Några rader på lördagen

Kalla som is
Som av en händelse gjorde två normalt pålitliga ”målsprutor”, Diana Taurasi i UMMC och Kelsey Plum i Fenerbahce, miserabla insatser i veckans Euroleagueomgång. Taurasi är ju världsstjärnan som med sitt skytte avgjort matcher i vad som känns som evigheter, medan Plum, collegebasketens främsta målgörare genom alla tider, tillhör den nya generationen. I veckan blev det dock pannkaka. Taurasi hade 0/11 på skotten mot Avenida och Plum svarade upp med 0/10 mot Famila Schio. Taurasi lyckades hysta i två straffar, medan Plum blev helt nollad. Att deras insatser i hög grad bidrog till att deras respektive lag föll i matcherna är nog inget ”understatement”.

Blandad svensk kompott
Amanda Zahui spelade utomordentligt för Prag mot Galatasaray i onsdags, i alla fall i 35 minuter. Hon hade då uppnått 26 poäng och tio returer, men med fem minuter kvar drabbades hon av en olycksalig foul, hennes femte. Det var en märklig situation, där hon försökte kämpa sig över toppen vid en screen, men knuffades lite för mycket och blev avblåst. Domaren dömde teknisk foul, men på tv-bilderna såg det mer ut som en ”vanlig foul”. Hur som helst, matchen som då var helt jämn, svängde över i Fenerbahces favör och de slog till slut vårens Euroleaguefinalister med 82-77.

De två andra svensklagen vann sina matcher. Perfumerias Avenida tog sin andra raka med en meriterande vinst över UMMC i en match som det spanska laget genomförde perfekt defensivt. UMMC gjorde bara 43 poäng, en siffra som man sannerligen inte upplever så ofta. Farhiya Abdi fick dock inte komma in på planen över huvud taget och man börjar undra om det är en fnurra på tråden mellan henne och coachen. Elin Eldebrink spelade däremot sina vanliga minuter när även Yakin Dogu förblev obesegrade i Euroleague. Yakin Dogu visade styrka genom att sopa banan med de franska serieledarna Lattes Montpellier på bortaplan. 80-56 blev siffrorna. Eldebrink hade på sina 26 minuter åtta poäng och lika många assister, och visade sin betydelse för laget genom att vara den i Yakin Dogu som gick mest plus i +- statistiken.

Las Vegas nästa
WNBA-laget San Antonio har varit sämst i ligan de tre senaste åren, men möjligen kan det nu bli en ändring på den fronten. Franchisen har övertagits av bolaget MGM Resorts International och den nya basen för laget blir från nästa år Las Vegas. MGM blir en kapitalstark ägare som kommer att kunna pumpa in de resurser som krävs för att lyfta upp laget från ligans bottenträsk. Och en hygglig bas av spelare finns att bygga på. Laget innehåller t ex spelare som Kayla McBride (lagkamrat med Elin Eldebrink i Yakin Dogu), Dearica Hamby (som valdes som sexa i draften 2015), guarden Moriah Jefferson (tvåa 2016) och Kelsey Plum (etta 2017). Las Vegas kommer också att ha de de största chanserna att vinna ”the lottery pick” nästa år och få välja först i draften.

Head coach för det nya Vegaslaget blir Bill Laimbeer, som varit i New York i fem år. Laimbeer lämnar över Liberty till Katie Smith och möjligen är Amanda Zahui nöjd med den förändringen. Laimbeer har ju inte gett svenskan särskilt stort förtroende i sin defensivt orienterade spelstil.

Amerikanskornas lojalitet
Att spela matcher året runt är inget som är nyttigt, men ändå vad många av världens bättre spelare ägnar sig åt. Främst amerikanskor spelar ju på hemmaplan, i WNBA, under sommarhalvåret och kombinerar det med vintersäsonger i Europa eller Asien. Även en del europeiska spelare dubblerar på det här sättet. Amanda Zahui har t ex nu varit igång fyra kalenderår i sträck. Att spelarna utsätter sig för det beror förstås på att de försöker tjäna ihop så mycket som möjligt under den relativt korta tid de förmår hålla sig i den absoluta toppen. De stora pengarna tjänar de utanför USA, medan spelet i WNBA, den bästa ligan i världen, ger dem mest renommé och ökar deras marknadsvärde. Det ena ger det andra.

Men i långa loppet håller det inte för någon och förr eller senare måste spelarna ge både kroppen och skallen den behövlig vilan. Den här säsongen får vi t ex inte se mästarlaget, Minnesota Lynx, bästa spelare i Europa. Varken Maya Moore, Lindsay Whalen, Seimone Augustus eller Rebekkah Brunson kommer att spela i vinter. Den femte i startfemman, Sylvia Fowles, kommer att spela i Kina, men bara andra halvan av säsongen. Och spelare som Sue Bird och Elena Delle Donne kommer som vanligt inte heller att röra på sig.

Det intressanta är att så många av de som tar en paus avstår det lukrativa utlandsspelet, där de tjänar upp till tio gånger mer än i WNBA. Visserligen kan de dra in en del extra på t ex reklam när de stannar i USA, men på det hela taget är amerikanskorna verkligen lojala. Och dessutom fosterlandskära.  Hemma är som alltid hemma, och därmed bäst, men de gör onekligen sitt bästa för att höja den egna ligans värde. Och det gör de genom spela på hemmaplan. Bara i undantagsfall hoppar någon av WNBA-säsongen, t ex Diana Taurasi, som inte spelade förra året därför att hon fick en rejäl hacka av UMMC för att få chansen att återhämta sig.

Ligahelgen 
Tre ligamatcher spelas den här helgen och typiskt nog blir det en rejäl krock när det äntligen är dags för ligabasket i Stockholm. Så här spelas det i helgen:

Uppsala-Norrköping, 15.00 lördag
En högst oviss tillställning mellan två lag som fortfarande letar efter sin första vinst. Norrköping åkte på en kölhalning mo Udominate i sin senaste match, medan Uppsala gjorde en hygglig match mot Visby borta. Dolphins kommer förstås att göra allt de kan för att stoppa Butler, som styr Uppsalas spel. Lyckas de med det vinner Dolphins, annars kan det lika gärna bli hemmaseger.

Alvik-Mark, 15.00 söndag
Inte mycket talar för något annat än hemmavinst i den här matchen. Mark är av ”tradition” lika dåliga borta som de är bra hemma. En stabil hemmaseger är att vänta.

AIK-Visby, 16.00 söndag
Även det här blir en oviss tillställning. Visby har sina trumfkort i radarparet Gilday/Timbilla, vars härjningar mycket väl kan fortsätta. Båda har ju producerat oerhört bra i de inledande omgångarna. Men vi kan förvänta oss ett starkare AIK. McCarville har fått en vecka ytterligare på sig och hennes inträde i laget kommer givetvis att göra stor skillnad för deras spel, liksom för självförtroendet. Oddsen för en hemmaseger är starka.

”Det är inget jag kan gå in på”
Luleå besegrade häromdagen Telge med ett rejält rumphugget lag. Barthold var fråvarande p g a en FIBA-kurs och varken Allis Nyström och Silvia Favento spelade den här gången heller eftersom de är skadade. När jag kontaktade klubben för att höra vad prognosen var för de båda, fick jag svaret att ”det är inget jag kan gå in på”. 

Tyvärr är den typen av kommentarer inget som är särskilt ovanligt. Det är som om man försöker skaffa sig någon form av fördelar genom att lägga ut den typen av dimridåer och hemlighålla hur det egentligen ligger till med skadade spelare. Det är helt enkelt ett otyg. Säga vad man vill om Tillman, men av honom fick man i alla fall alltid raka och ärliga svar. Han hade svarat att ”Nyström har drabbats av det och det” och ”är nog inte tillbaka förrän då och då”. Som den mest självklara sak i världen. Att tramsa och smyga om sådana saker bidrar inte på något sätt till att öka ligans seriositet. Det enda rätta är förstås att alla har en större öppenhet när det gäller skadelägen och prognoser. Och givetvis att berätta vilka man kommer till spel med i matcherna.

Coachfacket i Finland
Att Finland är ett basketland som tycks gör mycket rätt har knappast undgått någon. Jag skall inte gå in på skillnaderna mot Sverige och vad vi  kan lära av dem, utan lyfta upp en speciell fråga där det östra grannlandet har kommit längre. I Finland har man länge arbetat med att höja tränaryrkets status, vilket är en oerhört viktig del i utvecklingen av sporten. En betydelsefull del i det arbetet är att coacherna är organiserade. Såvitt jag vet existerar inget liknande i Sverige.

Det finns i Finland en fackförening, SAVAL, som företräder professionella idrottstränare, d v s inte bara inom basketen. Tränare på alla nivåer kan dock bli medlemmar och avgiften för de yrkesverksamma ligger på cirka 350€ per år. Precis som vilken fackförening som helst ger SAVAL sina medlemmar stöd i arbetsrättsliga-, juridiska och anställningsfrågor och ser till att de har det sociala skydd de behöver, t ex i form av A-kassa. Vid sidan av den rena fackföreningen finns medlemsföreningar. Inom basketen heter den i Finland ”Suomen Valmentajat”, d v s ”Finlands tränare”, som syftar till att stärka tränarna i deras yrkesroller, d v s i det rent sportsliga. När får vi något liknande i Sverige?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *