Några söndagsanteckningar

Udominate vann som väntat enkelt nere i Lund. Som alltid, när Udominate spelar borta, var inte själva matchen inte det mest spännande, utan frågan om hur många spelare de lyckats få med sig. Svaret den här dagen var åtta, eftersom fyra hemmafostrade hade följt med, vilket gjorde att fyra av de utländska spelarna hade rätt att delta. Två av svenskorna var skadade och kunde inte spela, så Udominate genomförde matchen med fyra importer och två svenska spelare.

Alla Umeåfans må ha fördragsamhet med oss andra, som tycker att situationen är tragikomisk och raljerar över den. Att det skall gå till så här var naturligtvis inte tanken med representationsbestämmelserna. Och visst har vi varit med om att lag mobiliserat skadade spelare, så att laget skall kunna skriva in tio i protokollet. Men aldrig tidigare har vi upplevt att vissa måste vara med på bänken för att andra skall kunna spela och laget över huvud taget ha chansen att vinna.

Telge kan på sätt och vis sägas vara Udominates motsats. Södertäljelaget har tolv svenska spelare i sin trupp. Av dem är alla utom en (Linnea Nilsson) egna produkter. Det finns inget annat lag i ligan som kommer i närheten av det. I torsdags, då vi såg Telge besegra Mark, var det en av de egna produkterna, Patricia Elias, som i hög grad bidrog till vinsten med bland annat några fina treor och inte minst sitt försvarsspel, där hon totalt neutraliserade Marks stjärna, Janee Thompson.

Men matchvinnare nr. 1 blev trots allt lagets nya amerikanska, Chelsea Poppens, som ledde laget i sin debut med 23 poäng och 13 returer. För trots alla hemmafostrade klarar inte heller Telge konkurrensen utan amerikanskor. De har ju haft två hela säsongen och allmänt undras det varför de drämmer till med ytterligare en i det här skedet av säsongen. Telge kan ju knappast åka ur ligan och kommer inte att kunna vinna den heller. Varför ta nya kostnader när klubben redan släpar på ett underskott? Min gissning är att någon lyckats slå i styrelsen att de faktiskt kan besegra Norrlandslagen. Kanske glömde de att berätta att de i så fall måste slå de de båda seriefavoriterna i två på varandra följande matchserier, som båda går i bäst av fem och att man inte har hemmaplansfördel i någon av dem.

I veckans tredje ligamatch vann Alvik sin nionde raka seger, mot Norrköping. Det är nu det är upp till bevis för Alvik, som i veckan möter Udominate borta och sedan, i slutet av februari, efter landslagsuppehållet, har dubbla matcher mot Luleå. Alvik är det enda laget som slagit Udominate så här långt och helt sannolikt är det inte att de tar någon av de tre matcherna mot ligafavoriterna, men att Alvik skall kunna göra något som för dem uppåt i tabellen, är knappast troligt.

Det var först i fjärde perioden som Alvik lyckades skaka av sig Norrköping, som åter spelade smart och mest ägnade sig åt en zonpress tillbaka till zon i sitt försvar. De fick Alvik lite i dallring, men hade själva alldeles för klen utdelning framåt och gav bort alldeles för många returer, inte minst offensiva (19) för att ge sig själva chansen att vinna. Det är ju sådant som händer när man spelar zon och som alltid, något måste man offra i någon ände.

Paula Juhlin hade alltid en Norrköpingsspelare i ansiktet när hon fick bollen och fick en onormalt klen utdelning, bara 28 % på skotten. Men på slutet, när Norrköping inte riktigt orkade, släppte det lite för henne. Det var annars de ”vanliga” namnen, Klara Lundquist och Martina Stålvant, som stod för det mesta i Alvik i den här matchen. Men skall Brommalaget kunna skaka Luleå och/eller Udominate, är det ett måste att det fungerar över hela linjen.

I samband med matchen i Åkeshov stötte jag på Cajsa Uhrström, där Norrköping kan ha ett sparkapital inför de avslutande matcherna på våren. Det har Dolphins även i Sofia Pelander, vars comeback borde vara nära förestående. Och det har de i Dominique Wilson, som har rekryterats för att ersätta Shanity James. Sammantaget gör det att Norrköping har sitt på det torra i årets liga och kanske t o m kan ställa till en del skada i slutspelet.

Uhrström berättade i alla fall att hon nu börjat tränat med laget och hoppas på spel den här säsongen. Jag har visserligen inte sett henne i aktion på evigheter, men jag måste säga att hon gav ett intryck av att vara i väldigt fin fysisk form och såg stark ut. Det lovar gott inför återkomsten.

En annan som hade hittat till matchen mellan Alvik och Norrköping var Janel McCarville. Hon var på ett prima humör och lite överraskad av att Dolphins höll stången så länge och väl. När vi pratade om varför hennes förra lagkompis i Minnesota Lynx, Maya Moore, hade gett upp sitt ”friår” för att under våren spela med UMMC i Ryssland, så sa hon att det endast handlade om att pengarna var för bra för att kunna säga nej till. Och att spela i UMMC är dessutom ganska behagligt jämfört med de flesta lag. Spelarna har  all tänkbar service vid sidan av planen, med chaufförer och annat. De reser i ett eget jetplan och får t ex ta sina husdjur med på bortamatcherna!

McCarville berättade att hon fått ett par anbud från europeiska klubbar, men även om villkoren varit bättre än hos AIK, så har hon inte reflekterat över de andra erbjudanden. Hon säger istället att hennes ”uppdrag” nu är att ställa upp för laget och de andra spelarna, att lära dem allt hon kan, att stötta och hjälpa dem,  bidra till deras utveckling och förhoppningsvis rädda dem kvar i ligan. Och det kommer hon inte att ändra på.

Det är ju ingen hemlighet att amerikanskan trivs väldigt bra i Sverige och Stockholm, och med det svenska sättet att leva. Och att hon för pengar som är en bråkdel av det hon skulle få på annat håll, har lust att göra den den insats hon gör när karriären är i slutskedet, är enastående. Det betyder otroligt mycket, inte bara för laget utan för den svenska basketen, att sådana som McCarville, men även t ex Anna Barthold och Agnes Nordström, ger sådana bidrag.

Slutspurten i ligans grundserie kan bli något alldeles extra, i synnerhet striden om plats åtta. Frågan är egentligen: kan AIK kravla sig ovanför strecket, och i så fall på vems bekostnad? Ja, inte är det på Telges eller Norrköpings. De är poängmässigt onåbara för AIK, som omöjligt kan ta 3-4 segrar mer än t ex Norrköping på de sex matcher som återstår. Men såväl Visby, som Mark och Eos riskerar att bli inblandade, ja t o m hamna på en kvalplats. Och i så fall skulle AIK kunna rädda sig kvar. Men ännu får vi vänta ett oar omgångar innan vi kan spekulera i detalj om den saken.

Och hur det än går rent sportsligt, så kan det ju bli så illa att AIK, på grund av sina ekonomiska bekymmer, tvingas dra sig ur ligan. Och skulle det hända så är det förstås en rejäl prestigeförlust för det upphaussade basketprojektet i AIK-familjen. Delvis kan man säga att det redan är platt fall, eftersom en ligasatsning med herrlaget, det som varit galjonsskeppet för den nya klubben, är skrinlagd på obestämd tid, kanske för alltid. Och åter visade det sig att det är bra att sikta mot stjärnorna, men att det inte går att ta sig dit med en fart som naturlagarna inte tillåter.

Att det är en skamfläck att nationalitet över huvud taget diskuteras i svensk basket, fick jag höra på Twitter häromdagen. Vad som menas förstår jag inte riktigt, eftersom nationalitet, eller snarare medborgarskap, är bland det mest centrala och viktiga inom idrotten. Det finns inget som engagerar i närheten av det som landslagen gör. Och intressant nog är de som gapar om att nationalitet inte har någon betydelse, de som står i första ledet och skriker sig hesa när de svenska landslagen spelar.

De står där med sina blågulmålade ansikten, med kapade basketbollar på skallen och bär sig allmänt fånigt åt. Svetten lackar, fradgan sprutar och nationalismen svämmar över alla gränser. Då är det minsann viktigt att vara svensk och att skilja på nationaliteter. Då är det vi mot dem.

Turkiet har lyckats med konststycket att förena två saker: att landets klubblag kan vara framgångsrika internationellt, samtidigt som man i ligaspelet försöker gynna de inhemska spelarnas (de potentiella landslagsspelarnas) utveckling. I Turkiet tillbringar många av de allra bästa amerikanska och europeiska spelarna vintersäsongen. Det finns gott om dem, för lönerna är bra och lagen blir framgångsrika i Euroleague och Eurocup. 

I den inhemska ligan har de dock ett krav på ett minsta antal hemmafostrade i laguppställningen, som i Sverige, men dessutom en regel som säger att minst två turkiska spelare alltid måste vara på planen. Det här gör att klubbarna kan ha ett ”överskjutande” antal importer att kasta in internationellt, men att de också måste tänka om när det gäller rekrytering, lagets sammansättning och utveckling med tanke på ligaspelet.

För Turkiet har representationsreglerna bidragit till att de hållit sig i det europeiska toppskiktet och anses vara ett av de landslag som haft den bästa utvecklingen på senare år. I sommar skall Turkiet åter spela VM som ett av sex länder från Europa och till nästa års EM är de på väg med stormsteg, och väl där skall ingen bli överraskad om de gör sitt bästa mästerskap på länge.

Det är inte bara representationsreglerna som är tricket i Turkiet, men det är definitivt något att ta efter för Sverige. Med ett krav på t ex tre hemmafostrade spelare på planen skulle hälften av ligalagen få lägga om sin strategi. Det skulle i förlängningen göra stor nytta för den svenska basketen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *