Ett par rader om bl a en annan kul screen

De svenska intressena i Eurocup är avslutade för den här säsongen. Det hände i torsdags, då Flammes Carolo blev eliminerade av Mersin från Turkiet i ”Round of 8”.  Carolo föll med 84-86 i en match som inte var i närheten av så spännande som siffrorna antyder. Carolo fick i slutet peta i några poäng som gjorde att de kom närmare, men eftersom Mersin hade vunnit med nio i den första matchen, så var deras totalseger aldrig i fara. Mersin är ett turkiskt topplag, så någon sensation att de gick vidare var det inte.

Kalis Loyd var dock en av Carolos allra bästa spelare, om inte den bästa, men övermakten, främst i form av Sasa Codo och Bria Hartley, var den här gången för stor. Loyd spelade som vanligt med energi i båda ändarna av planen och drev på sitt lag. Hon ger intryck av att vara en naturlig och stark ledare på planen, en sådan som går i täten med sina handlingar. När man ser henne spela i landslaget är det dock annorlunda. Hon verkar då inte ta rollen som härförare, utan en mer undanskymd position. Förmodligen beror det på att alla, inklusive Kalis Loyd, vet och tycks acceptera att det är tvillingarna Eldebrink som bossar i landslaget. Jag tror dock att hela laget skulle tjäna mer på om Loyd skulle ta på sig en mer tydlig ledarroll. Eller snarare tillåtas göra det.

Det var kul att det kom en hel del respons på mina rader om ”elevator screens”. Att den inte var obekant bland basketnördar förstod jag, men att den hade använts i årtionden, både utomlands och här hemma, var överraskande. Jag trodde att det var en ganska ny företeelse.

En annan kul screen som jag brukar titta efter är ”flare”. Vad jag förstår finns en mängd varianter, men den används företrädesvis för att ge en trepoängsskytt ett öppet skott. Inom herrbasket verkar den förekomma frekvent, men på damsidan får man leta innan man ser en. Jag tycker mig dock ha sett att t ex AIK:s damlag någon gång har använt flare screen.

Så här kan en flare screen gå till: Flare är en ”off ball screen”, som är skojig för att den sätts i ryggen/sidan på försvaren och för att spelaren som får screenen sticker iväg från bollen. Spelarna 2 och 4 behöver har den vänstra delen att jobba med, d v s 3 och 5 skall helst vara på bollsidan. Spelare 4 sätter screenen med ryggen mot hörnet eller sidlinjen. Skytten (2) rör sig alltså, efter screenen, bort från bollen och kan få passningen, t ex en skip-pass, från 1, och ett öppet skott. Flare används gärna av lag som möter aggressiva försvär, särskilt där försvararna försöker kämpa sig ”över” screenen. Då öppnar sig fler möjligheter för 2 och 4, än passningen till 2 enligt skissen..

Det går nästan inte en dag utan att man hör talas om förtryck och diskriminering av kvinnor. Det är t ex rent avskyvärt hur kvinnor i olika delar av världen förvägras de mest grundläggande mänskliga rättigheter, som att bestämma över sina egna liv och kroppar. Det är häpnadsväckande att kvinnor först 2018 kommer att få köra bil i Saudiarabien. Att de skall få gå och titta på ett idrottsevenemang är dock uteslutet. Någon måtta får det vara.

De flesta av världens människor lever i  patriarkala kyskhetskulturer och i takt med en allt mer globaliserad värld sprids dessa kulturer, ofta med religiösa förtecken. Sverige är som bekant inte heller förskonat. I Sverige beräknas ett sexsiffrigt antal tjejer leva ett hedersrelaterat liv där de inte bestämmer över sina egna kärleksrelationer. Det gör istället familjen och släktingarna, och i huvudsak de manliga representanterna. Kvinnan/tjejen förminskas till något lägre stående, som helt anses sakna förutsättningar eller förmåga att besluta vem de älskar, än mindre vem de skall gifta sig med. Och när någon försöker gå emot förtryckarna svarar de ofta med våld.

De flesta tar naturligtvis avstånd från allt sådant, men inte alla. På den politiska vänsterkanten har många t ex svårt att fördöma hedersförtryck och hedersvåld inför den oerhörda skräcken att i så fall bli kallad rasist. Det är så man mår illa. De här vidrigheterna måste motarbetas och det är viktigt även i idrottens värld, för ingen inbillar sig väl att idrotten idrottarna inte påverkas? Här ett exempel:

För några år sedan hamnade en av Sveriges mest lovande basketspelare i en besvärlig situation. Hennes båda äldre systrar hade av föräldrarna gifts bort redan som tonåringar och när hennes pappa en dag sa ”i sommar vill jag att du åker ned till våra släktingar, för det är en man som jag vill att du skall träffa”, fick hon kalla kårar. Hon ville ju inget annat än att fortsätta spela basket och visste exakt vad som skulle hända om hon gjorde som pappan ville.

Det krävs en hel del av de här tjejerna när de hamnar i de här lägena, eftersom de måste ta strid mot sin egen familj, den som hela livet varit den fasta punkten och tryggheten i tillvaron. I det här fallet gjorde hennes klubb sitt bästa för att stötta och hjälpa henne. De började med att samma sommar skicka henne på ett basketläger i USA, en möjlighet som gjorde att hennes pappa förmåddes skjuta upp hennes besöket i det gamla hemlandet. Till hösten bytte hon sedan till en klubb på ordentligt avstånd från hemorten, och sedan den dagen har inte spelat för sin hemmaklubb. Jag kan inte alla detaljer i det som sedan hände, och vem som gjorde vad, men hon kom i alla fall ur den hotande situationen, kunde fortsätta med basketen och fick en framgångsrik karriär som professionell spelare.

Så nära var det alltså att en idrottskarriär som ledde till spel på en internationell nivå, avbröts p g a rent medeltida traditioner som inte hör hemma i vår tid och i vårt samhälle. Lyckligtvis avslutades det hela utan några konsekvenser i form av t ex våld. Kanske lyckades omgivningen till slut beveka pappan, kanske klarade hon det genom rent trots. En sak är dock säker: hon hade inte klarat det hela om inte många personer i hennes närhet hade ställt upp och på olika sätt hjälpt till. Och det är egentligen vad det hela handlar om. Det är vår skyldighet att motarbeta de här farsoterna genom att ställa upp tjejerna, basketspelare eller inte.

Visst blev det en ”Enjeboeffekt” i den emotsedda matchen mellan Udominate och Alvik. Att hemmalagets nye coach gjorde sin första match och att Udominate hade revansch att utkrävabidrog till förhandsintresset. Allmänheten i Umeå verkade dock lika ointresserad som vanligt, för bara drygt 300 behagade infinna sig i hallen.

Det var första gången någonsin som jag bevittnade en match där ett lag hade fem utländska spelare på planen. Det hade nämligen Udominate när matchen startade. I herrligan har det tydligen hänt  flera gånger och Jämtland startade för övrig i sin senaste match med fem importer, men på damsidan är det unikt. Begic, som varit en av Udominates allra bästa spelare under spelåret, fick starta, något som hon sällan gjorde med Alman vid rodret. Hon verkade alldeles till sig av den möjligheten och sprätte till med totalt 22 poäng och tolv returer. Men många i Udominate, rentav alla, såg ut att ha fått en nytändning av coachbytet. T o m Koop såg energisk ut även i sitt försvarsarbete och överraskade alla med att sätta 8/10 skott.

Udominate var helt enkelt för bra för Alvik den här kvällen. De var för stora och för starka, och när de ställde upp sig i en zon blev det rena mardrömmen för gästerna, som dessutom hade sin sämsta kväll i mannaminne i trepoängsskyttet. En bekant slutade titta efter en stund, eftersom han anser att ojämna basketmatcher är bland det mest vedervärdiga som finns. Jag satt dock kvar hela matchen och det var lätt att konstatera att varken Alvik eller något annat lag kommer att kunna hindra att finalen som vanligt kommer att spelas mellan Luleå och Udominate. Stålarna finns i Luleå och Umeå och därmed de bästa spelarna, d v s importerna. Hur roligt det är får var och en bedöma, men det ändrar inte detta enkla faktum.

Den enda fråga som är intressant är om Udominate kan detronisera Luleå den här säsongen. Även om Enjeboeffekten kommer att avta, så har Udominate onekligen spelarmaterialet att kunna åstadkomma ett tronskifte. men det är så mycket annat som spelar roll; t ex segervana och publiktryck. När jag pratat med några coacher om vilket lag de vill möta i en kvartsfinal eller semi, så säger alla Udominate. Och de gör det inte för att laget är sämre. Nej, i jämförelse är det rena drömmen att spela för några hundra åskådare i Umeå jämfört med att möta ”publikväggen ” i Luleå. Att över huvud taget vinna mot Luleå i Luleå är bedrift. Och har de hemmaplansfördel mot dig så är det nästintill omöjligt att besegra dem i en slutspelsserie.

Men lag har som sagt Jan Enjebo i alla fall. Och när han släpper loss krafterna i mer frihet än under den spanske coachens regim, vilket han verkar vilja göra, så kommer de att få ut mer effekt av laget. Udominate kan spela lika på speed som längd. Både Kiesel och Brown är ju båda oerhört bra på att trycka upp bollen snabbt, vilket demonstrerades i torsdags, då Udominate fullkomligt mosade Alvik i transitionspelet. Det är visserligen en hel del beroende av returtagningen, där Udominate dominerade och profiterade på Alviks sällsynt usla skytte. Men 23-4 i ”fast break points” mot Alvik talar sitt tydliga språk.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *