AIK: Uppgång, fall, återkomst?

När det förkunnades att en basketsektion hade startats i AIK blev basketsverige alldeles till sig. Bloggare och media höll på att göra på sig av ren och skär lycka. ”Äntligen. Storklubben AIK, Sveriges kanske mest anrika förening, ger sig in i basketen. Det är ett genombrott. Inget kommer längre att vara sig likt, vare sig i Stockholmsbasketen eller för den delen i landet”.

Föga anade då påhejarna att det skulle ta (tillfälligt?) stopp med ett nesligt utträde ur Basketligan dam efter bara en säsong i högsta serien. Det man kan konstatera är att de som drog igång AIK Basket sköt miltals över målet. Det visade sig att inget kom gratis bara för att man satte AIK-emblemet på bröstet. Varken huvudföreningen eller de andra sektionerna var intresserade av att per automatik skjuta till några medel för att nykomlingen skulle få en bra start.

Det är ju så det fungerar. Alla måste leva på det de själv lyckas dra ihop. Och inget tydde heller på att sponsorerna flockades runt kassören för att ivrigt bidra till basketsektionen.

Föga vet vi om framtiden för AIK Basket. Kanske lyckas de en dag resa sig och förverkliga en del av de högtflygande planerna som i början drogs upp. Vissa förutsättningar finns. Efter samgåendet med Solna förfogar AIK t ex över en stor och stark ungdomsverksamhet med många duktiga tränare och driver ett NIU, som inte minst på damsidan lockar talanger från andra delar av Stockholm, och som fostrar duktiga basketspelare.

När AIK tog steget upp i damligan trodde man ändå i sin enfald att satsningen var långsiktig och baserad genomtänkta strategier och planer. Så verkar ingalunda ha varit fallet. Känslan är istället att det höftades till med en ren chansning, på vinst och förlust. Och under säsongen har frågetecknen hopat sig. Framför allt de har organisatoriska bristerna, som uppenbarats inte minst under hemmamatcherna, i Solnahallen, kommit i dagen. När det så blev känt att klubben mitt under säsongen sa upp sina anställda på kansliet började många ana vartåt det barkade.

Och till slut fattade styrelsen, som i delar hade fått en ny sammansättning vid årsmötet i september förra året, beslutet att man inte skulle spela i BLD kommande säsong. Något officiellt meddelande kom dock inte, och har fortfarande inte kommit. I ett kryptisk meddelande 22 februari lät man dock meddela följande”Styrelsens kortsiktiga målsättning är att ta ansvar för ekonomin och värna om ungdomsverksamheten. Styrelsen menar att AIK Basket går in i 2018 med en positivare ton än på länge och att vi nu under vintern börjat arbetet att bygga det, vi i framtiden vill att AIK Basket ska vara.”. Men fortfarande ingenting om fortsatt spel i BLD eller inte, bara att klubben hade anmält lag för spel i förbundsserierna, på både dam- och herrsidan, nästa säsong.

Damlagets spelare och coacher blev dock informerade om att det inte skulle bli något ligaspel för dem säsongen 2018/19. Besvikelsen bland dem blev förstås stor, och inte bara för att ligaspelet var över. Mest av allt tog spelarna illa vid sig av att deras verksamhet degraderades till förmån för herrarna, som även nästa säsong kommer att spela i Superettan. Uppgifter som kommit fram tyder på att damernas ligalag och herrarnas i Superettan har haft i stort sett lika stora budgetar för sina spelartrupper. Att klubben på det här sättet beslöt att drastiskt skära ned damlagets kostnader, samtidigt som herrarna skulle få fortsätta med ett slagkraftigt lag nästa säsong i Superettan, såg man med rätta som orättvist och ojämlikt.

Av någon anledning, möjligen för att slippa nedflyttning två divisioner, vilket enligt tävlingsbestämmelserna blir konsekvensen om man drar sig ur en serie, kom aldrig ett besked från AIK om att man drar sig ur. Istället blev det förbundet som 19 mars fick meddela att ”Svenska Basketbollförbundet har efter granskning av AIK Baskets ekonomi och organisation tagit beslutet att föreningen inte kan delta i Basketligan dam (BLD) nästa år.”  Ett ganska cyniskt spel kan man tycka, som har den fördelen för AIK att klubben nästa säsong kan spela i Damettan.

Spelarna och coacherna fullföljde i alla fall, under stora motivationsproblem, säsongen. När grundserien var över kunde man konstatera att laget kommit nia men uppnått sex vinster under säsongen, lika många som åttondeplacerade Mark. Och laget var ytterst nära att vinna ännu fler. En match förlorades efter förlängning och ytterligare en med bara en poäng. Sammantaget var det ändå en riktigt bra säsong, den bästa man sett på länge av en nykomling.

Men nu är det över för den här gången och situationen måste vara smärtsam för alla inblandade. AIK hade ett talangfullt lag, där många av spelarna var unga och oerfarna på liganivån, men som fick chansen och möjligheten att ta ansvar under matcherna och visade en stark utveckling under säsongen. Det hade varit oerhört intressant att se vad de hade kunnat uträtta nästa säsong om de fått möjligheten.

Så vart går AIK Basket härifrån? Man kan bara hoppas att de förmår göra det som är tanken, d v s tar ett steg tillbaka, bygger upp verksamhet, organisation och ekonomi från grunden, för att sedan gå mot en ljus framtid.

För spelarna och coacherna i damlaget spelar det dock ingen roll längre. De anser sig svikna av föreningen och enligt uppgifter jag fått tyder inget på att någon av dem kommer att stanna i klubben för hjälpa till med ”återuppbyggnaden”.

Alla i AIK-kretsar som jag pratat med säger ungefär samma sak, i stil med att ”Vi förstår att styrelsen tvingades göra något åt situationen. och att man tog den här typen av beslut får man respektera, för det är deras uppdrag och ansvar. Men man behöver inte tycka om det och det gör vi inte heller, för vi upplever oss djupt svikna. Problemet är att man gav sig in i något som man inte förstod vad det innebar”.

Enligt de informationer jag har ser det ut på följande sätt med den trupp som damlaget hade under ligasäsongen:

Head coach Fottios Ioannadis, liksom de assisterande, Ridwan Chowdhury och Pontus Stenberg, letar nya uppdrag på annat håll.

Landets ligaklubbar har startat jakten på de ledande spelarna i laget. Enligt uppgift är några av dem beredda att flytta om förutsättningarna är de rätta. Bella Bittar, point guarden, har t ex redan uppvaktats av flera ligaklubbar. Förfrågningar har också kommit till Johanna Prytz, Mikaela Borg och Gûnesh Öztürk, som också ser på möjligheterna att spela i Turkiet, eftersom hon även har turkiskt pass. Öztürk kan dock bli kvar i Sverige, där bl a Högsbo visat intresse. Felicia Boström sägs vilja ta steget till college, och samma gäller den unga talangen Moulayna Johnson, som dock har ett år kvar i skolan. Det mesta talar alltså för att Johnson spelar ytterligare en säsong i någon Stockholmsklubb innan hon gör slag i saken. En annan ungdom, Karla Vres, 19 år gammal, kommer med högst sannolikt att hamna i en ligaklubb. Den enda som av allt att döma lägger ned basketen är 30-åriga Malin Edlund, som slet av korsbandet i säsongens sista match. Sannolikt har vi sett det sista av Edlund, i alla fall i elitsammanhang.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *