En krönika i fotbollstider

En ung svensk kock fick ett praktikjobb på en stjärnkrog i Florens och beskrev efteråt hur annorlunda arbetsförhållande var, jämfört med hemma i Sverige. Främst handlade det om relationen chef/medarbetare. Han berättade om scenen som upprepades varje morgon, då all personal var samlad i köket och (den italienske) köksmästaren gjorde sitt inträde på arbetsplatsen. Han startade arbetsdagen med en rejäl tiominuters avhyvling av sina medarbetare:

Vad har jag gjort för ont, som måste stå ut med ännu en dag i det här köket med ett så uselt och odugligt pack. Ni kan ingenting och kommer aldrig att kunna någonting. Ni är den värsta samling slashasar jag har arbetat med och att vi över huvud taget får ut någon maträtt härifrån måste betraktas som ett mirakel. Den beklämmande nivå ni håller kommer förmodligen att leda till att jag får en hjärtinfarkt och att den här krogen kommer tvingas stänga” Etc.

För vår svenske vän var det givetvis en chock att få den här typen av budskap från sin chef, men han vande sig. Och det intressanta var att de övriga förväntade sig en sådan tirad varje morgon från sin köksmästare. Annars kunde de inte arbeta. Deras chef var tvungen att visa att han var en ”riktig chef”.

Som bekant har vi en helt annan syn på ledarskap än främst de sydliga och östliga delarna av vår kontinent. De värderingar som det baseras på i Sverige, men även på annat håll, grundläggs från tidiga åldrar, där alla individer fostras till att vara ifrågasättande, deltagande och jämställda. Det präglar alla relationer, inklusive den mellan ledarna och övriga. Att ett auktoritärt ledarskap passar sämre i Sverige och för svenskar följer naturligt av det. Det gäller både arbetslivet och idrotten.

Det här har ju demonstrerats tydligt ett flertal gånger, nu senast i det pågående världsmästerskapet i fotboll, där förbundskaptenen Andersson har lyckats få ut maximalt av sitt lag, trots att de svenska spelarna framstår som juniorer i tekniskt hänseende jämfört med de andra lagen. Det har kompenserats med taktisk finurlighet, av att spelarna inte står övriga lag efter när det gäller fysik, och inte minst av att man hittat en arbetsmodell som gör att alla underordnar sig laget, är trygga och ställer upp för varandra. Det hade inte gått utan förbundskaptenens inkluderande ledarskap. Han uppträder med auktoritet utan att vara auktoritär och har med fingertoppskänsla tryckt på de rätta knapparna.

Andersson var dock inte först med den här arbetsmetoden, som mer än annat kan sägas utgöra den ”svenska modellen”. Ett exempel är de framgångar som skapades i handbollen under coachen Bengt Johansson.

Inom basketen har vi, och har genom åren haft, elittränare som styrt med auktoritära modeller. Många av dem har också nått stor framgång, t ex i de svenska ligorna. Man kan nog konstatera att sådana arbetssätt generellt sett fungerar bättre i ligorna än i landslaget, eftersom merparten av de svenska ligalagen till stor del består av utländska spelare som är vana vid ett annat ledarskap. De svenska spelarna har egentligen inget annat val än att anpassa sig så gott det går. Men om det är det bästa för deras utveckling skall vi låta vara osagt.

I landslagen gäller dock annat och det råder ingen tvekan om att ”den svenska modellen” är den som skapar optimal framgång. Därmed inte sagt att förbundskaptenerna nödvändigtvis måste vara svenskar. De måste dock förstå det svenska lynnet och de svenska värderingarna, antagligen släppa en smula på prestigen och jobba på ett anpassat sätt. Och vissa har onekligen gjort det.

Alla har dock förmågan, som de nämnda förbundskaptenerna, att hitta det rätta arbetssättet, även om de har en medvetenhet om vad som är det riktiga tillvägagångssättet, för en balansgång är det garanterat. Ett vanligt problem är att pendeln svänger för mycket åt andra hållet.  Då präglas istället ledarskapet av mjäkighet och undfallenhet. Det ser man t ex ofta på ungdomsnivån. Många tycks inbilla sig att ledaren inte skall vara en auktoritet och inte den som i slutändan bestämmer. Det är naturligtvis helt fel och inte vad det handlar om. Auktoriteten skapas av erfarenhet, kunnande och personlig integritet. Finns inte den så blir det pannkaka. Då kan spelarna lika gärna leka på egen hand.

Apropå fotbolls-VM slås man än en gång av det engagemang och de känslor som turneringen och den här sporten väcker. Då talar vi ändå om en sport som till 90% är oändligt tråkig och har smärtsamt efterblivna och omoderna regler, vilket bidrar till att domarnas bedömningar blir skrattretande inkonsekventa. Men trots allt detta, efter de svenska framgångarna och inför lördagens kvartsfinal är det i Sverige en sällan skådad hysteri kring fotbollslandslaget. Den kraft som finns i uppslutningen kring landslaget motsvaras inte av något som händer i idrottsväg på hemmaplan. Med tanke på det är det fascinerande att det fortfarande finns de som tror att det är annat än internationella landslagsframgångar, t ex de inhemska ligorna, som på ett bättre sätt kan skapa intresse och få en sport att växa på alla fronter. Arma stackare.

Intressant nog behövde Telge Basket inte kvala in till Eurocup. Och ännu bättre, den lottning de fick då de hamnade i grupp A innebär att de också slapp något av de lag som förlorar i kvalet till Euroleague och som får en biljett till Eurocup. Telge hamnade i sin grupp tillsammans med två polska lag, Artego, som huserar i toppen av ligan, mittenlaget Gorzow, samt ryska Spartak, som kom topp 5 i ligan förra säsongen. Motståndet gör hur som helst att uppgiften att ta sig vidare blir ytterst svår för Telge, såvitt man kan bedöma i dagsläget. Men det kan naturligtvis ändras, bland annat för att vi för närvarande vet väldigt lite om Telges spelartrupp. Bara fem spelare är så här långt officiellt bekräftade och ännu ingen import.

A3 fick å sin sida ett kvallag från Euroleague i sin grupp. Det blir antingen Nadezdha (Ryssland) eller Cukorova (Turkiet). Båda är lag på övre halvan i sina respektive ligor, för övrigt de två bästa i Europa. A3 lottades dessutom tillsammans med turkiska Botas, förra säsongen hemvist för spelare som Frida Eldebrink, Chelsea Gray och Kiah Stokes. Att ta sig vidare från gruppen blir en grannlaga uppgift för A3. Om motståndet är på samma nivå som förra säsongen finns inte mycket som talar för en svensk placering som etta eller tvåa i gruppen. De två bästa treorna i respektive ”conference” går också vidare och det är väl där chansen ligger, för det fjärde laget i gruppen, bulgariska tvåan Beroe, borde rimligen vara en stark aspirant att ta fjärdeplatsen i gruppspelet.

Vidare på den internationella scenen noterar vi att Amanda Zahuis New York Liberty har det fortsatt kämpigt i WNBA. Laget ligger på näst sista plats i tabellen och har bara vunnit två av de senaste tio matcherna. Svenskan får i alla mer förtroende av nya coachen, Katie Smith, än hon fick av Laimbeer. Zahui har i år mer än fördubblat sina siffror jämfört med förra säsongen. Hon har hittills spelat drygt 14 minuter per match (fem förra året), snittat sju poäng (två) och 2,4 returer (1,1). Utan tvekan går Zahui mot sin hittills bästa säsong i WNBA, individuellt sett, och har i år uppnått sitt högsta poängtal, 21, i en match, och vid ytterligare fem tillfällen noterats för tvåsiffrigt.

Elva svenskor har för närvarande kontrakt för nästa säsong med europeiska klubbar. Tre stycken återvänder hem, men innan allt är klart har vi nog närmare 20 utlandsproffs i Europa, för de här spelarna är såvitt jag vet fortfarande utan kontrakt:

Amanda Zahui, förra säsongen i USK Prag (Tjeckien)

Farhiya Abdi, Wisla Krakow (Polen)

Frida Eldebrink, Botas (Turkiet)

Danielle Hamilton-Carter, Sepsi (Rumänien)

Binta Drammeh, Lucca (Italien)

Evelyn Ovner, Northumbria (GB)

Maria Gültekin, Elazig (Turkiet)

Rauschan Gültekin, Bayrakli (Turkiet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *