Måndagskrönika

Lite herrbasket kan vi unna oss att diskutera, dagen innan den tredje finalen. Till och med jag har sett de två första och lär även se de följande (stort tack till NT för deras generösa villkor). Alla som jag pratat med och hört av tycker att de första matcherna varit gudomligt tråkiga. Först trodde jag att det bara var jag som tyckte så och berodde på att jag inte har den rätta herrbasketkollen, men det kan det knappast vara fallet när alla tycker likadant. I synnerhet den första matchen verkade anses som ett sällsynt sömnpiller, men i mina ögon har båda varit av samma skrot och korn.

En viss förståelse för att det inte blir ”finbasket” får man ha. Nu handlar det ju om mästerskapet. Hur man vinner spelar mindre roll. Det viktigaste är att vinna. och kort sammanfattat kan man säga att matcherna präglas av att det ena laget går upp med bollen och på alla sätt försöker dra ned tempot, medan det andra laget (som vill spela snabbt men inte riktigt kommer till), mest ägnar sig åt att skjuta treor. Det är lagom roligt.

Tråkigheten illustreras också av att ingen tycks kunna engagera och beröra omvärlden och uppbåda ett intresse. Och i medierna, både de traditionella och de sociala, är det tyst som i graven om finalerna. Det är som en lång gäspning, något som är både märkligt och tråkigt. Är det något som brukar engagera i den svenska basketen så är det herrarnas slutspel,i synnerhet finalerna.

Men vad skall egentligen Norrköping göra? Vad jag förstår har de drabbats av ödesdigra skadebekymmer som satt ett par viktiga pjäser ur spel. De har helt enkelt ett riktigt tunt lag att spela med och de flesta tycks vara överens om att det är ett mirakel att de ens är i final. Och det i sig är väl ett gigantiskt underbetyg till de andra lagen. Norrköping måste försöka vinna på det sätt som de möjligen kan vinna, och ingen kan klandra dem för det. Och skulle de lyckas vinna guldet så är det förstås årets bragd. Men årets lag måste de rimligen redan vara, enbart för finalplatsen.

Luleå har skjutit 28 och 35 treor i de två inledande finalerna, både över deras säsongssnitt som är 26 per match. Luleå är ju det lag i herrarnas liga som skjuter bäst på treorna, så att antalet treor kommer att öka än mer är väl rimligt att anta. Varför skall man in i smeten och bråka med målvakten Kjellbom när man kan skjuta treor i parti och minut, när man dessutom gör det bäst av alla lag i ligan. Och om det räcker för att vinna mästerskapet, så gör man väl just det och inget annat.

När trepoängslinjen flyttades ut den där extra biten, så verkar förhoppningen ha varit att öppna upp spelet. Att det skulle bli svårare att skjuta treor skulle förhoppningsvis innebära att lagen ansträngde sig att göra poäng på andra sätt än bakom trepoängslinjen. I sin enfald trodde man att det skulle leda till en renässans för insidespelet och andra dynamiska förändringar. Tji vad vi bedrog oss. Det skjuts mer treor än någonsin och det skjuts bättre än någonsin, och den främsta anledningen är att treorna i högre grad än tidigare skjuts av specialisterna.

Till mans kan vi ju tycka att lagen i damernas liga skjuter alldeles för mycket treor, men tittar man på hur de skjuter treor i förhållande till andra skott och vilken utdelning de har på de olika skotten så är det faktiskt så att nästan alla lag borde skjuta ännu mera treor. Att ha 30% på treorna ger ju en bättre utdelning än 40% på tvåorna.

Nio av tio lag fick den gångna säsongen överlägset mer utdelning på sina trepoängsförsök än på sina tvåor. Ändå är 7/10 skott som skjuts i ligamatcherna tvåor. Sådana här saker borde man kanske inte berätta för lagen, för det kanske bidrar till att de börjar elda ännu mer treor. Rent statistiskt skulle de därmed göra mer poäng per match än tidigare, medan vi åskådare skulle få sitta och titta på trepoängstävlingar under matcherna. Och vem vill det?

Nu går vi över till lite ”silly season”, av vilket en del är fakta och en del (välbaserade) rykten.

Att Wetterbygden meddelat att Lollo Halvarsson blir kvar när laget tar steget upp i ligan är förstås oerhört viktigt för dem. Inte bara för att de har en erfaren och etablerad spelare att bygga laget kring. Med Halvarsson i laget får de också en spelartyp som är väldigt sällsynt, i alla fall i den svenska ligan. Och mycket dyr att värva om man skulle ge sig in på det.

Men Wetterbygden måste skaffa mycket nytt runt Halvarsson. Klart är t ex att både Frida Jern och Ida Gustavsson slutar. Och inte heller Lisa Siösteen kommer att spela vidare eftersom hon sägs flytta tillbaka till Stockholm. Extra tråkigt tycker jag det är att Gustavsson inte fortsätter. Det hade varit kul att se vad hon hade kunnat göra ett andra år med Wetterbygden.

När Jens Tillman tackade nej till Uppsala så ryktades det att klubben istället försökte slå lovarna kring Fottios Ioannidis, som förra säsongen coachade AIK men nu är arbetslös. Saken har dock kommit i ett annat läge, beroende på att Alvik, som jobbat på att få Jesper Sundberg som ersättare för Kausaite, inte verkar kunna lyckas med det. Uppgifter gör gällande att Alvik inte kan erbjuda Sundberg det som han kräver för att ta uppdraget. Och därmed tycks Alvik istället vara inne på att engagera Ioannidis som head coach för deras damlag.

Enligt andra uppgifter verkar det som om Bella Bittar och Johanna Prytz, som båda spelade i AIK i vintras, inte kommer att spela i något svenskt ligalag kommande säsong. De placeras båda i Tjeckien. Vilket/vilka lag det handlar om finns dock inga uppgifter om. Och vidare om AIK: Özlem Alkan kommer, liksom Malin Edlund att lägga skorna på hyllan.

Vi noterar ett meddelande om att det kommer att droppa in 145 miljoner från Svenska Spel till damfotbollen under de kommande sex åren. Pengarna ska bland annat användas till att ”göra en certifiering av spelar-och ledarutvecklingen, stärka och utveckla klubbarnas organisationer och en utökad av satsningen på Damallsvenskan TV.

Tänk vad som skulle kunna åstadkommas om den svenska dambasketen skulle få ett externt tillskott i den storleksordningen. Det vore alldeles enastående. Å andra sidan är det kanske lika bra att det inte händer. Att hålla sams och dra åt samma håll är ju inte riktigt modellen för den svenska basketen. Risken är nog stor att alla inblandade skulle slita varandra och pengarna i stycken i sin iver att lägga beslag på dem. Det är nog lika bra att Svenska Spel behåller stålarna.

Till sist skall vi åter ta upp några språkliga saker, sådant som individer i sportens värld är experter på att förvränga, missuppfatta eller helt enkelt använda på fel sätt. Här är några på senare tid uppfångade stupiditeter och fel, sådana som gör att man får ont i skallen:

Resultatet slutade 73-58

Vi vann med 53-70

I halvlek var matchen helt jämn

Man kan inte sticka under stolen med att….”

Man kan inte dra alla spelare över en kant

 

 

3 Replies to “Måndagskrönika”

  1. Enda kommentaren är ju att avslut nära korgen generellt leder till fler straffkast, vilka ger ännu bättre utdelning än 3or.

    Vilket gör det ännu mer uppseendeväckande att Sveriges damlandslag skjöt 10 och 11 3or totalt i de senaste två landskamperna.

    För att inte tala om 3×3 där man spelar med 1or och 2or vilket alltså gör skott bakom trepoängslinjen 50% mer värdefulla i relation till avslut innanför linjen.

  2. Kul att se att du börjar ta upp problemet med vårt skytte. Det skulle ju vara toppen om någon började redovisa lite ”riktig” stats. Inte bara absoluta tal.

    1. Johan
      Vore kul om du kunde skriva ned några rader om de här sakerna. Vi vet ju att du är en av de som kan det allra bäst och det vore intressant för många att ta del av det. Så mitt erbjudande kvarstår: jag skulle mer än gärna publicera en text om det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *