Jonte Karlsson: Historia, märkliga siffror samt frågan om gamla kunder

OS laget från 1980. Foto: Christian Johansson

Nästa år fyller Södertälje BBK femtio år och det planeras för festligheter den 1 september. Innan dess skall mycket ordnas och jag försöker, på min kant, att hjälpa till med lite minnen och annat som kan vara matnyttigt i de texter, filmer och tal som skall produceras. Ett härligt jobb att tillsammans med bekanta att åka med till ”Memory Lane”.

För de läsare som inte vet det så är just Södertälje BBK min ursprungsklubb där mitt basketintresse startade. Till skillnad från många av mina klubbkamrater så har jag dock flyttat mig runt i Sverige under min aktiva karriär, både som spelare, coach och administratör. Jag kan därför ibland, tror jag, se på min moderklubb med lite andra ögon än de som ständigt befunnit sig inom de grönvita väggarna. Det har vid vissa tillfälle visat sig betyda att jag även kunnat vara lite kritisk mot verksamheten då jag även sett den ur ett annat perspektiv. Det hindrar mig ändå inte att häpna när jag ”gräver” i gammalt material såsom historiska matcher, årtal, ungdomsturneringar, Europacup matcher, SM vinster och mycket annat. Södertälje BBK var (och är förhoppningsvis) en fantastisk idrottsklubb där jag lärt känna många människor.

När jag ”gräver” efter material så förvånar det mig hur lite jag kommer ihåg av det sportsliga och hur många gånger jag inte kommer ihåg alla siffror korrekt. I alla fall om det som handlar om mig själv. Det är mer än en gång som jag inte hade en aning om vad min egen prestation bestod i eller betydde för utgången av matcherna eller vad jag nu gjorde för min klubb. Det har fått mig att ställa frågan varför jag gjorde det jag gjorde? Och vad var det som egentligen var det största av allt, var det att alltid vinna (tror nog det) eller fanns det andra delar som var väl så viktiga? Och hur kunde jag försaka så mycket bara för att kasta en orange boll i en korg?

För mig (och många andra har det visat sig) så var gemenskapen och kamratskapet det som var en av de största drivkrafterna tillsammans med viljan att vinna. Att med andra få både dela glädje, sorg, drömmar, ilska, jävlar anamma, tokigheter och mycket annat. Så här i eftertankens kranka blekhet så är det väldigt uppenbart för mig att så var fallet. Basketen var min familj där allt jag behövde fanns. Jag är säkerligen inte ensam om dessa känslor och det är väl ganska naturligt med tanke på att jag, och ni andra som valt basket, sysslar med lagidrott. Just den där gemenskapen och kontakten med sin familj (eller flock som Ulf Lundell skulle sagt) var och är allt jag ville ha.

Inledningen här kanske kan verka flummig och filosofisk för dig som läser men jag tänker mycket på det här sambandet nu när vi, som skriver på den här bloggen, fått reda på att siffran för aktiva basketmänniskor fortfarande ligger runt 30-35 000 personer i vårt land. En siffra som varit ganska statisk under den senaste tio årsperioden. Nu har vi dock fått ytterligare en siffra att förhålla oss till och det är att vi också är 100 000 medlemmar. Fråga mig inte vad det innebär och jag tänker inte fördjupa mig i det för tillfället (det har jag förstått Tapio skall göra i sitt kommande inlägg) men det skall bli oerhört spännande att få det förklarat för sig.

Det jag funderar över, med tanke på att vi inte verkar bli så många fler aktiva, är varför vi alltid har fokus på att skaffa nya ”kunder”? De går ju uppenbarligen sådär och vad är det för fel på de äldre/gamla kunderna som efter sin aktiva karriär, oavsett vad de gjort i en förening eller ett förbund, bara försvinner ut i tomma intet och inte är med i sin ”familj” längre? När jag läser/gräver i Södertäljes historia så undrar jag ofta över var många personer tagit vägen och varför jag sällan stöter på dem i samband med vår sport. Och en ännu viktigare fråga, varför gillar de inte basket längre?

Ett enkelt sätt i basketen är att säga att alla de äldre är bittra. Vi älskar verkligen att bedöma de som har slutat som just det, samtidigt som vi då vill legitimera, att bittra människor är något som inte vi sysslar med utan vi vill bara ha personer som är positiva och tycker som de bestämmande vill. Aldrig någon som tänkt tanken att människor kan vara besvikna? I mina ögon är inte det alls samma sak som att vara bitter. Frågan, som vi alla bör ställa, är varför så många försvinner från vår sport och vad skall vi göra åt det? Tänk bara tanken matematiskt att vi behöll mer än 50 procent i sporten av de som slutar. Vad skulle inte det innebära? Alla kan givetvis inte spela eller coacha men tänk tanken att de vill vara konsumenter av vår sport. Se matcher på TV, gå och titta på några Ligamatcher, prata positivt om sporten för bekanta och deras barn osv. Skulle inte det kunna ge minst lika bra, eller bättre aktivitets- och medlemssiffror (vad det nu är?), som uppenbarligen inte alla de projekt vi sysslar med nu gör?

Jag vet inte om min tanke är riktig men jag kom att tänka på min gamla landslagskamrat (och trätobroder skall erkännas) Roland Rahm i samband med min tes. För er som inte kan vår historia så är ”Rolle” en av de största spelarna alla kategorier i svensk baskethistoria med 157 landskamper på kontot samtidigt som han också är en person med stor integritet men med känsla för det där med ”familj”, lojalitet och lag. Förutom att han spelade med veteranlandslaget så var han sällan och såg på basket eller var delaktig i vad som hände i sporten efter att han slutat sin karriär.

I Norrköping 2010 när Sveriges herrar EM kvalade så bjöds det svenska OS laget från 1980 in till matchen. Det var en av förbundets äldre ordförande, tillika överledare vid olympiaden i Moskva, Kari Marklund som hade ordnat sammankomsten då han tyckte att det var på sin plats att fira att det var trettio år sedan händelsen ägde rum. Roland Rahm var en av de som var där och med rätta blev hyllad. Anmärkningsvärt var också att alla spelare och ledare (förutom Leif Yttergren som hade förhinder pga. arbete) var närvarande. Alla ville vara med och träffa sin gamla familj igen!
Jag vet att Rolle även senare, förutom intresset för veteranlandslaget, följde med basketen på ett annat sätt än innan den där träffen. Döm också om min förvåning när jag vid EM 2013 såg att han även rest till Slovenien för att följa landslaget och med stolthet gå runt med en svensk tröja och heja på vårt landslag.

Min tes är alltså att genom ett enkelt möte eller åtagande i positiv anda, i samband med basket, så kan man få tillbaka många av de äldre samt bibehålla ett intresse. För säkerhets skull ville jag kolla att det stämde med herr Rahm själv, vilket gjorde att jag slog honom en signal på telefonen.

– Jag tyckte att den där träffen var oerhört trevlig och det var kul att träffa alla sina kompisar igen. Flera av dem hade jag inte sett på många år men det kändes, vid samtalen om alla minnen, som om det bara var några veckor sedan vi hade varit tillsammans. Vi fick även se en bra match som gjorde att intresset vaknade till liv lite igen och jag kan villigt erkänna att den där samvaron med folk som har en gemensam nämnare verkligen är rolig”

– Intresset gjorde sedan att jag och en äldre basketkompis åkte till Slovenien för att få lite sol, ha det bra och samtidigt se på basket. Där var det om möjligt ännu roligare då vi träffade flera av andra länders spelare som jag spelat mot.

– Idag har jag väl halkat tillbaka till att vara mindre aktiv och den enda gången jag numer hör från förbundet är när jag skall få mitt frikort för att jag är Stor Grabb men om jag skall vara ärlig så vet jag inte ens om jag fått det till denna säsong”

Om nu Rolle, som av vissa har kallats bitter, känner så här efter en träff varför kan inte andra som spelat basket och varit med i en förening känna likadant om det fanns aktiviteter även för dem. Det behöver ju inte vara så glamoröst som ett OS-landslag som både bjöds på middag och hyllades på planen. Vad är det som hindrar en förening att vid alla sina hemma matcher bjuda in några av sina gamla lag för en träff, lite information samt en kopp kaffe. Det känns ju dessutom inte heller som ett riskfyllt ekonomiskt projekt?

Kritikerna säger nu raskt att det vare sig hinner vi eller har inte tid för då vi måste sikta på framtiden. Men har någon prövat så att vi verkligen har siffror på att det inte fungerar?

Vi vet alla att det är svårare idag att intressera ungdomar för idrott och få dem aktiva, och just därför behöver vi alla ambassadörer vi kan få för att ändå försöka växa. Varför inte låta dem som en gång gillat basket få chansen att göra det även fortsättningsvis och bli våra förespråkare för att vi skall konsumera basket tillsammans?

Jag är fullt medveten om att ovanstående inte löser våra problem som ett enskilt förslag. Men det bör finnas med som ett alternativ tillsammans med andra viktiga saker som framgångar för våra landslag, information till media och kunder, fortsatt arbete med ungdomsverksamhet samt mycket mer i ett åtgärdspaket för att vi skall växa.

Varför inte tillsätta ett projekt för den här idén? Det finns många enkla sätt att ”kräva” åtgärder från våra elitföreningar gällande det här istället för att kräva ovidkommande saker vid våra liga arrangemang. Och varför inte undersöka varför spelare/ledare och föreningsmedlemmar av alla kategorier väljer att helt sluta intressera sig för basketen när de slutar. Vad har vi att förlora? För om vi inte vet hur skall vi då kunna åtgärda och förbättra.

På min agenda står nu att producera en skrift som skall publiceras efter årsskiftet i den lilla serien ”Vad hände sen?” som vi startade med när vi skrev om Rolf ”Våfflan” (Wofflan?) Nilsson för några veckor sedan. Jag kommer garanterat fråga även kommande intervjuobjekt vad som hände när han slutade och varför, samt givetvis hur han är involverad i dagens basket. Kanske får vi ytterligare svar då.

Med de orden passar jag på att önska alla läsare både en God Jul samt ett Gott Nytt år!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *