Krönika: Elam Ending, är det lösningen?

 

En vanlig situation i slutet av matcher: time-out. Foto: Anders Tillgren

De sista 30 sekunderna av en basketmatch kan ta tio minuter att genomföra. Det är en oändligt lång tid, en vedervärdig plåga för basketälskarna och ett fullständigt mysterium för den som inte är så insatt, men som skulle kunna vara en potentiell basketälskare och som förmodligen skräms bort. När det ena laget ligger under i slutet och tillgriper alla möjligheter som reglerna tillåter, startar en outhärdlig ström av avsiktligt foulande och time-outs. Och när det ledande laget svarar med samma mynt blir outhärdligheten total.

Det finns en hel del ironi i det här, eftersom man försöker utnyttja reglerna, vilka inte har något svar på allt foulande, som i högsta grad är avsiktligt och därmed i reglernas mening är osportsligt. Men foulandet för att stoppa klockan bestraffas inte som osportsligt, utan bedöms under de sista minuterna alltså på ett helt annat sätt än under matchen i övrigt.

Främst i USA har de här frekvent återkommande matchsluten identifierats som ett problem och diskuterats mycket. Där ser man ju på basketen i mer affärsmässiga termer, som en produkt på en marknad, vilket gör att man ofta har ett kundperspektiv. Det är viktigt att spelet görs så tilltalande, spännande och intressant för åskådarna och fansen som det bara är möjligt. Inom NBA har man t ex reducerat antalet tillåtna time-outs, det har funnits förslag om att t ex straffa det avsiktliga foulandet hårdare och att låta det ”fouldrabbade” laget välja sina straffkastskyttar.

Ett mer radikalt förslag, som också testats, har istället fått blickarna på sig från de högsta instanserna på andra sidan vattnet. Det är en idé som tagits fram av en person vid namn Nick Elam, en tidigare rektor, numera lärare på Ball State och medlem i Mensa. Han ledsnade på den här typen av tråkiga matchslut och började redan 2004 skissa på ett alternativt sätt att avsluta matcher. Han kom till slut fram med en sak som fått namnet ”Elam Ending” och som i år, för andra året i rad, används på pick-up turneringen ”The Basketball Tournament” (TBT), där det vinnande laget tar hem hela potten, 2 miljoner dollar.

Elam Ending innebär att matchklockan stängs av så snart bollen är död när det är mindre än tre minuter kvar av speltiden. Vid den tidpunkten adderar man sju poäng till det ledande lagets poäng. Den summan blir målet för matchvinst. Det lag som först når dit vinner matchen. Om alltså lag A leder med 75-70 när Elam Ending startar, så blir målpoängen 82. Laget som först når 82 poäng vinner. Elam valde sju poäng som tillägg baserat på att det i snitt är vad NBA-lagen producerar på en 1/16 del av matchen, vilket motsvarar tre minuter (1/16 del av matchtiden). Upplägget är alltså anpassat för NBA, men när det testades i TBT valde man en kompromiss och stoppade matchklockan med fyra minuter kvar.

Med den här metoden, som liknar det som ofta används på basketträningar (spela tills det ena laget nått ett visst antal poäng), gör att laget som ligger under inte blir så intresserade av att foula. De måste ju göra poäng för att först komma upp till målnivån och foular de så ger de ju i princip bort poäng till ett lag som bara behöver ytterligare sju för att vinna.

Istället för att man fick se en massa spelförstörande element i TBT blev effekten med den nya metoden att man fick fart under slutminuterna, med två lag som gjorde allt för att göra poäng. Turneringens chef sa att fansen älskade upplägget och att de sista minuterna i flera fall stod för ”hela grejen” i matcherna. Både spelare, coacher och andra initierade var också oerhört positiva och beskrev den nya metoden som annorlunda och spännande. Och att det hela följdes på nära håll av höga NBA-funktionärer och andra basketexperter behöver inte sägas.

Det uppstår naturligtvis andra och nya effekter av ett upplägg som Elam Ending jämfört med vad vi är vana vid idag. Övertid skulle t ex försvinna, liksom ”buzzer beater” skott. Och precis som med dagens system kommer lagen att försöka ta till alla knep och knåp för att lyckas vinna, och även tvingas göra andra typer av överväganden.

Kommer lagen som har en god ledning när man närmar sig slutet, spela ut 24-sekundersklockan konsekvent för att minimera motståndarnas bollinnehav, helt enkelt mer ”stall games”? Kommer lagen som leder stort, försöka få stopp på matchklockan med olika metoder så snart tiden som är kvar har gått under tre minuter för att ”låsa” ställningen? Eller lagen som ligger under med några få poäng göra samma sak? Antagligen. 

Naturligtvis finns en del att slipa på med Elam Ending. Upplägget har testats bara i en liten skala än så länge, under elva matcher i TBT förra året och i årets turnering. Alla i USA är inte begeistrade över de nya förslagen men under TBT var det i alla fall överlag positiva tongångar. ”Man kunde känna hur spänningen steg när slutet närmade sig”, var en kommentar. ”Det var som att uppleva en buzzer-beater i varje match” en annan. Men som man säger i vetenskapliga sammanhang, mer forskning krävs. Vem blir först med att testa Elam Ending i Sverige? Som jag ser det borde man göra allt man kan för att komma ifrån dagens många eländiga matchslut. Om Elam Ending är lösningen vet jag inte, men det är värt ett försök.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *