Minnen av NBA och nu startar en ny säsong

Mitch Richmond, på tiden det begav sig.

I förra veckan skrev jag om Europas bästa liga, Euroleague. Dessutom utsåg jag den till världens näst bästa liga. Passade även på att utnämna Fenerbache till favoriter. Mycket lämpligt fick de därför stryk i premiären mot förra års Eurocup vinnare Unicaja Malaga efter en bra och spännande match. Till veckan startar också NBA som följaktligen blir världens bästa liga. Skall här försöka ge mig på lite information om hur det ligger till även där. Men jag börjar med lite egna minnen.

Att följa med i NBA:s värld har tidigare inte riktigt varit av intresse för mig. Har inte alltid varit så förtjust i det sätt som basket spelades där, då jag i mångt och mycket ansett att det varit för mycket showbiz med anpassning till stjärnorna. NBA har ju alltid också varit en ”players league” där framförallt försvar inte har tillhört den viktigaste ingrediensen i produkten. Jag kommer ihåg att många av mina gamla landslagskamrater, med betoning på gamla, ofta beklagade sig över den defensiva standarden på den tiden som vi spelade. Alla omgångar som avverkades i grundserien kändes på den tiden som en variant på ett bättre Harlem Globetrotters innan slutspelet tog vid då det plötsligt blev allvar. 

Jag har även hemska minnen från den tid då bland annat Paul Westhead var coach och spelade sin kända ”run and gun” basket som kallades ”the System”. I och för sig framgångsrikt då coach Westhead vann NBA sitt första år med Los Angeles Lakers med en viss Magic Johnson som guard. Han var senare även i Denver Nuggets där det oftast var siffror på upp till 140 poäng per match. Däremellan hann Westhead med att vara coach i Loyloa Marymount där han bland annat hade en svensk vid namn Per Stümer i sitt lag. Per har för mig berättat att om de inte hade skjutit innan åtta sekunder av anfallet så var det inget bra. För unge herr Stümer var det jobbigt då det nästan alltid var han som tog ut bollen och som ni förstår hann han sällan över halva plan innan skottet var på väg mot korgen …

Min egen vändpunkt i att gilla NBA kom dock, som så mycket annat, till av en tillfällighet. I slutet av sommaren 1993 anordnades en clinic i Huskvarna av SBBF då huvudattraktionen var NBA-coachen Gary St. Jean från Sacramento Kings. Han visade sig vara en mycket sympatisk man, väldigt intressant att lyssna på samtidigt som han hade en komisk och lättsam ådra som tilltalade mig mycket.

Jag hamnade med honom och Jay Anderson (NBA-mästare med Boston Celtics och mångårig coach i Sundsvall Dragons) på en hotellbar efter clinicens sista dag och det blev en ganska sen natt. St. Jean och Jay pratade många minnen från NBA och jag lyssnade med stora öron. Det hela slutade med att vi två svenska coacher blev bjudna till Sacramento för att få vara med om NBA på plats. Jag trodde nog inte att detta skulle ske, och med tanke på de drycker vi hade inmundigat, så kändes det mer som en sådan där grej som sades utan att det var någon verklighet i det. Döm om min förvåning när St. Jean dagen efter får oss att lova att vi verkligen kommer på besök!

Min dåvarande klubb Södertälje BBK var mycket generösa och hjälpte till med biljett till USA men tyvärr passade det inte för Jay Andersson att åka med då planeringen låg att åka under en period då han hade en del personliga saker att ta hand om. Så jag åkte själv och det bestämdes med Gary att jag skulle sluta upp i Phoenix där Kings skulle spela. Där och då började ett av de största äventyren jag varit med om…

Jag fick under en vecka vara med som medlem i coachteamet och jag bodde med Gary i hans enorma sviter (verkade vara legio för coacherna) både i Phoenix samt hos Golden State där de spelade. Dessutom hade jag full tillgång till all taktik, scouting, träningar och jag fick till och med flyga med dem i deras eget jetplan. Resan avslutades med att jag vid hemmamatcherna som följde även fick bo med Garys familj samt träffa hela Sacramento Kings ledning, ägare och anställda som svarade på alla frågor jag hade. Och det var många skall ni veta!

Det hela blev inte sämre av att Sacramento hade spelare som Mitch Richmond (Dream Team spelare), Spud Webb, Brian Grant och en del andra kända lirare. Och att dessutom få sitta bakom lagets bänk vid matchen mot Phoenix när en viss Charles Barkley gick loss med 28 poäng efter ett otal assists från Kevin Johnson (senare borgmästare i just Sacramento!) gjorde ju inte annat än att jag började älska NBA.

Det som förvånade mig mycket var just att de här stora stjärnorna behandlade mig så oerhört trevligt och artigt. Sen att de ibland trodde att jag kom från Schweiz där det görs choklad kunde jag stå ut med….

Mitt NBA äventyr blev inte mindre av att jag blev tillbaka bjuden även året efter då Kings hade tagit sig till slutspel mot Seattle Supersonics (idag Oklahoma Thunder) vilket var en stor överraskning. Mitt största minne någonsin i mitt basketliv kan ha varit då jag under den resan åt middag tillsammans med St Jean och Seattles coach George Karl mitt under pågående slutspelsserie. Den respekt och det kamratskap som fanns mellan coacher i NBA var imponerande och det var förvånande att höra hur ärliga de var med varandra samt hur mycket information de delade mellan sig. Och George Karls historier om den kanske inte alltid så smarte Shawn Kemp kommer jag bära med mig hela livet. Vi skrattade så att vi grät!

Att min attityd gentemot NBA förändrades efter det här är kanske inte så konstigt. Spelet var fortfarande påtagligt offensivt och det var annorlunda på många andra sätt basketbollmässigt. Men att se hur de bästa tränade (när de väl tränade!) samt få all den input som alla de här personerna gav mig var svårt att motstå. Och att då börja klaga på produkten kändes kanske lite småaktigt. Dock vill jag påpeka att det på 90-talet ändå fanns vissa tveksamma inslag i verksamheten om vi jämför med dagens NBA vilket var något som märktes när jag kom tillbaka till den miljön igen,  i samband med mitt arbete som landslagschef på SBBF.

Femton år efter mina besök hos Sacramento Kings så var det dags att bege sig till USA igen för att träffa både Detroit Pistons samt Charlotte Bobcats i våra försök att få Jonas Jerebko och Jeffrey Taylor att spela för det svenska landslaget. Jag noterade då att skillnaderna mot 90-talet var ganska stora. Större krav och seriositet, bättre spelare och väldigt professionella organisationer. Det som mest imponerade på mig var dock hur de tog emot oss som gäster. Här fanns inga divalater eller nonchalans hos någon i ledningen eller från coachernas sida. Vi som besökte var en del av den internationella basketfamiljen oavsett om vi kom från lilla Sverige eller inte. Och den här gången visste de att vi gjorde bilar och blandade inte ihop oss med Schweiz och choklad! Efter de här upplevelserna har mitt intresse för NBA, just för bemötandet, gjort mig mycket intresserad av vad de sysslar med. Och just det är kanske det som NBA är bäst på av alla. Att ge respekt till alla individer liksom förmågan att sälja ett intresse. Förutom att givetvis vara bäst på det sportsliga!

Idrottsligt är NBA idag något helt annat och både försvar såväl som anfall premieras även om det är offensiven som fortfarande sitter i framsätet. Jag har ju även i tidigare texter nämnt att NBA under en tid kikade på Europa och tog efter det bästa som fanns här i form av det taktiska och defensiva spelet. Idag vet vi ju alla att det är Europa som tittar på just NBA och anpassar sitt offensiva spel till vad som presteras på den andra sidan Atlanten. Allt går i trender och summan av kardemumman är att basketen alltid utvecklas.

NBA är ju, och har alltid varit, ett föredöme vad gäller marknadsfrågor  och omsätter ju astronomiska ekonomiska siffror, speciellt under de senaste tio åren. Smarta kampanjer med spelare och coacher, starka värderingar och mycket fokus samt service till media har gjort att NBA som varumärke idag står starkare än någonsin. Det har även visat sig att den nye ”chefen” Adam Silver har visat sig axla sin företrädares (David Stern) mantel på ett ypperligt sätt. Det fanns annars en oro då Stern slutade 2012 och Silver tog över att NBA skulle stagnera.

Nu står vi inför en ny spännande säsong som startar natten till onsdag svensk tid. Mycket har hänt i form av drafts och övergångar och det hela känns spännande och intressant. Mer om detta tänkte jag skriva om imorgon då den här texten både blev längre och handlade om andra saker än vad som var planerat…..

Jonte Karlsson
jonte.karlsson@telia.com

2 Replies to “Minnen av NBA och nu startar en ny säsong”

  1. Eftersom det drivs kampanj att du ska bli SBBFs nya generalsekreterare vill jag lyfta fram något som du inte nämner i din text.

    NBA’s framgångar är HELT grundade i att ligan har kollektivavtalade löner för att motverka osund ekonomisk kapprustning. De har regler för att försäkra sig om en liga där inga lag måste vara slagpåse. Draft, lönetak, minimikontrakt etc.

    Om det finns något som förbryllar mig lite extra på SBBF är det att det inte finns en plan för hur förbundserierna ska fungera. Vad jag vet har det gjorts en massa omvärldsanalys kring det sportsliga – hur tränar andra, hur gör de landslag etc. Men vilken seniorliga vill vi vara som?

    Vad är måttet på framgång för BLH och BLD? Jag skulle påstå att det är publiksnitt och omsättning – något jag aldrig hört det talas om. Istället ligger fokus på hur de få svenska lagen som är med i europeiskt spel går sportsligt.

    Vi är bättre än någonsin, men det var så jäkla mycket mer publik på 90-talet, och än mer på 70-talet. Trots att alla spelarna hade heltidsjobb vid sidan av… Det är inte nivån på spelet som avgör publikintresset – då hade ju exempelvis Södertälje haft massvis med publik.

    Så snälla snälla snälla, om du blir generalsekreterare, våga göra drastiska ändringar i Förbundsserierna. Åldersgränser, ekonomiska regler, tydliga mål för publik och omsättning, regler som främjar en jämn liga etc.

  2. Hej Arvid,
    Tack för rader och intresse. Jag håller helt med dig om de saker du nämner gällande NBA och det är givetvis en anledning till att det blivit en intressant liga.
    När det gäller de svenska ligorna (speciellt för herrarna) så fanns det på 90-talet mängder av idéer i den här riktningen framtagna av de som arbetade med ligan. Bland annat fanns ett 100 punktsprogram som, i mitt tycke, var bra och visade vad klubbar skulle göra för att få vara med i ligan samt höja intresset för den samma. Tyvärr blev det inget av det och idag känns det som om det inte riktigt är klarlagt vem som styr våra ligor.

    Hur SBBF arbetar med våra ligor idag vet jag inte. Har ryktesvägen förstått att de vill lämna ifrån sig det uppdraget till klubbarna. Men information och kommunikation är kanske inte den bästa grenen i vår sport så jag vet inte vad som är sant eller inte.

    Du har helt rätt i att publikintresset är den enskilt viktigaste faktorn för framgång. Sporten kommer i andra hand just nu även om den givetvis ligger mig varmt om hjärtat!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *