Krönika. Om hjärnspöken

Norge hade en gång i världen ett högklassigt roddarlag på damsidan. De vann ett stort antal internationella titlar och när karriären skulle krönas med ett OS-guld var laget i toppform. Finalplatsen grejades i stor stil, då de vann alla sina heat i överlägsen stil. I fören på på båten tronade som vanligt deras mascot, en stor nalle, som alltid satt där när de tävlade.

På finaldagens morgon inträffade katastrofen, då det upptäcktes att nallen var försvunnen. Willi Railo, den norske psykologen, berättade den här historien i en av sina böcker, som ett exempel på vad ritualer och tvångshandlingar kan ställa till med. Naturligtvis lyckades det överlägsna norska roddarlaget inte bärga guldet eftersom nallen inte fanns där längst fram och än idag vet fortfarande ingen vad det blev av den. En teori är förstås att en konkurrent, som hade hittat en svag punkt hos norskorna, ”såg till” att nallen försvann.

Jag kom att tänka på berättelsen om de norska roddarna när jag häromdagen hörde delar av Frida Hansdotters sommarprat i radion. Hon berättade i programmet att hon själv plågades av en massa ”måsten”, främst i början av sin karriär. Inför varje tävling var hon, för att kunna prestera på topp, tvungen att bland annat ha ett visst nagellack, ett särskilt par trosor och känna på hotelldörren sex gånger (för att se att den var låst) innan hon gav sig iväg till tävlingen. Om en lagkamrat eller någon råkade visa sig just när hon höll på med sina sex tryck såg hon sig tvingad att gå in i rummet igen och börja från början. Numera är hon ”befriad” från det mesta av sina tvångshandlingar och säger att det enda hon behållit är guldnagellacket, som sitter på vid varje tävling sedan OS-guldet i Korea.

Allt det här är förstås hjärnspöken, som drabbar människor såväl i vardagen såväl som inom idrotten. Spökena förekommer i varierande grad och på olika sätt. Vi, för vi har alla slängar av det här, inbillar oss att vi inte kan prestera eller får någon ro om vi inte har gjort vissa saker eller genomfört vissa ritualer. Det är egentligen ganska patetiskt att vuxna människor inbillar sig att den här typen av ovidkommande saker kan påverka det som händer oss. Det är precis samma sak med alla som tror att de behöver fantasifigurer som gudar och liknande för att lyckas i sitt idrottsutövande.

I grund och botten handlar det om att vår hjärna, denna fantastiska skapelse, trots alla sina otroliga funktioner, är lättlurad. Hjärnan är på sitt sätt lika dum som en dator. Det man säger åt den att göra, det gör den. Jag spelar ibland golf med en stor basketprofil. Han är en mycket bra golfare men har sina spöken när han spelar. ”På det här hålet brukar jag alltid slå i vattnet”, kan han säga. Och mycket riktigt, när det är hans tur att slå går bollen i vattnet. Helt enkelt för att han sagt åt sin hjärna att slå bollen dit.

Och apropå att lura hjärnan; min granne gav ett intressant tips om hur man kan lura hjärnan så att man för stunden uthärdar i den pågående hettan. ”Badda fötterna i en balja med hett vatten”, sa han. Just det, hett. Då talar man om för hjärnan att här är det en kropp som måste kylas ned och alla mekanismer som bidrar till avkylning aktiveras i kroppen.

Inom idrotten finns som sagt en mängd exempel på olika former av vidskepelse, tvångshandlingar med mera som kopplas till förmågan att åstadkomma resultat. Det lär inte finnas så mycket forskning på området, men jag kom över en kul mastersavhandling, skriven på GIH 2017. ”Vidskeplighet inom elitidrott” heter uppsatsen, skriven av Cherbel Koria & Tiglath Tasci. De konstaterar att ”…vidskepliga ritualer förekommer för att individerna som utför en sport vill känna en trygghet eller få en känsla av kontroll under en situation som inte är hanterbar” och att ”de bakomliggande orsakerna till vidskepelser också är att öka prestationsförmågan och i vissa fall även förebygga skador.” Ja, alltså t o m det senare!

Så gott som alla respondenter i undersökningen hade ritualer innan de skulle tävla. En hockeyspelare sa : ”När jag byter om så byter jag alltid vänster först med allting. Vänster skridsko, vänster handske, tejpar vänster benskydd först. Jag till och med sätter in vänster arm först i tröjan. Om jag inte gör det och förlorar kommer jag känna att förlusten beror på att jag tog på mig klädseln i fel ordning. En annan berättade: ”Jag ber alltid, alltid, alltid till Gud innan mina matcher för att det ska öka min prestation samt ge mig tur i spelet under en match.” Och ytterligare en elitidrottare, en tennisspelare, avslöjade: ”När jag gick in på planen så behövde jag gå in med höger fot först annars så skulle jag inte kunna prestera. Mina tankar hade varit någon helt annanstans under matchen.”

Allt sådant här är alltså extremt vanligt och förekommer i en högre utsträckning än åskådarna kan ana. Det finns i alla elitidrotter, även inom basketen, och inkluderar allt från att gå igenom dörrar på ett visst sätt till att gå sist in på planen. Ett par före detta spelare, Jim Enbom och Bill Magarity, är t ex kända för att ha haft oerhört många många ”måsten” och ritualer innan de spelade matcher.

Det här var förstås ett amatörpsykologiskt resonemang, men hela frågan är intressant eftersom beteendet är så utbrett. Problemet är förstås att det kan motverka den egna prestationen, för är man vidskeplig och har ritualer som man inte hinner/kan genomföra som man tänkt sig, så slår det obönhörligen mot den egna prestationsförmågan, och därmed lagets. Precis som i fallet med det norska roddarlandslaget. Bättre är förstås, i likhet med Frida Hansdotter, att jobba på att göra sig av med hjärnspökena, att försöka skapa trygghet och kontroll med andra medel och därmed skicka mer adekvata signaler till hjärnan.

Men kommer det att ske i någon större utsträckning? Knappast. Det är så lätt hänga upp den egna prestationen på något annat än en själv och den egna förmågan, om det sen är gud eller någon ritual. Men att göra det är ett resonemang som är ”in absurdum”, för hur förklarar man för sig själv när man misslyckades, trots att man gjorde korstecknet innan matchen, att man var sista spelaren som gick av planen innan uppkast, och faktiskt genomförde allt det där som man trodde skulle garantera en bra prestation?

 

2 Replies to “Krönika. Om hjärnspöken”

  1. Nu kanske jag missuppfattat det men det låter som om du är väldigt negativt inställd till rutinerna. Jag håller med om att när man bryter ner det på nivån att man måste gå in med ena foten först på plan så blir det absurt och kontraproduktivt men man får inte glömma att rutiner också skänker trygghet och förbereder kroppen på det som komma skall. Sen får det inte vara rutiner man inte själv kan påverka.
    Men ta t ex straffkast, där kan det vara skönt att ha en rutin för att stänga ute det runtom samt hitta fokus och trygghet. Ta t ex alltid två studs, man kommer alltid ha bollen och kontrollen så du kan alltid genomföra den.

    1. Hej ”Idrottsintresserad”
      Håller med dig om att fasta rutiner kan vara viktiga i vissa sammanhang. och vad gäller just straffkast lär tränare ofta ut att man just skall skaffa en fast rutin av de skäl som du nämner.

      Ritualerna jag skriver om i min text är däremot något annat, även om gränsen mellan ritualer och rutiner ibland kan vara lite suddig.

      Precis som du antyder i din kommentar var jag ute efter att peka på situationer då idrottare hänger upp sin prestation på ovidkommande ritualer och tvångshandlingar, som egentligen inte har något samband med deras prestationer. Men just för att de här hjärnspökena kan få fäste kan de ändå påverka, inte minst i en negativ riktning, vilket är både tråkigt och onödigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *