Italien tog tacksamt emot det som erbjöds

EM-kvalmatchen mot Italien blev en kolossal antiklimax. Annat går inte att säga eftersom det fanns rimliga förväntningar på en seger, men allt förvandlades till en förlust med 22 poäng. Det svenska landslaget underpresterade å det grövsta. Och det gjorde det på hemmaplan. Men man kan inte ställa spelarna ensamma vid skampålen, även om en för hög grad av nonchalans och låg grad av offervilja kunde skönjas. Tyvärr måste man konstatera att vi bevittnade något som man inte kan kalla annat än en taktisk förlust. Och en coachinsats som var i närheten av att duga på den här nivån. Efter den här uppvisningen framstår det som ofattbart att de svenska spelarna ens hade mage att klaga på Jurgita Kausaite.

Det man får hoppas på är att det svenska laget förmår resa sig till matchen på onsdag, för lyckligtvis behöver inte den här förlusten mot Italien betyda något när det gäller möjligheterna att kvalificera sig till EM. Visst, nu lär Sverige inte kunna komma före Italien i tabellen, men gör Sverige jobbet i de andra matcherna så skall saken kunna ordna sig. Det måste alltså vända på onsdag, men förslaget är att de svenska spelarna fram tills dess slutar flamsa, tramsa och fåna sig i varje tillgängligt medium, slutar snacka en massa smörja och istället går i ide några dagar och tar uppgiften på allvar.

Förbundskapten Gomez har fått oss förundrade tidigare, och den här gången var inget undantag. Att han t ex fortsätter att spela Farhiya Abdi, t o m låter henne starta, är ett mysterium. Abdi har inte spelat bra på flera år och gör det inte nu heller. Och att Halvarsson kom med i laget, och faktiskt fick speltid, är en annan sak. De minuter hon fick visade hur tydligt som helst att hon inte är redo på långa vägar. På alla sätt och vis hade det varit smartare att släppa fram ”hemmadottern” Elin Ljunggren och låta henne ta de minuter som Zahui behövde vila. Men mest förvånande av allt kanske är att Frida Eldebrink på nytt spelade nästan hela matchen (35:16), dessutom efter att, som det ryktats, varit magsjuk i veckan och tränat ytterst sparsamt. Det fanns inget i Eldebrinks spel och insats som idag motiverade 35 minuters tid.

Gomez måste helt enkelt sluta med att fördela speltid på rykten och gamla meriter och istället försöka hitta de formationer, bland de 12, som för dagen är mest lämpade att göra jobbet på bästa sätt. Men den känslan verkar inte finnas. Och kanske inte heller förmågan.

Italien spelade på det sätt som de kan och exakt så som man hade förväntat sig. De flyttade bollen, rörde sig och satte upp Zandalasini och Sottana med screener, och understundom skickade Dotto i en och annan när det svenska försvaret kollapsade eller gick bort sig. Det gjorde det ofta. De italienska stjärnorna måste ha undrat vad som pågick när deras försvarare konstant gick under screenerna, vilket är en dödssynd mot skyttar.

Vi skall komma ihåg att italienskorna bara gjorde 69 poäng. De gjorde ingen fantastisk match framåt, utan hade ett par stjärnor som tilläts göra det som de är bra på. Och det tog de tacksamt emot. Vi hade så gärna önskat att Sverige hade matchat upp italienskorna storleksmässigt och satt mer tryck på dem i försvaret, men det blev inget av det.

Visserligen hade Sverige fått en helt annan skjuts framåt om de hade fått mer stopp i försvaret, men boven i dramat var i lika hög grad det svenska anfallsspelet, som bara lyckades producera 47 poäng. Visst, många av de lägen som missades var bra, sådana som coacher brukar sucka över och säga ”vi spelade bra och kom till bra lägen, men missade skotten”. Men naturligtvis var det inte bara det. Att Sverige skulle gå mycket inside var förväntat, även av Italien. Problemet är att Zahui inte är en spelare som skall utnyttjas på ett sätt som t ex Janel McCarville. När Zahui får bollen bollen skall hon göra poäng, inget annat, men det är ett spel som inte fungerar om bollen planlöst spelas in till henne och de fyra övriga står och ser på. Att Zahui skulle ha mycket boll var naturligtvis helt rätt, men det svenska spelet skulle ha behövt vara avsevärt mer rörligt och snabbare för att skapa de rätta lägena åt henne.

Jag vill fortfarande hävda att Sverige spelare för spelare har ett minst lika bra lag som Italien och borde kunna klara av dem på hemmaplan. Och jag tror fortfarande att EM-platsen borde kunna fixas. Men uppriktigt sagt får sådana här uppvisningar mig att tvivla. Både på det svenska landslaget inklusive dess coacher, liksom på mitt eget omdöme.

9 Replies to “Italien tog tacksamt emot det som erbjöds”

  1. Kan basketsporten lyfta blicken och titta på andra landslag? Titta närmare på Janne Anderssons ledarskap.Det är tydligt, rakt, inga diviga stjärnor, ett hårt arbetande kollektiv där alla kämpar 100% hela tiden. Man vinner och förlorar på samma sätt – ödmjukt och med respekt och aldrig några bortförklaringar.
    Visst är det ”roligt” att Zahui och Drammeh gapskrattar ihop på TV men det inger inte särskilt mycket respekt.
    Att betygsätta enskilda spelare just nu känns onödigt men det är verkligen dags att tänka noga över frågan: vad är det för slags landslag vi vill ha??

  2. Har ingen aning vad Drammeh och Zahuis intervju har med matchen att göra? Som att fotbollslandslaget inte ställer upp i intervjuer?

    Hur intervjuaren klipper ihop intervjun har ju Drammeh och Zahui ganska lite kontroll över? Ser ju att de båda försöker vara ”mediatränade” också mellan varven. Det är ju en produktion, inte live intervju. Vilken jävla grej att ha fokus på.

    Alla vill att landslagen ska få medial uppmärksamhet, stjärnor ger uppmärksamhet och Zahui är Sveriges i särklass största stjärna inom basket. Konstigt att hon blir intervjuad då? Hur skulle Zahui ha uppträtt för att ni skulle vara nöjda och ”inge respekt”?

    Tycker analysen av matchen, uppträdandet på planen, coachningen, att spelare underpresterar är vettig kritik men tv-intervjuerna har ju inget som helst med matchen att göra.

    1. På planen – utanför planen – allt hänger ihop. Visa känslor, självklart men gärna lite mognad också. Tror inte att spelare som Ola Toivonen och Marcus Berg skulle spela pajas varken på eller utanför planen.

      1. Allvarligt talat fattar jag inte hur vi sitter och pratar om deras intervju, som var skitrolig, när problemet i matchen knappast var dessa två spelares prestation eller attityd.

        Såg precis matchen igen, och hade ju gärna sett att vi pratade om lagets helt oförståeligt försvar på bollscreens, att ITA fick 14 mer avslut, att SWE sköt oförståeligt få 3:or, att våra guards blev jagade över hela planen, varför Barthold inte spelade i 1a halvlek.

        Eller tror du att om Zahui och Drammeh inte gjort intervjun som de gjorde den hade allt det där löst sig? Jag tror de kan vara hur mogna som helst utan att lösa problemet med 3:or, bollscreensförsvar, speltid.

    2. Bra sagt Arvid! Svårt för Amanda och Binta att göra alla nöjda. Om de inte hade gjorde intervjuer hade folk klagat att de inte tog chansen att promota matchen och laget ju? Och sen är de bara sköna och sig själva. Vad är vitsen med att klaga på det? Om jag minns rätt så var landslaget så bra i Frankrike 2013 för att de hade så kul tillsammans. Och vilka som är pajaser är så subjektivt, se upp för att bedöma folks beteenden!

  3. Tapio
    Utomordentlig och korrekt analys. Vi har flera duktiga avslutare i form av Zahui, Abdi, Fontaine. Men ingen av dessa är bra på att sätta upp sina lagkamrater i bra lägen. Dom letar bara sina egna avslut, och inget fel i det, förutom att vi får svårigheter när dessa 3 är inne på plan samtidigt.
    F Eldebrink kommer helt bort i detta sammanhang, hon får inga passningar.

    Coachen har uppenbarligen en stor roll i detta.

  4. Som man sagt ,skullle man titta över coach, varför ska man ha en coach som Gomez,när man redan hade en duktig coach Frasse, och man har också andra duktiga spelarna som är inte med men darför man har gamla systrarna E,dags att andra få chansen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *