Allt var inte bättre förr

I vissa avseenden var det bättre förr. Ta t ex bokrean, som snart står för dörren. Förr i världen var det rea på det existerande sortimentet. Det var en högtidsstund när man kunde botanisera på dammiga hyllor hos  bokhandlare och göra fynd som t o m kunde berika livet. Nuförtiden möts man nästan bara av nytryckta upplagor av alla dussinförfattare till deckare och liknande oläsbar smörja. Det går i fel riktning. Det är dekadens.

Men allt var förstås inte bättre förr. Och absolut inte inom idrotten. Visst det finns de som säger att ”det och det laget från 70-talet” skulle sopa banan med dagens elitlag. Men tro dem inte. De kan bara påstå sådant eftersom det inte går att bevisa. Det är ungefär som med frågan om gud finns eller inte. Ingen kan bevisa att han finns, men ingen heller att han inte finns.

För att jämföra mellan nu- och dåtid kan jag t ex minnas tillbaka till mina ungdomsår.

Vi hade ett sjuhelsikes skollag i Björkhaga skola i Tumba när jag gick i sjuan. Men det var i ishockey. Vår gympalärare hette Olle Stenar. Han spelade i Södertälje SK och hade varit med i det legendariska svenska landslaget som tog OS-guld i Squaw Valley 1960. Jag minns att Olle läspade men vi hade en jäkla respekt för honom. Undra på det. Jag var hellre än bra i ishockey men kom med i skollaget som en av backarna, antagligen för att jag var ganska stor och en ivrig idrottare.

Lagets stjärna var Lasse Skarke, han som senare blev en framgångsrik affärsman och kompanjon med Björn Borg, innan deras vägar skiljdes i oenighet. Ernst Brunner var också duktig. Hans smeknamn var självfallet Ärtan. Han blev faktiskt hockeyproffs i Frankrike men senare en av våra mest hyllade poeter och författare. I dessa dar känner jag på mig att Ärtan kan ligga bra till för att få en stol bland De Aderton. Det skulle vara bra, för då skulle vi ha två basketmänniskor i Akademien. Den andra är ju den ständiga sekreteraren, Sara Danius, som spelat mycket i sin ungdom och ibland dristar sig till lite spel på någon av uteplanerna i Stockholm. Brunner var visserligen bättre i hockey, men han gillade att spela basket också och var ett riktigt energiknippe på planen. Tekniken var det dock si och si och så med.

För att fortsätta med hockeylaget, så var två av våra största talanger Janne Lindner och Weine Nilsson. Janne kallade vi för Linta och han, liksom Weine, kunde med rätt träning och rätt förutsättningar i övrigt, ha blivit hur bra som helst i både hockey och fotboll. Men de förutsättningarna fanns tyvärr inte. Och på något sätt var det som om det skulle bli antingen eller för grabbarna från förorten, ungefär som det är nuförtiden. Vissa lyckades riktigt bra i livet, andra inte alls. För Linta och Weine gick det käpprätt åt skogen. Båda blev inbitna alkoholister och söp till slut ihjäl sig. Skillnaden mot nuförtiden är att de som hamnar på sned skjuter ihjäl varandra och attackerar polisbilar, såvida de inte går under i knarkträsket..

Men när vi gick i sjuan var allt fortfarande frid och fröjd. Vårat skollag gick som en ångvält genom skol-DM, vi var jättefavoriter i finalen men föll med 1-2. Hela skolan hade fått ledigt för att se oss sopa hem mästerskapet och vi kände det som om vi hade förlorat andra världskriget.

Själv lyckades jag manövrera någonstans i mitten och lyckades hålla mig från de värsta avarterna, de som ledde rakt ned i rännstenen. Det där med hockey var i alla fall inte riktigt min grej, men av någon tillfällighet kom jag att pröva basket. Man hade någonstans hört talas om den där underliga sporten och faktiskt hade vi två lärare som hade gjort vissa erfarenheter. En var Alexander Milits, som kom från något av de baltiska länderna. Milits var gravt överviktig, rökte alltid tjocka cigarrer och var på fritiden jazztrummis. Jag vill minnas att han diggade Charlie Parker, vilket i så fall hedrar honom. Han betonade ofta att vi grabbar minsann inte skulle tro att trumslagande var så enkelt som det såg ut, men när han skulle instruera i basket var det svårt att dra paralleller. Milits hade i alla fall sysslat med basket i någon form sin ungdom. Och så fanns där teckningsläraren Leif Hildeby, som hade spelat en hel del basket i organiserad form i Blackeberg, och hade saker om basket att förmedla till oss okunniga.

De båda lärarna körde i alla fall igång en basketgrupp på skolan. Det var naturligtvis en tillfällighet att det blev just basket. Och lite tidstypiskt. Utbudet på den tiden var ju extremt begränsat. Särskilt mycket organiserad idrott vid sidan av fotboll och ishockey fanns egentligen inte. Det kunde lika gärna, om det hade funnits någon entusiastisk lärare med andra erfarenheter, ha blivit judo eller pistolskytte. Eller egentligen vad som helst.

Det blev i alla fall basket, som vi tränade i skolans lilla gymnastiksal och jag har lyckligtvis förträngt det mesta, utom att vi grabbar var riktiga entusiaster. Vi hade ingen aning om hur man betedde sig i den här sporten, men antagligen tyckte väl Milits/Hildeby att det fanns någon form av hopp för det gäng de började introducera i basketens värld. Det ledde i alla fall till att en klubb registrerades och vi kastades in i basketens seriesystem med magister Hildeby som spelande tränare.

Någon hall med godkända mått fanns inte i våra trakter, så Stockholmsdistriktet försåg oss med hemmaplan i Åkeshov. En enkel resa dit krävde i runda slängar 1,5 timme med kommunala färdmedel. I vår premiärmatch blev vi rejält mosade av Central, som vann med 106-18. Det som förvånar mig mest så här i efterhand är att vi faktiskt lyckades göra några poäng på dem. Efter matchen tänkte jag högst befogade tankar om att kanske ägna min fritid åt andra saker. Men så blev det inte. Man fortsatte och samma känsla som efter premiären kom jag att uppleva flera år senare då vårt lag på något märkligt sätt hade lyckats nå division 1. Vi tyckte det var fantastiskt, men när vi mötte Uppsala i cupen och blev svepta av banan, samtidigt som jag fick känna på hur det vara att spela mot Torbjörn Taxén, undrade jag vad jag gjorde på samma spelplan som han. I den stunden ångrade jag bittert att jag hade fortsatt med basketen efter premiärförlusten i Åkeshov några år tidigare.

Trots att det ibland kändes som att springa in i en vägg när man började praktisera basket, så har i alla fall intresset, och viss mån engagemanget, med undantag för ett antal blanka år, hållits vid liv. Och så har det nog varit för många andra också. Jag kan inte räkna mig till de där verkliga entusiasterna och pionjärerna, de som kämpade på och bröt ny mark. Utan dem hade inte sporten kunnat ta sig ur babystadiet och ofta har jag undrat vad som har fått dem att lägga ned all möda och tid, och på många håll faktiskt försöka otroligt mycket på vägen. Kanske var det den där chansen att faktiskt vara med om att skapa något nytt, något som hade alla möjligheter att bli något stort.

För en del ungdomar är nog inte förutsättningarna och möjligheterna särskilt mycket bättre än för oss som började spela en gång för länge sedan. Det saknas fortfarande tränare, det saknas på många håll hallar och allt möjligt annat, men för den absoluta majoriteten är det en annan värld. Kunskapen om sporten, dess krav och behov, liksom erfarenheten är en helt annan idag och det är förstås en grundförutsättning, som gynnar nutidens unga och deras utveckling. Och kommer man från klena förutsättningar och kanske inte har startat sin bana i en etablerad och välskött förening med ett bra ledarskap, så finns möjligheter att ”fångas upp” på vägen, via t ex basketlinjer på skolorna, regionverksamheten och basketgymnasier.

Men även om allt definitivt inte var bättre förr, så betyder det inte att vi är där som vi hade kunnat vara. Att på 65 år gå från 0 till 30 000 utövare i en idrott som är en av de allra största i världen är t ex ingen vidare bedrift. Och vad gäller internationella framgångar har Sverige visserligen erövrat medaljer i mästerskap på ungdomssidan och fått fram ett damlandslag som för några år sedan placerade sig bra i ett EM, men ser vi till klubblagen så är bilden en helt annan. De perioder då svenska klubblag, både på dam- och herrsidan, faktiskt kunde besegra europeiska topplag och gå långt i olika turneringar, ligger långt tillbaka. Och att ett svenskt herrlandslag faktiskt var så lång framme att de kom in i en OS-turnering efter ett par avhopp skulle heller inte kunna hända idag. Dessutom är de svenska ligorna numera riktigt svaga jämfört med majoriteten av de europeiska länderna. I det här avseendet var det onekligen bättre förr.

Det är alltså som om Sverige gick framåt med hästkliv i början men sedan tappade fart. Om det är någon sak som tycks oroa alla de basketmänniskor runt om i landet som jag pratar med, så är det just det. Det tycks inte råda något tvivel om vad som är den svenska basketens främsta och största utmaning. Det är inte att bli världsmästare i integration, utan frågan om hur skeppet skall styras så att vi inte tappar mer fart utan kan öka tempot, så att vi kan konkurrera och får sporten att bli stor och rejält etablerad.

Det är en klen tröst att Sverige får fram en och annan spelare på hög internationell nivå, när vi tycks halka efter i så många andra avseenden. Jag lämnar tills vidare frågan öppen: Vad, och kanske vem, kan få skutan att vända, så att vi slipper folk som sitter i stugorna och ojar sig över att allt var bättre förr.

 

 

2 Replies to “Allt var inte bättre förr”

  1. Mkr bra. Har precis sett 9 åringar i Usa som spelar riktig basket.
    Njöt o fulla drag. Stor boll o höga korgar o poängräkning. Inte som EN eller EBC.
    Se vad nationer som Usa Litauen o Kroatien gör.
    Satsa pp ledarutbildning. Att få spelare till basketen har ALDRIG varit ett problem. Däremot att ha ledare att ta emot o behålla kidsen är klon.
    Mitt tips är att lägga mkt mer redurser pp ledare coacher admin personal o domare. Måste bygga från grunden.

  2. Kul att läsa tycker jag. Men jag spelade inte i Oliv utan i KFUM Blackeberg. Bara ett litet exempel på hur det kunde vara förr: När jag pluggade i Linköping och spelade basket där fick vi klistra maskeringstape på golvet för basketens alla linjer. De hade inte målats dit när den stora sporthallen byggdes. Efter matcherna fick vi ta bort linjerna igen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *