En söndagskrönika

Idag hade jag skrivit en lång harang om bloggarnas vedermödor, om varför alla skall vara så hemlighetsfulla och tiger som muren i en sport som istället skulle vara betjänt av mer öppenhet. Klubbarna bevakar sina intressesfärer som om de vore Fort Knox, när de istället skulle kunna ge sporten mer publicitet och t ex berätta om vilka spelare de uppvaktar och vilken coach de förhandlar med. Varför inte? ”Vi kan informera om att vi försöker värva Klara Lundquist till vår klubb”, eller ”Jesper Sundberg står överst på vår önskelista som ny head coach och vi har gett honom ett avtalsförslag som han skall ta ställning till”.

Jag kan i alla fall garantera att de 12-14 personer i landet som bryr sig inte skulle kunna göra klubbarna någon skada om de fick lite extra information.

Texten handlade också om den ofta otacksamma uppgiften att vara bloggare. Inte för att alstren inte läses, för läser gör alla. De kanske vill göra sken av motsatsen, men alla spelare, ledare och coacher på damsidan läser precis allt som bloggas om dambasket. Varenda en av dem. Men nästan ingen reagerar. Och det är faktiskt riktigt synd. En bloggare står dessutom vid sidan av, som en solitär. Och behandlas inte sällan som en spetälsk av basketetablissemanget. Frågan är, vilken är nyttan med bloggandet? Vore det inte bättre om bloggarna, som ju ändå gör det de gör för sportens skull, skulle vara mer betjänta att göra något annat? Att ha en roll i förening eller liknande, där det går att göra skillnad? Alla bloggare har tänkt den tanken.

Men jag strök alltsammans, för det lät huvudsakligen som en evig elegi från en gammal farbror. Vilket det ju också var, så vi lämnar det därhän och ägnar oss istället åt annat.

Becky Hammon blev 2014 den första kvinnan att ta plats i en coachstab i NBA, då hon blev assisterande till Gregg Popovich i San Antonio. Nu är Hammon aktuell eftersom hon sägs vara en kandidaterna som skall intervjuas för head coach jobbet i Milwaukee Bucks.. Det skulle vara något, d v s att som första kvinna bli huvudansvarig för ett lag i världens bästa herrliga. Men inte bara det. Om någon bara för några år sedan hade sagt att just Hammon skulle bli den första hade det förmodligen mötts av hånskratt. Det finns ju nämligen ett stort antal riktigt erfarna och framgångsrika kvinnliga coacher i den amerikanska baskethistorien, men Becky Hammon är inte en av dem. Före 2014 hade hon inte ens coachat på någon nivå, kanske inte ens tänkt tanken.

Men det finns en del annat med Becky Hammon som gör att den här askungesagan är närmast osannolik. Efter college på Colorado State inledde Hammon en spelarkarriär i WNBA, som varade i 16 framgångsrika säsonger, från 1999 till 2014. Man kan säga att Hammon är ett av ligans största namn genom tiderna. Men när hon blev varse att hon inte skulle komma med i USA:s trupp inför OS till Peking, 2008, accepterade hon ett bud från Ryssland. CSKA Moskva erbjöd Hammon ett fyraårskontrakt värt 2 miljoner dollar, som också förutsatte att hon blev rysk medborgare och alltså tillgänglig för spel i det ryska landslaget.

Och så blev det. Hammon spelade totalt sex säsonger i Europa och ett stort antal landskamper för Ryssland, bland annat två OS och ett VM. I hemlandet fick hon motta stora mängder kritik och beskylldes för att vara illojal, t o m landsförrädare. När Ryssland, med Hammon i laget, förlorade semifinalen i Peking-OS, mot USA, vägrade t ex en annan WNBA-legend, Lisa Leslie, ta Hammon i hand efter matchen.

Man kan alltså säga att Hammon på många håll i hemlandet var illa ansedd, hon var rysk medborgare men fortfarande WNBA-spelare och därmed ett välbekant ansikte i basketkretsar. Det var förmodligen hennes lycka, för vändningen började 2012, när hon efter OS i London hamnade på samma plan hem till USA som Gregg Popovich. De lärde känna varandra och när Hammon fick sätta punkt för sin spelarkarriär 2014 på grund av en skada, så kontaktade hon Popovich. Hammon frågade om hon fick sitta med på ett antal träningar med San Antonio för att lära sig för framtiden och en möjlig karriär som tränare.

Det fick hon, men det slutade med att Popovich och San Antonio i augusti anställde Becky Hammon som assisterande coach och efter bara tre år står hon alltså på randen till ett uppdrag som head coach i NBA. Hon har haft anbud om att bli coach på University of Florida (damlaget) och Colorado State (herrlaget), men tackat nej till båda. ”Det är mer lärorikt att vara kvar i San Antonio” sa hon.

Frågan är, kommer Becky Hammon att få jobbet i Milwaukee Bucks? Min gissning är nej. Man eller kvinna, men det verkar helt osannolikt att de skulle satsa på en person som knappast har någon erfarenhet, närmast är att betrakta som nybörjare och som inte ens haft ett head coach uppdrag, annat än i Summer League. Men å andra sidan, berättelsen om Becky Hammon visar att nästan inget är osannolikt.

Häromdagen fick vi veta att landslagsspelaren Nathalie Fontaine, som i år blev rumänsk mästare med Sepsi, och förra säsongen vann i Tyskland, med Wasserburg, inför nästa säsong är klar för Tarbes i Frankrike. Det blir Fontaines tredje år som proffs efter en framgångsrik collegekarriär på Ball State. Att coachen för Tarbes heter Francois Gomez, d v s tillika förbundskapten för det svenska landslaget, är nog ingen tillfällighet i sammanhanget.

Tarbes gjorde för övrigt en fin insats i den franska semifinalen, då de stal den första matchen, på bortaplan, mot Flammes Carolo. 75-62 vann Tarbes med, trots 14 poäng av Kalis Loyd.

Förlust blev det också för den kvarvarande svenskan i Turkiet, Elin Eldebrink. Yakin Dogu föll överraskande, 55-59, i sin andra hemmamatch i semifinalserien mot Cukurova, som nu har två hemmamatcher och går till final om de vinner båda. Eldebrink spelade 30 minuter i matchen och satte fem poäng.

Vad gäller utlandssvenskorna har vi några gånger nämnt Evelyn Ovner, förstaårssproffset i brittiska Northumbria. Den här gången får vi gratulera Ovner, som i den första slutspelsmatchen, mot Sheffield, svarade för hela 26 poäng och därtill åtta returer. Nu hjälpte det inte så mycket, för Northumbria förlorade matchen och kommer att ha små chanser att avancera till semifinal.

Fortfarande återstår för fyra ligaklubbar att komma fram till vem som skall bli deras huvudtränare. Nykomlingen Högsbo skall väl jobba sig igenom svaren på sin rekryteringsannons innan det blir klart. Mark saknar också coach, liksom Alvik och Uppsala, som till slut fick ett nej från Jens Tillman. Anledningen sägs ha varit att Uppsala inte lyckades få fram de pengar som hade krävts för att få Tillmans namnteckning.

Om Högsbo och Mark har inget hörts, men ryktesvis kan Fottios Ioannidis, senaste säsongen i AIK, vara aktuell för Uppsala. och att Alvik uppvaktar Jesper Sundberg är känt.

De senaste bekräftelserna har kommit från Norrköping, som gjort klart med Jurgita Kausaite, samt Luleå, som förlängt med David Visscher. Att Fransisco Pinto fortsätter i Wetterbygden har också offentliggjorts. Och i övrigt utgår vi ifrån att det blir förlängningar för Jan Enjebo (A3), Viktor Bengtsson (Telge). Kevin Taylor-Lundgren (Eos) och Pascal Leras (Visby).

 

 

2 Replies to “En söndagskrönika”

  1. Klubbarna i NBA vill ju inte heller prata med pressen. Tur nog för klubbarna har ligan regler som tvingar alla att prata med pressen. Lagen tjänar mer pengar på grund av det men hade säkerligen inte valt att göra så ändå om de inte var tvungna.

    Förbundet som måste tvinga klubbarna helt enkelt.

  2. Fler än 10 ”intresseanmälningar” är inkomna till Högsbo. Så ja, det lär dröja med besked spec som Basketfestivalen drar igång på torsdag och då ofta ”kväver” allt annat arbete ett par dagar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *