Fredagsmix

Så tog då säsongen slut för Visby, som inte förmådde utmana Udominate, laget som nästa säsong skall heta A3 Basket, i den fjärde semifinalen, på hemmaplan. Efter en högst medioker insats och klar förlust i match 3, tog sig Udominate samman och stängde matchserien. Och för fjärde året i rad får vi nu final mellan dem och Luleå.

Udominates coach, Jan Enjebo, var efter hemmaförlusten på ett berättigat sätt bekymrad över att hans stora spelare så kapitalt kom till korta mot Visbys center Regina Palusna och hennes vapendragare, Rashida Timbilla. Visby spelade konsekvent in bollen inside och resulterade det inte i poäng så skapades det därifrån lägen för lagkamraterna, till stort förtret för Enjebo och hans spelare, som varken fick ihop det indivduella- eller lagförsvaret.

Visby är bra på skapa vinklarna som gör att de kan få in bollen till Palusna. Vad vi måste göra är att skära av dem innan problemen uppstår”, berättade Enjebo inför den fjärde matchen. Lösningen blev zonförsvar, ett högt sådant, vilket gjorde att främre delen av tresekundersområdet packades ihop av Umeåspelare och det blev väldigt svårt att få in bollen till den slovakiska centern.

Visby och Pascal Leras hade förväntat sig åtgärder ”mot Palusna”, men var nog inte förberedda på att möta ett zonförsvar, särskilt som Udominate testade det i den tredje matchen med klent resultat, då Brandy Montgomery sköt den sönder och samman.

Men den här gången gick det inte. Visby verkade rejält taget på sängen av zonen, som Udominate behöll hela matchen. Gästerna lyckades, särskilt i början, placera sig i passningslinjerna, fick många steals och möjligheter till massor av poäng på snabba uppspel. Och när trepoängsskyttet för Visby bara resulterade i att var fjärde satt, så var de ett slaget lag.

Zonförsvar är ju ett erkänt segervapen på damsidan eftersom få lag har förmågan att svinga bollen med den fart som krävs för att sätta zonen i rörelse och till slut i obalans. Och inte heller blir lagen särskilt bra på att möta zon eftersom de ganska sällan spelar mot ett sådant. Ifråga om användande av zon råder det delade uppfattningar, men man kan nog säga att den typen av försvar inte är särskilt utvecklande när det gäller spelarna försvarsförmåga. Däremot är det en viktig del av utvecklingen att kunna spela mot ett zonförsvar och kunna slå det.

Med tanke på mitt inlägg om att vi har för mycket importer och för få svenska spelare i ligan, läste jag med intresse en text i dagens DN om om den svenska damfotbollen med rubriken ”Damallsvenskans nya roll: plantskola.” Där uttrycker landslagsledningen precis samma tankar som jag förespråkar, d v s att vår egna liga skall användas som språngbräda för de inhemska spelarna för att få chansen att spela som proffs utomlands och utvecklas i bättre ligor. Och för att det skall kunna ske måste de svenska spelarna få mer utrymme, ansvar och speltid.

– Vi får inte vara rädda för utvecklingen, säger fotbollens landslagschef, Marika Domanski Lyfors, som också säger att landslaget gynnas av den.
– Det är lättare för unga spelare att nu se möjligheterna, att ta en plats (i Allsvenskan) än när vi hade Marta, Lieke Martens, Ramona Bachman och de andra. Då undrade talangerna ”var fan skall vi spela?”

Skillnaden mellan idrotterna är att fotbollen i stort sett är där de vill vara i det här avseendet, medan basketen sladdar i någon märklig tro att ”är ligan bra så blir allt annat bra”. Det är en villfarelse av stora mått. I själva verket har det visat sig att det praktiskt taget förhåller sig tvärtom. De allsvenska klubbarna har insett att de inte kan konkurrera med de större europeisk länderna, särskilt inte ekonomiskt, och har dragit konsekvenserna av det. Inom basketen går man motsatt väg och satsar sina surt förvärvade penningar, i vissa fall utarmar sig, på att försörja utländska spelare, till ingen eller liten nytta för den svenska basketens utveckling

Det är alldeles självklart att vi måste samma väg som fotbollen istället för att proppa ligan full med importer som ibland lägger beslag på uppemot 90% av speltiden och lika mycket av poängen. Och sker det inte självmant så är det lika givet att representationsreglerna måste ändras. ”Ont skall med ont förgås”. Det är de nuvarande reglerna som har skapat dagens förfärliga situation och de måste därför skickas ut med soporna. Att inte klubbarna kan eller vill ta ansvar för det här vet vi. Det finns lag som försökt, t ex Eos, med känt resultat.

En av den svenska (dam) basketens främsta och mest framgångsrika namn, Lars Johansson, lämnar sitt uppdrag som klubbdirektör i Norrköping för att tillträda en tjänst som avdelningschef på en högskola. Johansson, som har doktorerat i energiteknik, är därmed förlorad för den svenska basketen när han ger sig in i den akademiska världen.

Man får verkligen hoppas att svensk basket kan fånga upp Johansson, för har vi inte plats, eller t o m stöter bort personer av hans kaliber, med hans erfarenhet men också integritet, så är våra krav otroligt högt ställda, ja alltför högt.

Därmed inte sagt att just jobbet som klubbdirektör är det optimala uppdraget för Lars Johansson. Det har varit känt en tid att arbetet i Norrköping inte flutit på helt smärtfritt, vilket kan bero på en massa saker. Men allt tyder på att Johansson inte varit direkt till sig över saker och tings tillstånd i det svenska basketsamhället och droppen blev antagligen när han han kände sig utpekad på sajten ”Utfoulad”, en sak som han upplevde som högst orättfärdig, orättvis och direkt felaktig.

Lika mycket som en ”metoo-rörelse” behövs inom den här världen, för att uppmärksamma och förebygga olika former av oförsvarliga beteenden, lika mycket måste man inse att man tar risker när man sprider anonyma vittnesutsagor, för en del av dem kommer med nödvändighet att vara halvsanningar eller missuppfattningar.

Oavsett vad, så har basketen ”inte råd” att tappa personer som Lars Johansson, som sett med arbets- och karriärögon, är i sin mest produktiva ålder. Att han, med sin utbildningsbakgrund väljer den akademiska världen för att fortsätta sin karriär är i och för sig inte konstigt, men lämnar han basketen på grund av bitterhet och besvikelse så är det riktigt illa, rentav förjävligt.

Igår genomfördes draften till WNBA. Som väntat gick A´Ja Wilson som etta, till den nya klubben Las Vegas (tidigare San Antonio). Som tvåa valdes Kelsey Mitchell (Indiana) och som trea Diamond DeShields av Chicago, som genom en bytesaffär också hade fjärdevalet. Där la de beslag på UConn-spelaren Gaby Williams. UConn hade för övrigt ytterligare två spelare som valdes i den första rundan: Azura Stevens, som sexa (Dallas) och Kia Nurse som tia (New York).

Stevens avstod sitt sista år på college för att istället ta chansen i år och även DeShields hoppade av ett år i förtid. Det gjorde hon förra året, men valde istället att tillbringa säsongen i Cukorova i den turkiska ligan.

WNBA-klubbarna är ju av tradition oerhört restriktiva med att välja spelare som inte kommer från hemlandet, vilket bland europeiska experter, med visst fog ibland framkallar spydiga kommentarer. Bara fyra spelare utanför USA valdes den här gången bland de 36 spelarna som draftades. Den ryska ungdomsstjärnan Maria Vadeeva, till vardags spelande i Dynamo Kursk, gick först av dem. Los Angeles la beslag på ryskan som elva i den första rundan. En koreanska plockades på femte plats i andra rundan och Vadeevas radarkompis i Rysslands vinnande lag i U20-VM, Raisa Musina, gick som nia (Phoenix). Tjeckiskan Julia Reisingerová valdes som elva i tredje rundan av LA.

Frågan är vilka av de här som till slut kommer att få plats i ligan, men sannolikt hör Vadeeva till dem. Mycket talar för att LA drog draftens vinstlott när de fick ryskan till sig. Sannolikt hölls det många tummar i LA-lägret medan draften pågick och ingen valde Vadeeva förrän LA kunde göra det som sitt förstaval, som elte klubb i ordningen.

Sverige har som bekant drygt 20 utandsproffs, merparten i Europa, och närmare 50 spelare på college. Det finns också ett antal med dubbla pass, företrädesvis i USA, av vilka några faktiskt kan vara aktuella för spel i svenska landslag. Och exempel på det har vi haft. Gabriella Hanson, som gick på toppskolan Oregon State och 2016 kom ända till Final Four, har ju representerat alla svenska ungdomslandslag. Förra året, efter att hon gick ut college, var hon med det svenska laget i Universiaden, men om hennes fortsatta förehavanden är inget känt, inte ens om hon har fortsatt att spela basket.

Bland tjejerna med svenska pass på high school i USA finns bland annat två Kalifornienbaserade spelare, Klara Åström och Cassandra Gordon, som spelar för skolorna Pinewood respektive Santa Barbara. Gordon skall börja på college till hösten, där hon kommer att spela för Georgetown i Big East, en skola som är mer känd på herrsidan, men som bland damerna rankas bland de 100 bästa. Gordon beskrivs som en atletisk spelare som snittade 16,3 poäng under sitt sista år på high school.

Klara Åström har ett år kvar på high school, men har redan visat framfötterna och hade under sitt juniorår snitten 14,2 poäng och 7,1 returer, med bland annat 39-procentigt trepoängsskytte. Ibland får jag en rapport från hennes pappa, Jonas Ericsson, som senast berättade att Klara röstades in i förstalaget i Bay Area som har ett befolkningsunderlag på åtta miljoner. Klara och Santa Barbara nådde hela vägen till finalen i CalOpen, där de bästa skolorna i delstaten, landets största, möts. Det blev dock förlust mot Windward, en skola som rankas tvåa i hela landet bland high schools.

3 Replies to “Fredagsmix”

  1. A’ja Wilson! Dotter till Roscoe Wilson? Dunkat i många hallar i Sverige! Gjorde en säsong med honom i ÄLI. Sjukt bra lag!

  2. Återigen så väljer du att missuppfatta för det är alltid lättare att välja en extrem linje. Då får man också fans. För vem orkar reflektera mer än att det finns endast två val att stötta. Visby och Udominate har satsat och skapat ett intresse kring dambasket. De har tagit in importer för att få fram slagkraftiga lag och kunna slåss om medaljerna. Att komma långt i mästerskap gillar publik och media. Sport handlar för de flesta om att vinna. På så vis gillar sponsorer vinnande lag för det ger dem bättre reklam. Hade det varit ännu bättre om flertalet varit svenskar som kan genom damligan utvecklas och därav sedermera även tillföra landslaget? Självklart, och det tycker sponsorerna också. Det skulle ge ännu bättre reklam. Nu finns det dock för många frågetecken när det gäller utvecklingen på ungdomssidan. Eller rättare sagt varför inte fler bra spelare kommer fram som kan tillföra. Man kan också ifrågasätta om de som faktiskt spelar på en internationell nivå verkligen är så bra som de kunde ha varit om de fått bättre grundträning. Vad händer där nere i åldrarna? Tränar de fel, är de för få osv. Det finns mycket att analysera och grunna på innan man väljer att sänka de skepp som faktiskt flyter.

  3. Börje
    Du skjuter dig själv i foten.
    Den enda på detta forum som väljer att missuppfatta och är i närheten av en extrem linje är du själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *