En lördagskrönika

Av någon anledning fortsätter hemlighetsmakeriet med årets utmärkelser i ligan. Det är ytterst märkligt. Alla som sett sändningarna från slutspelet har noterat att det delats ut utmärkelser, men det är egentligen bara de som varit på plats som vet vad som har delats ut och till vem. Förr om åren har pristagarna basunerats ut på basket.se med pukor och trumpeter, vartefter de delats ut, men inte i år. Och Föreningen basketligan dam (eller vad den nu heter) tycks inte heller tycka att det värt att uppmärksamma pristagarna. Allt är ytterst beklagligt, t o m sorgligt. När man bemödar sig om att ha de här utmärkelserna, har någon form av röstningsförfarande och faktiskt genomför prisutdelningar i samband med slutspelsmatcher, så borde det väl skapas uppmärksamhete kring vinnarna?

Dessutom råder en viss osäkerhet om vem som röstat fram årets pristagare. I instruktionerna stod att ligacoacherna, lagkaptenerna och utvalda medier gjort det, men jag har även fått uppgifter om att det förhåller sig annorlunda. Tja, vem vet. Ingen säger något.

Det finns också andra konstigheter. Redan förra säsongen var förutsättningarna så röriga att jag avstod från att rösta. I år valde jag att delta och röstade i kategorin ”Årets försvarare” på Udominates Brianna Kiesel. Efteråt upptäckte jag i instruktionerna att Kiesel inte gick att rösta på eftersom kravet var att spelarna ifråga skulle ha genomfört 18 matcher, vilket Kiesel inte hade. Det var m a o en bortkastad röst, men döm om min förvåning när Kiesel i den andra finalen får motta priset som just årets försvarare!

Nåväl, en del utmärkelser har i alla fall delats ut och om jag har uppfattat det hela rätt så är det bland annat de här:
Matcharrangör: Luleå Basket
MVP: Tayler Mingo
Försvarare: Brianna Kiesel
Center: Alexis Hyder

Men kanske är det fler? Någon som vet?

För den som orkar läsa kommer här några ytterligare rader om efterdyningarna till den händelsen på förbundsmötet, som väckt så mycket diskussion. Vad som i korthet inträffade var att två av de som av valberedningens föreslagits som ledamöter till förbundsstyrelsen röstades bort till förmån för två andra som fördes fram av ett antal BDF. Denna kupp har väckt känslor och t o m ilska på många håll. Bland annat har två i valberedningen offentligt gjort tydligt vad de tycker om saken.

Det finns många aspekter på den här affären, men själva upprinnelsen till kuppen var den klena geografiska spridningen i valberedningens förslag. Av de åtta nominerade var sju från Stockholm och en från Uppsala. När Stockholms BDF blev kontaktat av andra distrikt och fick veta att man var upprörd över att enbart stockholmare var på förslag och ville göra något åt saken på förbundsmötet, gav Stockholms sitt bifall. Från Stockholms sida hade man full förståelse för synpunkten att den föreslagna förbundsstyrelsen hade alldeles för mycket Stockholmsövervikt. När Stockholm bestämde sig för att stödja ”upprorsdistrikten” var saken klappad och klar.

Av olika anledningar blev det så att de två som ratades var två män, 36 respektive 46 år gamla. Båda har relativt höga befattningar i näringslivet och mycket kontakter i detsamma, d v s sådana som många anser behövs i den svenska basketen och dess ledning. En viktig anledning till att det blev just dessa två som ratades var att fem av de föreslagna var kvinnor. Kravet från den svenska idrottsrörelsen är att förbundens styrelser skall vara jämnt fördelade mellan könen. Att peta någon av de kvinnliga kandidaterna gick därför inte. Skulle två bort stod valet mellan de tre manliga kandidaterna. Den manlige kandidat bland de som föreslagits av valberedningen,som till slut ”överlevde” omröstningen, var Tobias Frohm från Uppsala, personalchef i Systembolaget.

Att olika särintressen vill driva sina frågor med emfas är inget nytt. Det gäller i hög grad det svenska basketsamfundet, där man rent generellt tycks ha svårt att hålla sams och dra åt samma håll. En av de frågor som tycks väcka mest känslor och irritation är den om den geografiska obalansen, läs huvudstadsområdets dominans. Även om många av oss tycker att geografi inte borde vara den främsta urvalsfaktorn för inval i förbundsstyrelsen, så får man förstå de som känner sig förfördelade.

Både valberedningen och Stockholms BDF har fått kritik för samma sak; varför förankrade de inte sina respektive beslut och ställningstaganden? Hade det inte varit smart av valberedningen att stämma av sitt förslag med ett antal tunga BDF innan de togs till förbundsmötet? Och borde inte Stockholms BDF ha kollat med sina medlemmar, d v s föreningarna, innan man anslöt sig till ”kuppmakarna”? Svaret är att det naturligtvis kunde ha skett, men att det inte finns något sådant krav, lika lite som en riksdagsman från Skåne i allmänhet behöver förankra  sina ställningstaganden i valkretsen på hemmaplan innan han/hon trycker på omröstningsknappen i Riksdagshuset. Det handlar om representativ demokrati, d v s både riksdagsmannen ifråga, valberedningen och styrelserna i BDF:en är valda av medlemmarna för att företräda dem, självständigt och efter bästa förmåga. Vi tillämpar inte någon ”Atendemokrati”, där alla röstberättigade röstar inför varje beslut. 

Det sorgligaste i hela den här historien är just det att man inte hade det nödvändiga förtroendet för de demokratiskt valda, i det här fallet valberedningen. Istället präglades förhållandet av djupt misstroende, även det ett utslag av oförmågan att hålla sams och bristen på gemensamma synsätt.

Valberedningens medlemmar är absoluta nyckelpersoner i alla typer av organisationer, inte minst ideella, men valet av dem kommer ofta i skymundan av t ex styrelsevalen. Det läggs ned ett stort arbete på att välja styrelseledamöterna, medan valet till valberedningen ofta negligeras, (”någon som har lust att sitta i valberedningen?”). Det är en läxa att lära. Valberedningarna borde utgöras av personer som har integritet, som är valda med omsorg och som har medlemmarnas absoluta förtroende. Då skulle man inte behöva ifrågasätta deras nomineringar.

Så står det 1-1 i SM-finalen. och lite typiskt för slutspel, så svänger det väldeliga. Efter den första matchen, då Udominate var i underläge med 19 poäng i halvtid och redan då hade förlorat matchen, så var de i sin tur överlägsna på hemmaplan. Siffrorna skrevs till närmast uppseendeväckande 98-73. Luleåspelarna uppträdde som vilsna juniorer och skall man döma av det som hände i Umeå så kommer Luleå att bli av med titeln på onsdag.

Men som sagt, det är inte så det fungerar. På måndag väntar en helt annan match, det är det enda vi kan vara säkra på. Och dessutom, Luleå har ju inte förlorat en slutspelsplats hemma på jag vet inte hur många år, och har nog ingen avsikt att göra det nu heller. Och sannolikt kommer Luleåpubliken att häckla och psyka Tiffany Brown å det grövsta. Det blir inte så lätt för henne att behålla lugnet i den stormen, men för Udominate är det helt nödvändigt. Precis som Jan Enjebo konstaterade efter segermatchen så öppnas planen upp för Udominate när Brown är het, vilket betyder allt för deras stora spelare. Det var det som hände i matchen. T o m den normalt så darriga Koop framstod som en gigant.

Vi har många gånger under säsongen sett hur det besvärligt det är för Udominate när bakplanen inte är ett hot och allt hänger på de stora. Så mycket större och så mycket bättre är de helt enkelt inte. För ett lag som Luleå kan de i de lägena bli ett enkelt byte.

Men Luleå har också sina bekymmer. I båda finalerna har de t ex fått avsevärt mindre produktion från bänken och inte blev det enklare nu senast, när Favento saknades. De har i båda matcherna också förlorat returtagningen och fått klart mindre poäng på snabba uppspel. David Visscher är säkerligen bekymrad över att Udominate ställer om från försvar till anfall i expressfart, medan hans lag knappast får några break.

Och får inte Luleå mer av spelare som Chioma Nnamaka, Jennifer Hamson och Allis Nyström så kan de ligga risigt till .Hamson gjorde en hyfsad match i Luleå men kom helt bort i Umeå, medan Nnamaka varit helt osynlig i de båda inledande finalerna. Nyström gör som alltid en del nytta i försvar och returtagning, men verkar förvirrad i det offensiva spelet. Det är dags för dem att vakna och om det gör det redan i nästa match så skulle det inte förvåna.

Jag har fått en hel del åsikter om mina inlägg om det, i mina ögon, för stora antalet importer i ligan. Saken accentuerades i den andra finalen, då det inte producerades en enda poäng av en svensk spelare i Udominate. Importerna stod för allt. Och situationen som sådan är lite tragikomisk. På bänken sitter flera svenska spelare som är skadade, visserligen ombytta, men odugliga för spel. Men de måste finnas där, som alibin för att laget skall kunna använda alla sina sex importer.

Det är ju i överensstämmelse med reglerna, men är det verkligen så vi vill ha det? Är det intressehöjande och skapar utveckling för den svenska basketen? Jag tycker inte det, men uppenbarligen förfäktar många personer den åsikten.

Några läsare har påpekat att förklaringar till denna problematik (?) kan finnas på annat håll, åtminstone att det måste diskuteras. Vad händer t ex i ungdomsåren bland de svenska spelarna? Är det en bidragande orsak till situationen med det ökande antalet importer på den högsta nivån? Jag har inte facit, men jag skulle nog säga att det bidrar, och bekymret är i grund och botten att spelarna är få och urvalet litet. Siffror från Stockholmsdistriktet har t ex visat att uppemot 80% av de tjejer som spelar basket i sjätte klass är borta från sporten när de gått ut gymnasiet. Tre av fyra försvinner alltså under högstadie- och gymnasietiden! Det är inga uppmuntrande siffror, och tyvärr i linje med vad som händer generellt i samhället och inom idrotten i Sverige, ja t o m inom den amerikanska basketen där man har ett växande bekymmer med det minskande antalet ungdomsspelare.

Ett av idrottsrörelsen viktigaste mål är att vi skall bli fler och fortsätta längre, helst hela livet (RF, Idrottsrörelsens mål 2025). Det målet kommer väl till pass i det sammanhang som vi diskuterar. Blir vi fler får vi fler att välja på och får rimligen en bättre elit, men det kräver förstås insatser på bred front. Bland annat måste många, framför allt stora, föreningar, ställa om sina arbetssätt. T ex handlar det om att inte gallra och tillåta utslagning i tidiga åldrar.

En sak som jag däremot inte håller med om är att det är ungdomstränarnas fel att vi har den situation vi har. Onekligen är även tränarna för få men det är en naturlig konsekvens av antalet spelare. Jag skulle vilja påstå att det görs ett enastående jobb bland väldigt många av våra ungdomstränare. Att det lilla basketlandet Sverige, med sina begränsade resurser, spottat ur sig ett 50-tal kvinnliga spelare till college och drygt 20 till proffsspel i europeiska ligor, är ett gott betyg. Det ”kramas ur” väldigt mycket att det material som finns att jobba med. Och på herrsidan har vi avsevärt fler utlandsproffs än på damsidan.

Nej, problemet är inte ungdomstränarna, däremot verkar vi ha svårare att förmå spelarna att klara av nästa fas, d v s omställningen från ungdoms- till seniorbasket. En förklaring till det kan vara att de tränare som är ansvariga för det, d v s elitcoacherna, inte har spelarutveckling som sitt primära fokus. De vill vinna matcher och i den kontexten kommer de svenska spelarna i kläm. Det är oerhört mycket lättare att lösa vinst/förlustproblematiken genom att engagera utländska spelare och det vill jag påstå inte på något sätt är gynnsamt för den svenska basketens utveckling.

Vilken antiklimax det blev när Yakin Dogu föll i semifinalen i Euroleague. Hemmalaget Sopron lyckades vinna med 68-65 efter en trea av serbiskan Jelena Milovanovic i matchslutet. Apropå Serbien, så är det ånyo läge att lyfta fram dem som en titelkandidat inför EM på hemmaplan nästa år. Lita på att Serbien kommer att ha ett starkt lag som kommer att bli svårslaget.

Sopron, som nu står i sin första Euroleaguefinal, kommer att möta UMMC Ekaterinburg i söndagens final. UMMC spelade bort sin ryska rival Dynamo Kursk i sin semi och får förstås bära ett tungt favoritskap i finalen

Söndagen tänkte jag ägna åt att besöka Norrköping för att kika på några av finalerna i RM/USM. Det som slår en när man tittar på finallagen i de åtta klasserna är att den historiskt dominanta ungdomsföreningen i landet, Södertälje, inte är representerat i någon final. Södertälje har ju vunnit i trakterna av 40% av alla ungdoms- och junior-SM som spelats, men nu tycks något ha hänt. Andra klubbar har kommit ikapp och förbi. Borta är de tider då varje landslagscoach på ungdomssidan kunde förlita sig på ett par eller fler spelare från Södertälje, som bas i sin laguppbyggnad.

Så vad har hänt med den tidigare suveräna klubben? Jag har inte alla svaren, men några saker är uppenbara, bland dem ett ledarskap som inte lyckats, minskning av antalet spelare och en oförmåga, eller möjligen ovilja, att ändra strukturen på ungdomsverksamheten. Södertälje mådde gott och kunde behålla sin ställning så länge kullarna var stora och man kunde välja och vraka när man tog ut sina ”All Star lag” i 12-årsåldern. Nu fungerar det inte längre och att man döpt om ”All Star” till ”Elitförberedande” är bara kosmetika. Det är samma soppa.

Det har länge ryktats om att Södertälje skall strukturera  om sin ungdomsverksamhet, vilket antagligen innebär modernisering, anpassning till situationen och till omvärlden. Framför allt torde det innebära ett system där man anstränger sig om att behålla fler längre upp i åldrarna. Det är nog ett måste. Jag vet inte i vilken mån klubben lyckats ta några steg i den riktningen, eller om allt fortfarande finns i ett idéstadium, men såvitt jag vet tyder inget på att något banbrytande är på väg.

9 Replies to “En lördagskrönika”

  1. Du godkände inte mitt förra inlägg. Tyvärr, för det drog in fler asketer i diskussionen. Får se om du godkänner detta. Bland coacher i damligan är det en fjäder i hatten att ha fostrat fram spelare. Urval är endast en aspekt. Dam- och herrligacoacher och framförallt ungdondcoacher saknar generellt kunskaper i det individuella spelet. De som kan något har oftast tränats av sina f.d elitspelande föräldrar. Eller haft turen att spela i samma lag som dessa. När de senare lämnas över till vanliga coacher slutar de också att utvecklas individuellt.

  2. Om du slutar sända kommentarer från olika mejladresser, så går det enklare. Jag måste godkänna varje ny mejladress varje gång för att den den första kommentaren skall publiceras. Därefter kommer nya inlägg från samma adress upp automatiskt.

  3. AIK Basket kan med stolthet meddela att Basketligan Dam har valt AIK Baskets lagkapten, Crystel ”Bella” Bittar, som vinnare av utmärkelsen Årets Unga Stjärna 2018

  4. Ja, och nu vet vi att Mingo inte blev MVP utan ”årets guard”. Barthold blev MVP och det var alldeles rättvist. Märkligt nog fick Nnamaka priset som ”Årets lyft” och ”Årets domare” blev Shaker Nasrollah

  5. Årets lyft var tämligen fantasilöst..utan att ha sett en match i år tycker jag Visby skulle haft det. När var dom så långt kvar i slutspelet som semi senast?

  6. På RF:s Ledarskap och coachingutbildningen del 3, som gick av stapeln på Bosön den 14-15/3 detta år. Föreläste en dam – som jag tappat namnet på – bl a om breddidrottens betydelse för utveckling av elitidrottare. Hon menade att det var ett missförstånd i vårt avlånga land, att antalet utövare av breddidrott, hade en relation till hur många elitidrottare vi får fram. Istället menade hon att de viktiga ingredienserna var, engagerade föräldrar samt kunniga och engagerade ledare. Utan föräldrar och ledare, förblev den breddidrottande, just – breddidrottare. Det oavsett hur många breddidrottare det finns. Det är först när tränaren lyfter kunskapsnivån och stödet hemifrån finns, som det kan utvecklas elitidrottare.

  7. Anders,

    Om jag har 100 breddidrottande 8-åringar borde väl chansen att några av dessa 8-åringar har engagerade föräldrar och kunniga ledare gå upp?

    Det förefaller ju i alla fall finnas en stark korrelation mellan hur många uttövare ett land har och hur bra elitverksamhet samma land har. Det förefaller ju vara för att det då finns fler barn som potentiellt skulle kunna ha de förutsättningar som krävs.

    Menar du, och damen, att Sverige utan att bli fler utövare skulle kunna börja ta medaljer i EM?

    1. Hej Arvid,

      Jag menar egentligen ingenting, mer än att man kanske ska kika på de senaste forskningsrönen och kanske anpassa sin verksamhet efter den, utifrån sina mål.

      Själv kan jag tycka att om man har 1 idrottsutövare, eller 100. Så borde det rimligen finnas mer talang i 100-gruppen, men det är kanske inte det vi talar om här.

      Det du skriver, att det förefaller att finnas en stark korrelation, mellan många utövare och en bra elitverksamhet, tycker jag kanske kan vara en sanning med modifikation. Det finns många exempel på små länder med väldigt stora idrottsliga framgångar. Det räcker att nämna Island som exempel.

      Jag tycker iallafall att man bör fundera över det tanten säger. Kommer Svensk basket att utvecklas för att vi har 500 000 utövare, eller kommer den att utvecklas av att vi har 10-12 riktigt duktiga föreningar, som utvecklar elitspelare?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *