Inför ödesmatchen Sverige-Kroatien

Den svenske förbundskaptenen fick mycket ovett efter lördagens förlust mot Italien. Kritik förtjänade Gomez och han tog mycket riktigt på sig förlusten efter matchen. Men det är ju som bekant alltid spelarna på planen som avgör hur det skall gå. Och att spelarna inte den här gången lyckades göra det som man kommit överens om, och som man hade tränat på, råder det inget tvivel om. Det gäller försvaret såväl som anfallsspelet. Gomez tyckte t ex att spelarna uppträdde som barnungar i försvaret och syftade antagligen på de vämjeliga försöken att utföra det screenförsvar, ”push and under”, som man hade tänkt sig mot de italienska stjärnorna. Men framåt var det ännu värre. Det var hårresande ineffektivitet, det var usel rörlighet och beklämmande svagt samspel.

När allt går åt pipan är det coachens ansvar att försöka vidta åtgärder för att förändra matchbilden. Det är ju det som är coaching. I den delen är Gomez inte ursäktad, för försökte han göra något sådant, så antingen syntes det inte eller också var det fel åtgärder. Men våra till bristningsgränsen upphaussade ”världsstjärnor” lyckades inte heller den här gången göra sitt jobb eller ta sitt ansvar. Inte som individer och inte som lag. Lagets gameplan tycks ha gått in genom det ena örat och ut genom det andra. Det var mycket snack och väldigt lite verkstad.

Och även om en del av förbundskaptenens beslut om fördelning av speltid var uppseendeväckande, så måste vi komma ihåg en sak: även om det verkar framgå av propagandan, så har det svenska landslaget inte tolv spelare som kan göra skillnad på den här nivån. Inte i närheten. Vi har i själva verket bara ett fåtal. När det brister för dem, som i lördags, finns inte mycket att göra. Det finns då inte särskilt mycket att spela med. Och ingen kan trolla med knäna.

Knappt har ångesten efter lördagens trauma i Borås lagt sig förrän det är dags för nästa prövning i EM-kvalet; på Hovet i Stockholm mot Kroatien. Hur skall det gå? Ja, inte går det att vara tvärsäker i någon riktning, allra minst den svenska. Man tycker att Sverige borde kunna göra en bättre match än mot Italien, men det finns ett antal faktorer som pekar i den andra riktningen.

En sak är den generella osäkerheten med det här svenska laget, d v s ”post Lasse Johansson”. En sak slog mig: har Sverige gjort någon bra match efter Johansson-eran? Frågan måste nog besvaras med ett tydligt nej. Som bra matcher räknar jag alltså inte vinsten över det finska ”tonårslaget” förra året och den knappa segern mot Kroatien i november. Ändå tycker man att det här laget borde ha haft, sett till vad spelarna individuellt uppnått, bättre förutsättningar än något annat landslag före dem. I det här laget finns bl a WNBA-erfarenhet. Och aldrig tidigare har vi haft så många spelare i så bra europeiska lag, och dessutom spelare som gör bra ifrån sig. Och aldrig någonsin har vi haft ett landslag med så många Euroleaguematcher under bältet som det här.

Ända verkar man inte kunna få ihop det. Jag tror att det är precis som Benny Johansson från Södertälje sa i ett meddelande till mig efter matchen i Borås: ”Tycker att vi har många spelare, som producerar bra i olika europeiska ligor. Men det gör de med bra omgivning (kompletta medspelare). Nu skall de lyckas tillsammans och det funkar inte…”. 

Det är nog ett klassiskt misstag, som sker i många lagidrotter, att man tussar ihop sina ”stjärnor” i landslaget och räknar med att allt skall rulla på. Och det gör det ju nästan aldrig. Inte i det här landslaget och inte i något annat heller, undantaget det amerikanska landslaget.

Om vi inte fått ihop det hittills, finns det något som talar för att vi får det på onsdag? Egentligen ingenting, för det krävs att väldigt många saker måste förändras på kort tid (ett par dygn). Det måste till en inställning där alla lägger stjärnglansen åt sidan, ställer upp och jobbar för varandra, för lagets bästa. Och gör det på ett disciplinerat sätt. Alltså precis på det sätt som svenska landslag i olika lagidrotter har lyckats.

Det krävs ett ledarskap som måste uppvisa fingertoppskänsla, som väljer spelare och formationer efter det som fungerar tillsammans, spelarnas inställning och vad de är beredda att offra för att laget skall lyckas. Det kräver att man frångår principen att ”den och den” skall spela mest bara för att den är ett större namn eller spelar i ett bättre lag.

Jag tror inte att något av det här kommer att förändras till onsdagens match, i alla fall inte i en nämnvärd omfattning. Men Sverige kan naturligtvis besegra Kroatien ändå. Det skedde ju i november i Zagreb, visserligen bara med tre poäng, men ändå. Det finns dock ytterligare faktorer som bidrar till osäkerheten vad gäller onsdagens match. Framför allt att Kroatien är ett annat lag än det som Sverige mötte  i november.

Kroatien coachas av den förra landslagsstjärnan Anda Jelavic, som tillträdde sitt jobb förra hösten. Hennes uppdrag är att skapa ny era efter den framgångsrika generationen med spelare som Iva Brkic , Iva Cuzic och Ana Lelas. Jelavic har inte haft mycket tid på sig, men tycks redan vara på god väg. Hon verkar ha hittat de nycklar och den modell som krävs för att få de kroatiska spelarna att agera som en enhet. Kroatien är helt enkelt ett väldigt välcoachat lag, vilket förmodligen inte är så goda nyheter för Sverige. Lita på att Jelavic och Kroatien har klart för sig hur det egna lagets styrkor och motståndarnas svagheter skall utnyttjas på bästa sätt. Det betyder inte att de kommer att vinna på Hovet, men innebär att Sverige måste göra något motsvarande för att vinna.

I det här EM-kvalet har Kroatien förlorat mot Sverige med tre poäng och sedan besegrat Italien och i lördags Makedonien med jättesiffror: 108-47. Det går inte att dra så stora växlar av den matchen, eftersom Makedonien är gruppens hackkyckling, men faktum är att efter tre omgångar leder Kroatien kvalgruppen. Det är ett lag som inte får underskattas. De har ett par utpräglade stjärnor, men spelar verkligen som ett lag, där alla gör sitt bästa för att de tillsammans skall lyckas, oavsett vem som gör vad.

Kroatien har flera bra 1-1 försvarare, lagförsvaret ger ett välsynkat intryck och roteringarna tycks sitta där de skall. Framåt spelar de ganska systemstyrt, där spelarna ändå verkar ha frihet att agera utifrån situation och vad försvaret gör. Och de gör det med fin mobilitet. Men mycket handlar om att sätta upp centern Marija Rezan, Amanda Zahuis lagkompis i Prag, i lägen. Rezan gillar att spela med ryggen mot korgen och är inte en insidespelare som skjuter treor i parti och minut. Hon spelar helst nära korgen och använder sin rörlighet och placeringsförmåga. Rezan är också en stor tillgång i kraft av att hon är en riktigt bra passare. Bollen kan alltså med fördel vändas via henne för att t ex hitta fria skyttar. Givetvis är Rezan Kroatiens bästa returtagare och en riktig matchvinnare om man inte stoppa henne. Och det görs förmodligen bäst med fysiskt spel, för Rezan är mer typen elegant och smidig center.

Elegant, men också oortodox, är den andra kroatiska stjärnan, Antonija Sandric. Hon spelar på shooting guard positionen, kan verkligen skjuta och har ett attackspel som är lurigt. Sandric spelar i det polska Euroleaguelaget Polkowize, där hon inte är en av de mest framträdande spelarna. I de här sammanhanget kliver hon dock fram med besked. Både Rezan och Sandric snittar 20+ poäng i landslaget och är de enda två som presterar tvåsiffrigt. Nyckeln mot Kroatien, lika tydligt som det var mot Italien gentemot Zandalasini och Sottana, är att få hejd på de här båda. Eller i alla fall en av dem.

För om Rezan/Sandric inte lyckas i Kroatien, vem skall då göra det för dem? Point guarden Ivana Dojkic, som spelar i ryska Spartak, är en möjlig. Dojkic producerar fina siffror i Spartak och är en duktig tvåvägsspelare. En annan kan vara Anna-Marija Begic, som vi känner igen från Sverige, där hon ju spelar i Udominate. Begic kan prestera riktigt bra när hon får chansen. Och ytterligare en är power forwarden Nina Premasunac, som tillhör italienska Broni. Och kanske Tea Buzov, Sverigebekantingen som varit i Visby. I den nämnda kretsen lär vi hitta Kroatiens startfemma, även om Jelavic har valt att börja med olika uppställningar i de tre första kvalmatcherna.

Tipset blir lite som inför matchen mot Italien. Sverige har laget för att vinna, men görs inte rätt saker så kan det gå illa. Onekligen har man lite dåliga vibrationer efter lördagens match och det känns lite olustigt eftersom den här matchen hux flux har kommit att bli den riktiga nyckelmatchen för Sverige. En förlust kan komma att bli ödesdiger, för den kan betyda att Sverige t o m missar andraplatsen i gruppen och inte ens får chansen att konkurrera med de andra grupptvåorna om EM-platserna. Efter onsdagens match återstår bara två omgångar i kvalet. De matcherna spelas i november och mycket kan alltså fortfarande hända. Men för att ytterligare betona betydelsen av matchen mot Kroatien skulle jag vilja påstå det är kört för Sveriges del om Kroatien inte besegras på onsdag. Då blir det inget EM.

En seger är inte bara behövlig. Den är helt nödvändig. Och inte kan väl Sverige förlora på onsdag, med alla våra  WNBA- och Euroleaguespelare och andra spelare i europeiska topplag.? Det kan väl inte vara möjligt?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *