heltidsanställd (även om det är 150%) finns det trots allt inte. Så visst kommer Högsbo att få svar på sin annons.

 

One Reply to “Några rader på söndagen”

  1. Undrar när de IOK ska klämma åt all de där onormalt långa atletiska basketspelarna. Det är ju solklart fusk att vara över 200 cm lång – självklart borde dessa tvingas genomgå operationer för att komma ner till en normal nivå. Annars är det ju inte rättvist….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *