Lite blandat på onsdagen

Det blev jubel i stugorna när säsongens alla utmärkelser nyligen offentliggjordes. Hemlighetsmakeriet var över och ingen förstår varför det egentligen behövdes. Därför skall vi idag fira det sensationella kommunikationsgenombrottet med en bild på en av pristagarna. Den är tagen av Norrorts herrcoach, Anders Lemmeke, tror jag. Hur som helst sände Anders bilden till mig. Han var en smula förvånad att den här utmärkelsen, ”årets coach”, delades ut till Kevin Taylor-Lundgren från Eos, i samband med att herrettans final four avgjordes i Helsingborg. Lite malplacerat, kan tyckas. Men så skedde i alla fall och både prisutdelare Olle Lundén och pristagaren själv ser mäkta nöjda ut med att Taylor-Lundgren tog sig tiden att göra den korta trippen från Lund till Helsingborg.

Till saken hör att Taylor-Lundgren och Lemmeke var kollegor så sent som förra säsongen i Norrort, den ene som coach för damerna, den andre för herrarna. Och det gick för övrigt bra för Norrorts herrar i final four. De tog sig till final, där de dock föll, 91-92, mot Fryshuset. Finalplatsen garanterade dem en plats i Superettan nästa år. Norrort kommer dock att tacka nej till det, men det är en annan historia.

Bruno Silva heter den nyutnämnde förbundskaptenen för det svenska damlandslaget i 3×3. Han har nyligen tagit ut den trupp som skall försöka uppnå årets mål, att ta en plats i EM-slutspelet , som avgörs i september i Rumänien. Kvalet avgörs 29-30 juni i Frankrike. Silva har nominerat följande brokiga skara spelare: Abigail Asoro, Frida Fogdemark, Sally Kabengano, Kajsa Lundahl, Louise Noaksson och Jennifer Stjärnström. Det framgår inte av förbundets meddelande om ytterligare spelare kan tillkomma eller hur många som slutligen kommer med i landslaget. Vad jag förstår spelas i alla fall matcherna med 3+1 spelare.

Det är förstås väldigt kul för de här spelarna att få chansen att spela för Sverige i de här sammanhangen och eftersom 3×3 t o m blivit en olympisk gren, så förstår man att det läggs ned en engagemang och resurser. Själv har jag dock aldrig förstått tjusningen med 3×3. Kanske är det en generationsfråga, för den här spelformen tycks vara oerhört populär i stora kretsar, företrädesvis unga antar jag. Den relativa enkelheten, med korta matcher på en korg med bara tre spelare bidrar säkert till det. 3×3 är ju helt enkelt ett gatans spel, en rudimentär och spontan variant av basket, som flyttat in i finrummet.

En dag kanske jag lär mig uppskatta 3×3. Kanske kommer det den dag då den varianten av sporten utvecklas till att ha specialister av världsklass. Vissa skulle nog säga att 3×3 redan är specialiserad i hög grad, men stämmer det? Om en ny gren skall komma med på det olympiska programmet så borde rimligen det första kravet vara att det krävs en spetskompetens av utövarna som inte finns i någon annan gren. Men är 3×3 en sådan gren? Knappast. Om Maya Moore, Brittney Griner och Candace Parker skulle ställa upp för USA i 3×3 skulle de sopa banan med alla andra, helst enkelt för att de tillhör gräddan i basketvärlden. Det spelar ingen roll om matchen spelas på en korg eller två, eller om det är tre eller fem spelare i lagen. De skulle vara helt överlägsna.

Vad som i framtiden skall ge 3×3 specialisterna den där fördelen som gör att de blir specialiserade till den milda grad att de besegrar de bästa av ”vanliga” basketspelarna, har jag svårt att se. Men om den dagen, mot all förmodan kommer, så lovar jag att kika lite extra på 3×3.

Nu kan man säga att säsongen i WNBA har startat, eftersom lagen inlett sina träningsläger. Grundserien börjar 18 maj och dagen innan skall alla trupper vara bantade till tolv spelare. Årets säsong blir för övrig rekordkort, eftersom VM spelas i slutet av september på Teneriffa. Den 16 september skall WNBA vara färdigspelad.

Med europeiska ögon blir intressantast, nu när Emma Meesseman avstår säsongen, att se hur det går för ryskorna Maria Vadeeva (Los Angeles) och Raisa Musina (Phoenix), som ledde Ryssland till U19-VM guld förra året, om Amanda Zahui får mer förtroende och speltid under den nya coachen i New York, och om Cecilia Zandalasini, italienska som tillsammans med Sottana sköt Sverige sönder och samman i EM-kvalet, klarar av att ta steget in i Minnesotas rotation efter läroåret 2017. Zandalasini kommer för övrigt att lämna sin italienska klubb, Famila Schio, för att till hösten spela i Turkiet, i Fenerbahce. Och så skall vi förstås följa hur det går för Luleås Jennifer Hamson, som återvänder till Indiana. Hamson blir den enda av spelarna i den den svenska liga som får chansen i år, eftersom Brianna Kiesel, som gjort tre raka säsonger i WNBA, inte får något kontrakt i år. Och Amanda Zahui kommer att bli enda svenska.

Vad gäller Kiesel, så har hon som sagt spelat i ligan 2015-17, men för varje år har antalet matcher minskat. Hennes bästa år var det första, i Tulsa, då hon spelade 34 matcher och startade i ett flertal. Kiesel snittade det året 18 minuter och fem poäng. De senaste säsongerna har siffrorna varit riktigt anspråkslösa och i år blir det som sagt inget alls. Möjligen kan förklaringen sökas i den offensiva delen av spelet. Kiesel klarar sig bra defensivt, även, med WNBA-mått mätt, men har det lite knepigare framåt. I den svenska ligan räcker hennes snabbhet väldigt långt. Här kan hon helt enkelt springa förbi motståndarna, men i WNBA går det inte, och hennes trots allt ganska begränsade offensiva arsenal kommer då i dagen. Men man vet aldrig, det händer saker under säsongen även i WNBA. Kanske kan Kiesel komma in i något lag som får en lucka i sin trupp.

Mycket talar för att kampen om titeln i WNBA även denna säsong kommer att stå mellan Minnesota och Los Angeles. I Minnesota fortsätter den 36-åriga guarden Lindsay Whalen, spelaren som vunnit fler WNBA-matcher än någon annan och mästerskapet fyra gånger. Whalen har länge varit bofast i det amerikanska landslaget, men i det avseendet har hon deklarerat att det är slut.

Lindsay Whalen gick på college i Minnesota en gång i världen. Minnesota är ju gamla svenskbygder och även svenska basketjejer har spelat i Minnesota med framgång. En är ju Amanda Zahui, en annan Kadidja Andersson, som tillsammans med just Whalen och Janel McCarville nådde Final Four i collegeslutspelet 2004, där de dock föll mot UConn i semin. Nu återvänder Whalen till University of Minnesota, dit hon blivit rekryterad som head coach.

Hon ersätter Marlene Stollings, som efter fyra år flyttar till Texas Tech, en anrik skola som bland annat vunnit det nationella mästerskapet, men som nu sladdar ordentligt i Big 12 och rankas så lågt som plats 250. Stollings har rekryterats till Texas Tech för att återupprätta skolans ära och anseende. Och själv har hon gått ut hårt och sagt att hon kommit till Texas för att vinna matcher, gå till Final Four och vinna mästerskap. Vi får se hur det går för Stollings, som gjorde ett bra jobb i Minnesota. Hon tog laget till NCAA-slutspelet två gånger och nådde som bäst plats 25 på rankingen. Men Stollings hade också lite flyt med spelare, som redan fanns på skolan när hon kom till Minnesota. Men icke desto mindre, att fyra spelare (Zahui, Rachel Banham, Shae Kelley, Carlie Wagner) från Minnesota under Stollings tid draftades till WNBA är ett gott betyg för en skola som inte tillhör den absoluta toppen.

Lindsay Whalen skall alltså ”dubblera” som WNBA-spelare och head coach på University of Minnesota. Det kan låta som en märklig och omöjlig kombination, men lyckligtvis för Whalen går säsongerna om lott. Så fort WNBA- säsongen är över får hon kasta sig in i coachrollen på college, något som hon länge drömt om och sagt att hon siktat på hela sitt liv. Och att det kan fungera råder det ingen tvekan om, för Whalen är inte den första som dubblerar. Den nuvarande landslagscoachen, Dawn Staley, gjorde det t ex under sju år.

Till slut en snabb titt på de svenska spelare som fortfarande är med i europeiska slutspel. Yakin Dogu (Elin Eldebrink) står i semifinal i Turkiet, där de skall möta Cukorova, ligafemman med spelare som amerikanskan Diamond DeShields (vald som trea i årets WNBA-draft) och ukrainskan Alina Iagupova. Cukorova kan inte underskattas, men YD är förstås favoriter. Frågan för svensk del är om Eldebrink kommer att få speltid i semifinalerna.

Just denna onsdagkväll blir Amanda Zahui tjeckisk mästare med USK Prag, för på sin hemmaplan spelar Prag den tredje finalen efter att ha vunnit de båda inledande. Prag är ju kolossalt överlägsna i Tjeckien och gör den här säsongen ett ”clean sweep”. Det blev 22-0 i matcher i grundserien och efter kvällens match kan Prag addera nio raka i slutspelet. Om jag inte är helt felunderrättad så blir det här Zahuis nationella första mästerskap utanför Sverige (där hon två gånger vann SM med Telge). Och säsongen som helhet skäms ju inte heller för sig. 17,9 poäng och 7,2 returer på 23 minuters speltid per match har det blivit.

I Frankrike ångar Flammes Carolo (Kalis Loyd) på och skall i den ena semin möta Tarbes. Det blir m a o en ”svenskduell” eftersom Tarbes coachas av den svenske förbundskaptenen Francois Gomez. Loyd tycks ha hittat en fin form nu på våren. Defensivt är hon ju alltid duktig, men framåt tycks det också ha lossnat.13+16 oäng i de båda kvartsfinalerna tyder på det. Vi kan nog förvänta oss en kommande final mellan Carolo och Bourges, som i sin semi skall möta Lyon.

Stefanie Yderström, som sedan länge spelar i Luxemburg (Etzella) och som ryktesvis har placerats i Udominate nästa säsong, missade den här säsongen slutspelet, då bara fyra lag deltar i playoff och Etzella kom femma. Slutligen, i Storbrittanien startar kvartsfinalerna till helgen, och Northumbria, där vi har Evelyn Ovner, skall spela mot Sheffield. Northumbria kom sexa och Sheffield trea i grundserien, vilket betyder att de senare har hemmaplansfördel. Oavsett hur kvarten slutar kan den 24-åriga svenskan belåtet blicka tillbaka på sin första säsong som professionell. Ovner har spelat drygt 30 minuter per match och snittat 12,9 poäng och 8,6 returer. Kanske bär det iväg till en annan, och bättre liga, nästa säsong?

5 Replies to “Lite blandat på onsdagen”

  1. First of all Congratulations to all recipients! Awards always motivates and confirm job well done. I only wish that he would have received it @ Home court during the playoffs. I thought that was the reason to vote that early. Another thing, i do not think it gives credibility that we changed how we choose recipient in each category. Last year we got names in each category to choose from, which I think is right thing to do. This year No names to choose. Others might like it better, but important factor is stabil and few years lasting procedures. It gives credibility & quality. Just a thought .

    1. Ja, förra året fanns kandidater att rösta på, men allt var ett enda kaos i listorna över de ”valbara”, så jag struntade helt i att rösta. I år var det också rörigt. Bland annat fick man inte rösta på spelare som inte hade gjort 18 matcher, men Kiesel, som bara hade 12 matcher, fick en utmärkelse!
      Jag tycker att hela omröstningen (liksom kommunikationen) kunde skötas mer noggrant och seriöst. Skall man t ex ha en lista på kandidater att välja på, så låt en expertgrupp ta fram namnen, inte någon administratör som fått i uppgift att hålla i processen.

  2. Förbundskaptenen i 3×3 verkar ha tagit ut ett jäkligt märkligt lag… 3:or är värda 50% mer jämfört med vanlig basket – ändå har vi tagit ut ett lag där endast en spelare, kanske två, skjuter hyggligt.

    Svårt att ta 3×3 på allvar så länge de som spelar i lagen inte är just de allra bästa spelarna.

  3. Vet du om spelare sökte själva eller var plockade av förbundskapten ? Får man representera bägge 3×3 och seniorlag ? Ärligt talat är jag inte väl insatt i vad som gäller 😉

    1. Det har tydligen varit både och, men huvudsakligen är det coachens val. De här sex är dock bara de som är med på första lägret. Fler lär alltså bli kallade senare. Eftersom 3×3 är i sin linda är ju formerna inte riktigt klara, vilket är begripligt, men vad jag förstått siktar man på att spelarna bara skall kunna vara med i ett av landslagen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *