Lite av varje

Vilken häftig VM-final i U19 vi fick se i söndags. Långa stunder strålande spel, högklassiga individuella prestationer och en oerhört jämn drabbning med en dramatisk avslutning. Det blev som väntat en match mella den amerikanska bakplanen (Dangerfield, Harris och Carter) och den fenomenala ryska frontlinjen med Raisa Musina och Maria Vadeeva. Det hela var egentligen väldigt konstigt. Ryssland hade egentligen ingen guard av riktigt bra klass, även om Kurilchuk satte några ytterst viktiga treor och Zavialova skickade fram åtta assister och amerikanskorna ingen riktigt vass stor spelare, även om Alaraie gjorde sitt bästa mot övermakten och även rev ned elva returer.

Bäst i USA för dagen var Chennedy Carter, som långt och länge höll USA i matchen och satte hela 31 poäng. Hon är en spelare som är som gjord för att få en framgångsrik karriär i WNA vad det lider, en kraftfull typ som har både självförtroendet och förmågan att skapa på egen hand. Ty Harris fick spela lite andrafiol bakom Carter i finalen, medan UConn-spelare Dangerfield bidrog med 15 poäng, men blev lite av olycksfågel genom att missa en ohotad lay-up vid ställningen 79-83. Den kunde ha vänt matchen till amerikansk fördel. Sammantaget blev det ett mellanår för amerikanskorna, som ju är vana att vinna alla mästerskap. Laget hade som vanligt bredd, jämnhet och kompetens men saknade den nödvändiga offensiva spetsen under korgarna.

För två år sedan möttes USA och Ryssland också i U19-finalen. Den stora amerikanska stjärnan var då A´Ja Wilson, som ju i våras blev NCAA-mästare med South Carolina. USA vann guldet 2015 och flera av spelarna i årets final var med även då (Musina, Vadeeva, Dangerfield). Nu fick ryskorna alltså revansch och det måste anses högst välförtjänt. Det är sällsynt att ett land har två så högklassiga stora spelare i samma årgång, som Musina och Vadeeva, spelare som har ett så stort register, som dessutom spelar så bra tillsammans och med lagkamraterna, och som är så svåra att försvara. Raisa Musina och Maria Vadeeva svarade för 33+11 respektive 26+18 i poäng och returer

Musina och Vadeeva utsågs givetvis till turneringens all-stars, där de fick sällskap av Harris, Carter och kanadensiskan Laeticia Amihere, den senare för övrigt en av de yngsta spelarna i turneringen, född 2001! Vadeeva blev MVP, men vad gäller amerikanskorna kunde Dangerfield lika gärna ha fått en plats i all-star laget. Henne hade jag i alla fall röstat på.

VM-finalen gav naturligtvis vibbar till den magiska kvällen i Bratislava 2007, då det svenska U19-laget var i VM-final. Året innan hade ju laget, med spelare som tvillingarna Eldebrink och Lollo Halvarsson, erövrat EM-bronset, vilket ju gav dem VM-biljetten. När kommer vi att få uppleva något liknande? Svenska framgångar i internationella mästerskap har ju varit sällsynta. Vid sidan av 88-89 årgångarnas två medaljer har Sverige även ett brons från U18-EM 2009, som spelades i Södertälje, då bland annat Cleo Forsman, Farhiya Abdi och Binta Drammeh spelade i det svenska laget. På herrsidan har det varit mer sparsmakat. En fjärdeplats i ett junior-EM med spelare som Jonas Åkesson, Werner Schaffer, Petzi Gunterberg, Åke Skyttevall, Rolle Rahm, Jonte Karlsson och Sten Feldreich, är det bästa som åstadkommits. Det inträffade så tidigt som 1974.

Ungdomsmästerskap i all ära, men det är på seniorsidan det skall hända om ett genombrott för basketen i Sverige skall kunna ske. Kan något sådant vara i sikte? Med hälften realistiska och hälften optimistiska glasögon kommer nästa chans i EM 2019 för de svenska damerna. Jag tror att vi måste se på det mästerskapet som en kritisk punkt för svensk basket. Det finns så mycket att vinna och förmodligen en hel del att förlora. Inte minst tid.

Vägen till framgångsrika seniorlandslag går dock via det som händer på ungdomssidan och det är nog helt nödvändigt att på nytt se sig runt i omvärlden och värdera om vi gör rätt saker på rätt sätt. Sverige kan väl generellt sett sägas var hyggligt stabila på ungdomssidan, men det råder nog ingen tvekan om att vi inte flyttar fram positionerna. Snarare jagar många länder ikapp och t o m förbi. Sådana som t ex Belgien, Slovenien, Lettland och t o m Finland gör allt bättre resultat över hela linjen. Det råder ingen tvekan om att vi har en del att lära av våra konkuurentländer, även våra närmaste grannar som det tycks.

Den finska basketen är som sagt ett av länderna som verkligen är på gång. Framgångar börjar poppa upp lite överallt. Det senaste exemplet är DU 18-landslaget, som den här sommaren har slagit stormakterna Ryssland och Spanien i träningsmatcher. Det är helt enkelt häpnadsväckande resultat. Tyvärr spelar det finska laget i EM:s B-grupp, men ett stalltips är att Finland kommer att göra rent hus i turneringen och ta klivet upp. Precis som Sverige gjorde förra året.

Vad gäller det rent spelmässiga och vad som fattas de svenska lagen för att vi skall kunna komma tillbaka till den nivå som vi haft tidigare, d v s att vi lyckas erövra mästerskapsmedaljer, råder det säkerligen delade meningar beroende på vem man frågar. Att vi behöver förse våra spelare med mycket bättre individuella tekniska färdigheter råder det nog ingen tvekan om. De är absolut nödvändiga förutsättningar för att ta sig till nästa nivå, för det är ett måste. Nästa nivå är att kunna SPELA spelet. Jag hade ett meningsutbyte med Benny Johansson, den legendariske Södertäljetränaren, som beskrev det så här: ”En bra spelare är en bra spelare. En riktigt bra spelare är en bra spelare som också gör sina medspelare bättre. Ett lag med bara bra spelare når inga större framgångar. Ett lag med riktigt bra spelare vinner mästerskap.” Benny menar vidare att vi inte får glömma det självklara att basket fortfarande är ett lagspel och att ett av den svenska basketens största problem (som gör att vi får fram för få riktigt bra spelare) är att spelarna inte i tillräckligt hög grad utbildas i saker som ger dem verktygen för att spela ett lagspel, saker som spelförståelse, skotturval, rörelse utan boll, passningar (när, var, hur), m.m. I mångt och mycket alltså beslutsfattande på planen.

Jag tror att det förhåller sig precis på det sättet som han beskriver och dessutom att stora delar av den svenska coachkadern idag inte förmår få något sådant till stånd. Om det beror på okunskap, bristande förståelse eller annat skall jag låta vara osagt.

Apropå landslag så samlas det svenska landslaget snart för att börja uppladdningen inför EM-kvalet, som startar i november. Laget har sammandragningar 13-16 och 24-27 augusti. Det senare tillfället, som äger rum i Södertälje, kommer att avslutas med en match mot Island. Bara 12 spelare är inledningsvis kallade, men från den gruppen kommer spelare att försvinna och säkerligen andra komma till (t ex Zahui och Klara Lundquist). De kallade är Farhiya Abdi, Binta Drammeh, Elin Eldebrink, Frida Eldebrink, Danielle Hamilton Carter, Salome Kabengano, Elin Ljunggren, Kalis Lloyd, Chioma Nnamaka, Emilia Stocklassa, Martina Stålvant och Ellen Åström.

Jätteöverraskningen är givetvis att Chioma Nnamaka är en av de tolv. Vi känner ju Nnamaka som en ytterst kompetent och elegant spelare när hon var i sitt esse, men vad jag förstår har hon inte ens spelat de senaste åren. Intressant nog är även Sally Kabengano med, trots att hon inte sägs vara inriktad på att fortsätta elitsatsa. Men kanske har hon ändrat sig. Noterbart är också att Nathalie Fontaine och Abigail Asoro inte är med eftersom de spelar Universiaden.

Slutligen ett par WNBA-noteringar: Dessvärre är det fortsatt motigt för Amanda Zahui i NY Liberty. Zahuis snitt är just nu under sex minuter per match med en obetydlig produktion som följd. I övrigt ångar Minnesota (19-2) och Los Angeles (17-6), på toppen, närmast följda av ”årets lag”, Connecticut, som har 14-9.

Snackisen den senaste veckan har annars varit Elena Delle Donnes straffkastskytte. I tisdags i förra veckan satte hon sin 59:e straff i rad den här säsongen men brände sedan tyvärr straff nummer 60 i samma match. Därmed missade hon att sätta alla tiders rekord under en säsong, utan kom upp jämsides med DeWanna Bonner, som ett år också satte 59 i rad. Den högsta noteringen för straffar i en följd är dock 66 och innehas av Eva Nemcova som dock åstadkom sin serie under två säsonger, slutet av 1999 och början av 2000.

Delle Donne är annars känd för sin spetskompetens vad gäller straffar. Hon har 96,4 % den här säsongen, enorma 94,3 under sin WNBA-karriär och 93 % om man räknar räknar ihop alla hennes college- och WNBA-matcher.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *