Krönika: diverse internationellt

Inför det sista EM-kvalfönstret i november samlar förbundskapten Gomez landslaget för ett träningsläger och matcher mot Ryssland, Ukraina och Lettland i augusti. Han har tagit ut 16 spelare och två reserver, och de flesta de förväntade namnen, utom Amanda Zahui, är med. Borta sedan sist är Alviksduon Martina Stålvant och Paula Juhlin, som inte kom in i laget under kvalmatcherna i februari. Elin Ljunggren är dock uttagen, liksom Anna Barthold, vilket indikerar att hon kommer att spela minst en säsong ytterligare.

Allis Nyström har inte funnit nåd hos förbundskaptenen den här gången heller, vilket är märkligt. Inte heller Chioma Nnamaka är uttagen. Däremot är Paulina Hersler och Matilda Claesson bland de 16, liksom Ellen Åström, Louice Halvarsson och Josefine Vesterberg, som var ratad senast. Att Hersler och Claesson får chansen är kul. Claesson har ju varit en av Norrköpings bästa spelare de senaste säsongerna och förtjänar verkligen den här möjligheten. Hersler kommer direkt från sitt sista collegeår, då hon inför det sista bytte från UCLA till Florida, som inte är i närheten av den nivå som UCLA år på. Men för Hersler betydde bytet avsevärt mer speltid. Hon fick 31 minuter per match, snittade tolv poäng och sju returer.

Vad Hersler kan klara av på den här nivån är en smula osäkert, så lägret blir ett bra test på det. Osäker är också vart Hersler tar vägen nu när hon har lämnat college. Om hon återvänder till Sverige är nog Europasatsande Telge inget oävet tips.

Och vad gäller EM-kvalet så kan vi friska upp minnet med att Sverige har två matcher kvar, Makedonien 17/11 och Italien 21/11, båda på bortaplan. Gruppen är fortfarande öppen, men Italien, som liksom Sverige har 3-1 i matcher, får väl anses vara favoriten att vinna gruppen och ta direktbiljetten till EM. Men Sverige har naturligtvis utmärkta möjligheter att kvala in till slutspelet, om inte genom gruppvinst så som grupptvåa. De sex bästa tvåorna bland de nio grupperna går som bekant också till EM.

Vad gäller svenska spelare på college så kan vi åter konstatera att de blir många, kanske fler än någonsin. Om alla som har minst ett år kvar stannar kvar, så handlar det om 38 spelare. Men den siffran kommer att späs på. Det som hittills är känt är att alla spelarna i avgångsklassen på Luleå BG kommer att ta steget till college. Men fler lär som sagt komma. T ex har Felicia Boström från AIK som ambition att göra det och samma sak tycks gälla Uppsaladuon Alma Danielsson och Louise Skyttevall. BG-tjejerna kommer att gå till de här skolorna:
Signa Paulsson-Glantz – Brigham Young
Ellen Hahne – Odessa
Stina Rehn – Palm Beach
Lamija Coric – Utah State Eastern
Stephanie Visscher – Stephen F. Austin

Några av tjejerna har gått ut på sina college och intressant blir förstås att se vilka av dem som fortsätter med basketen, på vilken nivå och var. Helt osannolikt är det väl inte att de svenska ligalagen är på jakt efter några av de här som gick ut i år:
Elin Ekdahl i Uppsala sist det begav sig i Sverige
Paulina Hersler, Telge
Frida Lundquist, Blackeberg
Veronika Mirkovic, Sanda
Amanda Tivenius, Lidingö

Men det finns också de som avbryter sin collegetid och återvänder hem. Anna Lundquist är ju färdig med Siena och är klar för Alvik kommande säsong. Även Kristin Seman lär göra det. Hon lämnade ju Mark förra året för Northwest Florida State, men hade en skada som gjorde att hon inte spelade alls. Nu sägs hon vara på väg till liganykomlingen Högsbo.

Det ryska underbarnet Maria Vadeeva, född -98 och redan en av Europas bästa spelare, är nu redo för sin debut i WNBA. Vadeeva har anlänt till Los Angeles och gör möjligen sin första match på fredag, då Sparks spelar i Washington, eller på söndag då de möter Chicago borta. Sparks coach, Brian Agler, har inte kunnat dölja sin glädje över att hans klubb lyckades göra ”årets stöld” när de fick Vadeeva som elva, d v s näst sist i första rundan, i årets draft. Och mycket talar också för att han har rätt i det, men samtidigt skall man komma ihåg att den här säsongen är exceptionell vad gäller förstaårsspelarna. Det görs enastående insatser av årets rookies.

Främst av alla skiner ettan i draften, A’Ja Wilson, som redan är en dominerande spelare i Las Vegas och ligan. Wilson snittar redan 31 minuter, 21 poäng och nästan 8 returer. Med sin fysiska spelstil har hon som nykomling haft en säsongsinledning som knappast ens matchas av Breanna Stewarts debutår. Men det finns fler framstående rookies. Kelsey Mitchell i Indiana, som kom från Ohio State, spelar också över 30 minuter och har ett poängsnitt på 19. Även Diamond DeShields (Chicago), Ariel Atkins (Washington) samt de båda UConn-spelarna Kia Nurse (New York) och Gabby Williams Chicago) får förtroende att spela 20-30 minuter och har dubbelsiffriga poängsnitt.

Vid sidan av Vadeeva, som ännu inte spelat, finns det två rookies från Europa i år, belgiskan Hind Ben Abdelkader (Indiana) och fransyskan Endy Miyem (Minnesota). De har lite tuffare att hävda sig, men Abdelkader har i alla fall fått 13 minuter per match och petat i ett par poäng. Miyem, som blev signad sent har bara hunnit spela två matcher och snittat åtta minuter.

Läget i WNBA är att Connecticut har ryckt fram som serieledare med 7-2 i matcher. Connecticut spelar en mycket attraktiv basket, den mest sevärda i ligan just nu. De har en närmast ”europeisk” spelstil, där hela laget är involverat. Stilen påminner närmast om San Antonio i NBA när de var som bäst. Vanligt i WNBA, liksom i NBA, är ju att när en storstjärna, som Maya Moore eller Elena Delle Donne, får bollen, så står de fyra andra och väntar på att just hon skall producera. Så spelar inte Connecticut. Det är fin rörelse i hela laget, i synnerhet utan boll. De försöker skapa bästa möjligheten för laget och kommer förvånansvärt snabbt till sina lägen, då heller ingen tvekar. Alla tar sitt ansvar.

Lagets coach, Curt Miller, blev förra året vald till ”Årets coach” i ligan, vilket var högst befogat. Hans lag har i år tagit ytterligare i kliv i utvecklingen och leder ligan i både offensiv och defensiv rating. En viktig faktor för Connecticut är att Chiney Ogwumike är tillbaka efter att ha missat hela förra säsongen. Ogwumike ger laget den storlek och balans de behöver för att spela sitt spel. Sex spelare i Connecticut snittar 10-15 poäng per match; förutom Ogwumike även Courtney Williams, Jonquel Jones, Alyssa Thomas, Alex Bentley och Jasmine Thomas.

Los Angeles skuggar Connecticut i tabellen och blir givetvis en het kandidat att vinna mästerskapet. Besvikelsen så här långt är mästarlaget Minnesota, som för övrigt vunnit fyra av de senaste sju åren, sladdar betänkligt. Lynx har 3-6 i matcher och har problem med spelet. Kanske har flera av lagets spelare passerat sitt bäst före datum. Sådana som Sylvia Fowles, Rebekkah Brunson och inte minst Lindsay Whalen är långt ifrån sin tidigare nivå. Och när Moore är så påpassad som hon är, så har Minnesota det väldigt tungt. Det är dock alldeles för tidigt att räkna bort Lynx. Där finns rutin och en vinnarkultur som sannolikt kommer att ge andra besked senare under säsongen.

Och hur går det då för den enda svenska representanten i världens bästa liga, Amanda Zahui i New York Liberty? Svaret är väl hyggligt men kämpigt, både för henne och laget. Vi skall naturligtvis glädjas åt att över huvud taget ha en spelare på den här nivån, bland de bästa spelarna i världen, men också inse att det är ohygglig konkurrens. WNBA är en nivå ovanför den bästa klubbasketen i Europa, den som spelas i Euroleague och bland de bästa lagen i Eurocup. Det är mot den bakgrunden man måste inse varför en spelare som Zahui kan ha en stark ställning i den europeiska klubbasketen men har svårare att hävda sig i WNBA.

Liberty har i år fått en ny coach, i Katie Smith, som efterträdde Bill Laimbeer. De ligger just nu på åttonde plats med 3-5 i matcher. Kanske söker laget fortfarande sin form och stil med den nya coachen och vad gäller Amanda Zahui var förhoppningen att hennes situation skulle förändras till det bättre under Smith jämfört med det knappa utrymme hon fick under den defensivt inriktade Laimbeer. En viss skillnad märks också. Svenskan snittar i år 13 minuter mot fem förra säsongen och har ökat sin poäng- och returproduktion något. Nyckeln för Zahui ligger fortfarande i försvaret, där hon haft svårt att hävda sig mot de andra stora centrarna i ligan. Det märks att hon jobbar mycket med den delen av spelet. Hon försöker vara aktiv, arbeta mycket med kroppen och man får säga att hon gör framsteg. Och framåt, med den ökande speltiden, går det också bättre än förra säsongen, även om det inte sker med några stora kliv. Zahui snittar 5,5 poäng, vilket är det bästa hittills under hennes WNBA-karriär, att jämföra med klena 2,2 förra året.

Två av Europas mest framgångsrika och framstående kvinnliga coacher är fransyskan Valerie Garnier och serbiskan Marina Maljkovic, landslagscoacher som de är för sina respektive länder. De båda har varit arga rivaler under ett antal år. 2013-16 tampades de med varandra i den franska ligan, Maljkovic i Lyon och Garnier i Bourges. Fransyskan hade större framgång under den perioden, men när de möttes i EM-finalen 2015 drog Maljkovic och Serbien det längsta strået mot Garniers Frankrike.

Inför säsongen 2016-17 flyttade Maljkovic till Turkiet för att bli coach för Galatasaray. Första året gick det hyggligt. Gala kom trea i ligatabellen men föll mot ärkerivalen Fenerbahce med 0-3 i matcher. 2017/18 blev det tufft, framför allt för att klubben inte kunde uppbåda de resurser som krävdes för att ställa ett konkurrenskraftigt lag på benen. Besvikelsen blev stor när Galatasaray hamnade på en förnedrande åttondeplats i grundserien och var chanslösa mot Yain Dogu i kvartsfinalen.

Som om det inte vore nog värvades Valerie Garnier som head coach till Fenerbahce mitt under säsongen, då Firat Okul fick sparken efter att Fener för första gången på sju år missade Final Four i Euroleague. Garnier fick allt på plats och ledde Fenerbahce till mästartiteln i den turkiska ligan efter finalseger mot storfavoriten Yakin Dogu.

Efter den framgången blev det klart att Garnier fortsätter i Fenerbahce, men för Maljkovic är det slut med Galatasaray, oklart dock vilken av parterna som avbröt samarbetet. Serbiskan har dock redan ett nytt jobb. Hon skall till den penningstinna kinesiska ligan, där några av de bästa amerikanskorna varje vinter söker sig för att håva in storkovan. Maljkovic blir head coach i Shanghai, dit hon för övrigt tar med sig Jelena Dubljevic från Montenegro, som spelade för Maljkovic i Galatasaray. Tills vidare slipper hon Valerie Garnier i Kina, men ett logiskt nästa steg är antagligen att fransyskan på nytt blir konkurrent med Marina Maljkovic i mittens rike.

 

One Reply to “Krönika: diverse internationellt”

  1. En högst personlig åsikt; synd att Elin Gustavsson ständigt hamnar på reservplats. Att hon tar plats i Uni Ferrol – topplag i spanska liga är väl en indikation som god som någon…..hon förtjänar bättre!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *