En diversekrönika

Då är man tillbaka i landet och den svenska basketmyllan efter en månads utflykt. Jag har under den här perioden försökt hänga med i vad som hänt och även sett ett par matcher på webben, men det finns en hel del att uppdatera sig på när det gäller lag, serier och spelare, så vi startar upp med en krönika om diverse aktuella saker.

I ligan kan man konstatera att topptrion har ryckt ifrån övriga ordentligt. I mittskiktet, lagen 4-9, börjar det däremot täta till sig. Både Norrköping och AIK har börjat vinna matcher, medan det är mer vingligt för Telge, Mark, Visby och Eos. Det kan bli en riktigt fajt om den sista slutspelsplatsen. Den kvalplats som såg given ut för AIK är det verkligen inte längre. Solnalaget tog en fin seger mot Visby i lördags efter en fint genomförd match och kan nog ta ytterligare skalper.

Visby fick på nytt ut väldigt lite av sitt material. Det kan bli tufft för Leras manskap framöver, inte minst för att övriga lag såg med vilken darrighet de presterade mot AIK:s tuffa försvar. Telge borde ha sitt på det torra, men kan få svårt att försvara positionen i topp 4. Om Wurtz blir borta länge kan det bli avgörande. Även Eos lider av ett bortfall. De Leeuw, som var en viktig spelare och bra scorer, har flyttat utomlands, vilket försvårar avsevärt för Lundalaget. Mark fick lyckligtvis en fin avslutning på hösten då de avslutade med två vinster. Inte minst var tvåpoängaren mot AIK en verklig nyckelseger. Men Mark är skört, och mer så än de flesta. En skada eller annat på en nyckelspelare kan bli ödesdiger.

Lite som väntat har Norrköping spottat upp sig, och ändå har de inte fått Pelander, och inte heller Uhrström, i spel ännu. Med den nuvarande trenden skulle t o m en fjärdeplats i grundserien vara inom räckhåll, om det inte vore det där med amerikanskan Shanity James. Hon reser hem till USA av personliga skäl och lär inte återkomma den här säsongen. James är ju en nyckelfigur i Dolphins och bortfallet ett ordentligt avbräck. Det här spetsar till läget i tabellens mitt ytterligare.

Det tycks ske en del saker i Stockholmsdistriktet, landets största med uppskattningsvis 40 % av alla aktiva basketspelare i Sverige. Det som händer i Stockholm är viktigt för hela den svenska basketen. Inte minst är det förstås betydelsefullt hur verksamheten i distriktet styrs och leds. Snart stundar ett årsmöte och stora omvälvningar verkar vara på gång i distriktets styrelse.

Distriktsstyrelsen har bestått av sju personer, men det skulle kunna hända att bara en av dem är kvar när röken har lagts sig efter årsmötet. En så stor omsättning är ovanligt stor och möjligen inte så bra, men vad den i så fall beror på varken kan eller vill jag spekulera om. Man kan bara konstatera att så kommer det att bli om valberedningens förlag antas.

Fyra av de sju ledamöterna avgår från sina poster och den femte kommer inte att rekommenderas för omval. Den i basketsammanhang välkände Christer Stjernborg har ett år kvar och kan alltså bli den som sitter kvar av de sju. Ordföranden Björn Larsson har meddelat att han ställer upp för omval, trots att valberedningen sagt att den kommer att föreslå ett nytt namn som ordförande. Det kan alltså komma att bli ett händelserikt årsmöte i Stockholmsdistriktet, men förhoppningsvis avlöper allt på bästa sätt.

Även valberedningen i SBBF är i full sving inför förbundsmötet i april, det som numera genomförs vartannat år. Även här ser det ut att bli mycket nytt folk. Fem av de nio i förbundsstyrelsen har meddelat att de inte ställer upp för omval eller avgår i förtid. Liksom i Stockholmsdistriktet är det oroväckande många. Eva-Stina Johansson och den ovan nämnde Björn Larsson är valda till 2020, ledamoten Pia Rosin ställer upp för omval liksom ordföranden Mats Carlson.

Valberedningarna har ju en extremt viktig roll i föreningar och organisationer och liksom i Stockholmsdistriktet är det en from förhoppning att de lyckas med sina uppdrag. Den här valberedningen har i alla fall gått ut med ett öppet brev där de uppmanar till inlämnande av namn på kandidater. Inget konstigt med det, men en formulering i texten förvånar: ”Valberedningen uppmuntrar medlemmarna att särskilt beakta jämställdhets- och mångfaldsperspektiven i era förslag och nomineringar”. Att ha en sådan målsättning är naturligtvis i sin ordning, men knappast en uppgift för de enskilda förslagslämnarna, utan för valberedningen när de lämnar sitt slutgiltiga förslag. Det är deras ansvar att föreslå en styrelse som tar hänsyn till de nämnda perspektiven så att styrelsen får en optimal sammansättning. Förslagslämnarna skall naturligtvis bara föreslå de bästa tänkbara kandidaterna, oavsett vilka de är.

Om vi fortsätter på temat Stockholm, så är ju hallsituationen, eller snarare hallbristen, i huvudstaden, en fråga som ständigt är på tapeten. Jag tror att många ute i landet inte förstår hur besvärligt läget är i Stockholmsområdet. Och när en förening, som Central, på egen bekostnad vill bygga en hall, blir dragna i en långbänk som varar år efter år utan att de får bygglov, så framstår ju det hela som rent bisarrt.

Ett exempel på hur det ser ut i Stockholm är Alvik. Deras damlag i Basketligan är ett av landets allra bästa och nämns av många som en möjlig finalkandidat. Man skulle ju kunna tro att ett elitlag av det snittet skulle ha utomordentliga förutsättningar, men så är det sannerligen inte. Alviks damer saknar all den ”lyx” som nästan alla ligalag har. En sak är att de saknar ett ”eget” omklädningsrum, vilket är normalstandard för ligalag. Värre är att de inte har en enda ordinarie träning på full plan.

Jo, ni läste rätt. Alvik tränar på halvplan alla dagar i veckan. Det är bara när de kan sno åt sig en träning på helgen som de kan komma åt helplan. Naturligtvis är det här ett val klubben gjort, för de har en stor och växande verksamhet, där alla måste få plats, men i grund och botten är det inte ett problem de orsakat. De gör sitt bästa, medan våra folkvalda grovt har misslyckats med sina åtaganden.

Man måste verkligen beundra spelare och coacher i Alviks damlag, som klarar av att hantera situationen och prestera på det sätt de ändå gör. Än mer förvånande är ju att laget innehåller spelare som är vana vid helt andra och mer professionella förutsättningar, men som inte knusslar utan fortsätter jobba på. Det är beundransvärt, men hela situationen säger samtidigt en del om vilken nivå den här sporten befinner sig på, inte minst i Stockholm.

Jag noterade att det, efter ett inlägg från ett par forskare, har förekommit en diskussion om idrottens ideella tränare, läs barn- och ungdomstränare. Forskarna lyfte frågan om att det i många fall är föräldrar till barnen, och andra utan erfarenhet, som får ta rollen som tränare. I väldigt många fall saknas därmed den rätta kompetensen, vilket naturligtvis går ut över barnen och verksamheten, ja hela idrottsrörelsen. Forskarna efterlyste därför fler avlönade, rentav professionella barn- och ungdomstränare.

Tanken är naturligtvis god och det är lätt att hålla med. Det hela är dock lättare sagt än gjort, för det handlar om både ekonomi och ett systemskifte. Den svenska idrottsrörelsen är ju sedan länge uppbyggd på att ideella krafter, ofta i form av föräldrar eller tonåringar, bär upp basen och svarar för träningen av de yngsta. Och det säger sig självt att det är närmast en katastrof i ett kompetensperspektiv. De mer kunniga tränarna är ointresserade av de yngre och räcker för övrigt inte ens till. Och pengar finns i allmänhet inte heller i föreningarna för att ersätta dessa tränare. I alla fall inte så länge barnens och föräldrarnas pengar på många håll hamnar i elitlagens kassor där de spenderas på i allmänhet mediokra importer.

Det krävs en annan organisation för att få en ändring till stånd och vägen att gå är kanske via skolsystemet. Redan nu har vi ju tagit några små steg på vägen. Genom t ex basketlinjer och NIU-systemet har vi ett antal personer med förhållandevis god kompetens som kan fungera som hel- eller deltidsanställda tränare. Men det handlar om ungdomar på högstadium och gymnasier. Det stora behovet finns dock i de yngsta ålderskullarna, de som ingen egentligen vill träna men alla är intresserade av eftersom de är så fina kassakor. Att ha professionella tränare i alla i idrotter på varje skola skulle dock bli en omöjlighet, men en väg är att kanske använda de som redan finns (på NIU etc.), de som i allmänhet kombinerar det med att coacha elitlag, till att träna de yngre i föreningen.

Ett annat problem med att vi har så många outbildade och erfarna barn- och ungdomstränare är att de sätter normen. Och den hamnar, som var en förstår, inte på en särskilt hög nivå. En duktig tränare som tar sig an ett ungdomslag på ett annorlunda sätt än övriga betraktas tyvärr ofta som gökungen i boet. Det har jag smärtsamt själv fått uppleva, men också hört av andra som erfarit samma sak. Den som inte bara vill leka, dalta och ha saftkalas, utan ställer krav och anstränger sig för att ge barnen bästa möjliga start på idrottslivet, får snabbt onda ögat. Men förhoppningsvis är en förändring på väg, för alla delar inte den rådande synen. Jag hörde t ex en person, som själv var före detta elitidrottare, uttala sig sig ungefär så här om sitt barn: ”Om jag sätter in min dotter i simklubben så vill jag förstås att de skall lära henne bli en simmare, inte syssla med vattenlekar”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *