DU 18: Sverige tvingat spela om nedflyttning, Finland ångar på i B-gruppen

I åttondelsfinalen mot Lettland gjorde det svenska laget det som man kunde förvänta sig av dem defensivt. Framför allt försvarade man sig smart mot de stora estländska spelarna, hjälpte varandra och krympte ytorna i tresekundersområdet. Syftet var förstås att stänga ned framför allt Aleksa Gulbe. Det lyckades bra. Hon kom av matchen med bara nio poäng. Den lettiske coachen fann t o m för gott att hålla henne av planen långa stunder och spela med en mindre uppställning.

Sverige gav sig på det sättet en chans att hänga med i matchen, men återigen var det spelet framåt som krackelerade. Bara 28 % från golvet blev det för det svenska laget. Coacherna satsade i alla fall allt för att vinna åttondedelen och spelade sina starters så mycket de orkade. Positivt, inte minst för fortsättningen, var att Moulayna Johnson var tillbaka. Det märktes att det svenska lagets spel mådde bra av hennes inträde och att hon fick ta en stor del av avsluten. Tyvärr var hon lite ur gängorna efter sin sjukdom och fick bara i 4/14 skottförsök. Johnson svarade dock för ett jättejobb i returtagningen, där hon tog 15 på egen hand. Lettland som lag vann dock den grenen stort, 55-39.

Det lettländska laget verkade lite konfunderat av den svenska taktiken. De gjorde inte sin bästa match i turneringen, men hade tillräckligt med kunnande och bredd för att trots det enkelt ta sig till kvartsfinal, där de på torsdagskvällen besegrade ”storasyster” Ryssland.

Så blev det då match för Sverige mot Serbien. Seger skulle innebära säkrad A-gruppsplats och en förlust betyda ett nervpirrande spel lördag-söndag om nedflyttningsplatserna. Inledningsvis såg det som om de svenska tjejerna var helt urlakade och kraftlösa efter kampen mot Lettland. I halvtid var poängproduktionen bara 17, underläget 13 och skottprocenten strax över 20. Inte en enda trea hade gått i. Det svenska laget visade dock tåga och krigade ända in i kaklet, vilket hedrar dem. Viljeansträngningen, som bland annat visade sig i att Sverige till slut tog returtagningen med klara 49-35 och vann sista perioden med 26-12, var inte långt ifrån att bära hela vägen. Serbien vann med 61-54, men det var med hjärtat i halsgropen. Vid ställningen 59-54 och 20 sekunder kvar fick Sverige t ex med sig noll poäng på en serbisk osportslig foul.

Det som gäller för fortsättningen, och spel om platserna 13-16, där tre lag får lämna A-gruppen är att båda de resterande matcherna måste vinnas. I den första, mot Irland, kan vi med stor säkerhet lova att den första kommer. Sedan blir det möte med antingen Slovenien eller Bosnien om den enda A-gruppsplatsen som står på spel i det här gänget om fyra.

Ungern, Spanien, Lettland och Tyskland är lagen som skall spela semifinal på lördag. De fyra har därmed säkrat platser i nästa års U19-VM. När Ungern, ledda från bakplan av Barbara Angyal, en europeisk superstjärna som pg i vardande, vann sin kvartsfinal, såg de till att Frankrike missade medalj i U 18 för första gången på tio år. Det kunde ha blivit en historisk kväll med ett stort stjärnfall, för Spanien var sannerligen inte favoriter i sin semi mot Belgien. Men en heroisk insats av det spanska laget, som inte övertygat under turneringen gav seger med 73-72 och naturligtvis en hjärtskärande enpoängsförlust för det regerande mästarlaget.

Samtidigt som A-gruppen spelas, pågår även B-divisionen. 24 lag, i fyra sexlagsgrupper är med i den turneringen, där man under torsdagen har vilodag efter avklarat gruppspel. I den turneringen går man direkt på kvartsfinalerna, som spelas på fredag. Tre lag tar sig upp i nästa års A-grupp och kanske kan Finland bli ett av dem. Finland är i alla fall obesegrat i gruppspelet och möter i sin kvart Israel. Går det vägen, så möter de vinnaren av Belarus och Nederländerna i semi. Vitryskorna är för övrigt det enda lag vid sidan av Finland som så här långt är utan förluster i turneringen.

Avancemang till semi ger hur som helst chansen att spela om en A-gruppsplats. Och mitt tips är att Finland tar sig till semi. Förhoppnings kan de ta sig upp på podiet, så att två nordiska länder nästa år återfinns i högsta divisionen. Men det förutsätter i så fall också att Sverige håller sig kvar.

Finland har en bra generation spelare, som i mångt och mycket är ett resultat av det arbete som Pekka Salminen och andra genomfört med HBA, Helsinki Basketball Academy. Det är lite motsvarighet till de två svenska BG som finns, med skillnaden att nästan alla de största talangerna samlas på HBA. Det liknar alltså mer det system som Frankrike har. I Sverige finns ju inte alls samma intresse, framför allt från klubbarna, att arbeta på det sättet. Svenska föreningar ser mer på de två BG:ena som rivaler och håller hårt i sina talanger. Det visar egentligen skillnaden mellan finskt och svenskt sätt att agera. I Finland sluter man upp i högre grad kring de gemensamma ambitionerna och målsättningarna. I Sverige vill alla göra som de har lust.

Åtta av de tolv finska spelarna i DU 18 har sin hemvist på MBA, med 194 långa superlöftet Awak Kuier, född -01, i spetsen. Kuier har ju redan debuterat i seniorlandslaget och spås en lysande framtid. Henne kommer vi att få se och höra mer av i framtiden, men först skall hon iväg och spela college. Andra intressanta namn i det finska laget är t ex bakplansspelarna Sara Bejedi och Lotta Vehko-Aho, två spelare som är bra scorers och framför allt Bejde är oerhört allsidig och spelsmart. Jag gillar också den 180 cm stora forwarden Katri Arike, som väldigt mycket liknar Allis Nyström, inte bara i spelstil.

 

12 Replies to “DU 18: Sverige tvingat spela om nedflyttning, Finland ångar på i B-gruppen”

  1. Hej Tapio!
    Är nyfiken på ett par saker, du har talat varmt om BG förut. Har du missat att de bra årgångar Sverige fått fram har varit ett gediget arbete från flera klubbar samtidigt? Har du observerat att alla andra länder förutom Frankrike har en stark klubbkultur i vilka spelarna fostras? Intressant att det samtidigt finns publik på matcherna (klubbar fostrar = klubbar drar publik). Tycker du att ett centralt organ eller person ska bestämma över hur alla ska träna och spela? ”Att alla gör som de har lust” låter som en negativ inställning till frihet.
    Mvh Erik

  2. Hej Erik
    Jo, jag tycker att RIG:en är fantastiska institutioner. Det är inte alla som vet att det är två kommuner som bekostar alla verksamhet på RIG:en, en enastående gåva, i storleksklassen, 10+ miljoner per år, som vi skall vara väldigt tacksamma över.
    För alla passar det inte att gå på RIG och då skall de inte göra det. Men motsatsen gäller också, d v s att ungdomar och deras föräldrar vill till RIG, men ”motarbetas” av sina klubbar. Vi har massor av sådana exempel på spelare som velat, men inte fått, när deras föräldrar till slut övertalats att inte skicka iväg ungdomarna.
    Det görs ett bra jobb i många klubbar och svensk basket är och förblir beroende av det arbetet. Att majoriteten av u-landslagsspelarna kommer från klubbarna och inte RIG:en är självklart, eftersom många av de bästa (de allra flesta) aldrig går på RIG.
    Problemet är att det inte finns någon enhetlig syn på RIG:en. Enligt förbundet skall de fostra ”internationella spelare”, men om inte de bästa går på RIG:en, så är det en omöjlighet. Istället rekryteras RIG-spelarna på nivån under de bästa. Trots det görs ett jättefint jobb på RIG:en (liksom i många klubbar).
    Om alla skall spela och träna likadant är jag inte man att svara på. Möjligen skall man hitta något gemensamt i det senare. Och den officiella linjen är inte heller att likforma allt. U-landslagscoacherna har t ex frihet att spela på det sätt de vill, huvudsakligen utifrån materialet de har. Och det låter ju vettigt.
    Tapio

  3. Det finns ju motsatta exempel, t ex att någon har insinuerat att du på RIG har större chans att komma med i landslag. Det låter på dig lite ensidigt, som att klubbar generellt manipulerar föräldrar som i sin tur tvingar sina barn att stanna i klubbar. Man får väl hoppas att klubbarna i fråga presenterade en lösning som föräldrarna samt spelaren ansåg var bättre. Det är väl det det handlar om, att skapa en bra eller bättre situation för spelaren som helhet?

    1. Ja, utan tvekan handlar det om att skapa de bästa tänkbara förhållandena på individnivå. Ibland innebär det att gå till ett RIG, för andra att stanna i klubben.
      Även om jag nämnde att det fanns klubbar och föräldrar som inte vill ”släppa” sina ungdomar till RIG, så finns det naturligtvis minst lika många som uppmuntrar det, ja t o m anstränger sig för det.
      Jag har sett en hel del av verksamheten på Luleå BG, och är övertygad om att de där lyckas skapa en totalsituation som knappast någon klubb kan matcha. Det handlar om en skola för livet, inte bara basketen.
      Men som sagt, det är nog inte för alla, även om föräldrar och elever unisont är oerhört tacksamma och nöjda efter tiden på RIG.
      Det jag vill få fram är att den svenska basketen skulle förstå vilken resurs våra RIG är, att inte se dem som rivaler, och inte som i vissa fall, rentav förakta dem. Jag har hört ett stort antal klubbledare fördöma RIG:en i olika avseende: de ”värvar” ungdomar, ” de förstör för oss i klubbarna”, ”de fostrar inga landslagsspelare”, etc. Det bästa vore om alla klubbar skulle göra sitt bästa för att hjälpa till med välja ut de ungdomar som har mest behov av att söka till RIG och stödja dem på på den resan.

  4. En undran så här i EM… Tränar ingen på skott teknik? Det är pinsamt att se hur svårt de flesta svenska lag skjuter! Ett haveri som ansvariga måste tänka på annars är risken stor att Svensk basket har en mörk framtid. Jag är riktigt bedrövad och orolig! Hur och vad ska vi alla göra för att vi ska få en ljusare framtid inom Svensk basket?

  5. Garanterad vinst mot Irland….i normala fall kanske?!
    Vad lär vi oss av detta? Jo, det är svårt att tippa idrott.
    Är fiasko ett för starkt ord???? Skralt var det i alla fall…

  6. Bea och Magnus
    Alla får leta sina förklaringar till att det har varit en klen u-landslagssommar, rent resultatmässigt, så här långt. Jag avser inte att ”rota” i landslagsverksamheten vid sidan av de små analyser jag försökt göra av de svenska lagens sätt att spela och våra brister. Överlåter det åt andra, som är välkomna med sina synpunkter.
    Kan dock inte låta bli att delge er en sak som jag hörde av en person som jag skall låta vara anonym, som sa: ”Det är nu EB-generationerna” fått genomslag i u-landslagen”! Ja, döm själva.

  7. Så sant Tapio!
    Vi kan bara konstatera att det inte gick som förväntat. Orsakerna bakom detta, systemfel eller andra förklaringar, lär diskuteras på basketkansliet. Vi hoppas förstås på en rask återkomst till A-gruppen.

  8. Jag håller inte med Tapio! Jag har tittat närmare på RIG och vissa klubbars basketgymnasium. I många fall är det senare alternativet bättre, beroende på vilken spelare vi talar om. Chansen att spela med herrar/damer samtidigt, närheten till hemmet osv. Skolorna är olika beroende på vilken som är kopplad till det BG du söker, med morgonträningar precis som RIG. Jag förstår inte vad du bygger din ”helhetssyn” på. Jag har även träffat många som är missnöjda med sin tid på RIG, så du generaliserar inte helt riktigt. Du ger skulden till klubbarna, men det finns en annat historieskrivning. Den att det är RIG som har agerat och betett sig som rivaler.

  9. Erik!
    Du verkar onekligen ha valt ett spår byggt på subjektiva bedömningar. RIG-verksamheten utvecklar flest elitspelare procentuellt sett och då sett på damsidan. På herrsidan är det tyvärr sämre resultat, men inte oroväckande. Med elitspelare menas då spelare som tar plats i lag i Basketligan Dam alternativt som efter vistelse på kvalitativt college startar en proffskarrär. RIG-elevernas studieresultat är också vida överstigande övriga institutioner i vårt land. RIG får inte och värvar inte spelare. De får under Nackalägret presentera sin verksamhet. Sett utifrån NIU under olika klubbars flagg förekommer däremot starkt rekryteringsarbete, vilket naturligtvis kan skada andra klubbar och deras verksamhet. Historiskt sett har det visserligen vid tillfällen uppvisats riktad rekrytering för RIG:s del, men detta har varit av liten natur. Oavsett har det varit fel och åtgärdats.
    Möjligheten att få spela med damer/herrar samtidigt om spelarna väljer att fortsätta sitt basketutövande på hemmaplan är något svårt att mäta framgång ur. På killsidan har historien visat att spelarna oftast får nöta bänk och inte praktisera sin inlärning, vilket definitivt inte främjat deras utveckling. Desto bättre har det sett ut på damsidan, så där finns god framgångsfaktor.
    Naturligtvis kommer aldrig RIG kunna uppvisa en hundraprocentig nöjd kund nivå och det får vi leva med. Som Tapio säger så är inte RIG en verksamhet för alla eftersom det bland annat innebär en flytt från hemstad och den sociala trygghet de har där. Det krävs ju en oerhörd mognad att lämna hem och trygghet i så tidig ålder.
    Säger som Tapio att vi bör se RIG som komplement till övrig verksamhet.

  10. Coach!
    Mina subjektiva bedömningar ska vägas mot Tapios subjektiva bedömningar. Om du läser hans skriverier om detta både denna gång samt sedan en lång tid tillbaka. Att fler elitspelare på damsidan har gått på RIG är löjligt att ta upp och bidrar bara till en propagandaapparat som inte lägger fram all fakta. Om de bästa damspelarna går till RIG, varför skulle dessa då inte procentuellt sett få fram fler elitspelare? Samma hade hänt om alla dessa spelare gått till ett klubb-BG (more or less). När det gäller herr och dam så finns det många gymnasister som mått utmärkt i basketettan och i superettan. Ett stort problem är att SBBF säger att vi måste bli fler och inte ska toppa tidigt. Men med andra handen ser de till att störst utslagning och bortfall sker vid Region (fakta), senare med RIG. Så vitt jag förstår är gymnasieåldern för ungt även enligt SBBF och vi får läsa artiklar om en idrottsmän som utvecklades sent. Alltså vilket ska vara rätt då? När du nämner skolresultat är det också löjligt då RIG kan välja på ett helt annat sett om du jämför med de som börjar på ett klubb-BG med redan dåliga betyg. Jag förstår inte heller att de med Luleå-hjärtan accepterar att deras egna utkonkureras av spelare utifrån redan i gymnasieåldern. Åtminstone skulle Luleå kunna ha ett gymnasium för Norrland till att börja med. Istället smalnas talangpoolen av både där uppe och i Sverige. Helt tvärtemot den officiella linjen. Så de som tycker att RIG är förstörande är inte helt ute och cyklar, det finns genomtänkta idéer som backar upp den skepsisen. Det hela framstår väldigt förvirrande. Som indianen analyserade, ”den vite mannen talar med kluven tunga.”

    1. Att inte lägga fram att RIG producerar procentuellt flest elitspelare, och då inte basketettan eller superettan, är verkligen att förvanska sanningen. Det är ju faktiskt inte så att de bästa spelarna inom respektive årgång går till något av RIG:en utan de får ta sig an spelare under den nivån. Därför är deras resultat anmärkningsvärt sett ur en positiv vinkel. Ja, vissa spelare har mått bra och kunnat uppvisa en god utveckling inom deras moderklubbars verksamhet, men tyvärr har inte alla klubbar den utvecklingstrappa som behövs för dessa spelare och dessa kan då inte få den utveckling som jämnåriga i andra klubbar kan få. Tyvärr är det få elitklubbar som vågat/vågar låta sina duktiga yngre spelare få den utvecklingsmöjlighet de behöver i form av speltid. Istället kastas dessa spelare mellan att vara delaktig i elitträningstrupp för att sedan spela med andra i lägre division.
      Att även blunda för betygen bland elever på RIG och olika NIU är blunda för det som kanske är viktigast för den enskilda eleven och dess målsmän. RIG och NIU har samma möjligheter att styra sina intag utifrån betyg så där faller ditt argument. Det är det enskilda NIU- skolan som väljer vilka de tar in på programmet och väljer de elever med svaga studieresultat är det upp till dem. Skillnaden ligger nog mer i att lokala NIU sätter basketresultat högre än förmågan att nå högre studieresultat och det främst vad gäller NIU som leds direkt eller indirekt av elitklubbar.
      I Luleå finns NIU för de lokala spelarna och för de som inte tar plats på RIG. Det finns där också en samverkan mellan RIG och NIU för att säkerställa alla spelares optimala utveckling och jag tror med all säkerhet att det fungerar så även i Mark. Historiskt sett har RIG Luleå kunnat ha ytterligare tre spelare per årgång, vilkas platser finansierades direkt av kommunen. När Sanda förlorade RIG-status till förmån för Mark förlorade även Luleå möjligheten att ta in dessa ytterligare tre spelare per årgång. Istället för 8 spelare fick de nu ta in 5 spelare. Däri kan ett irritationsmoment föreligga, men eftersom kommunen då istället valt att omdisponera likvida medel till NIU har klart önskvärd verksamhet kunnat fortgå för de lokala spelarna.
      Att talangpoolen, som du skriver det, avsmalnas däruppe är ju en sanning med modifikation. Fler spelare fortsätter spela i högre ålder och bereds elitverksamhet som bland annat leds av BC Luleå, vars lag får möjlighet till internationellt spel likt RIG:ens verksamhetsplan.
      Att det finns och alltid kommer finnas individer som tycker att RIG är förstörande är nog något vi får leva med. Vi bör då också kanske se mer noga på hur NIU påverkar i förstörande nivå då de är de mest aktivt rekryterande instanserna. Dock anser jag rent subjektivt att det är sådant vi får leva med när elitklubbar finns i vår närhet.
      Jag skulle gärna ta del av dessa genomtänkta idéer som du hänvisar till.
      Vi får nog konstatera att det finns många olika synsätt rörande NIU och RIG i vårt land och det i sig är väl bra för då för vi en debatt som förhoppningsvis verkar i framåtsyftande riktning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *