En ny liten krönika

För att återknyta till diskussionen vi hade om våra landslag så kan man konstatera att Sverige har en bra bit kvar innan (om) vi når de bästa i Europa. Och det gäller både seniorer och ungdomar. Och främst handlar det om basketens ställning i det här landet jämfört med många andra. Med tio gånger fler spelare än Sverige har t ex Spanien ett försprång som känns väldigt svårt att ta ikapp inom överskådlig tid. Och rent allmänt är det enorma skillnader när det gäller resurser, vilket manifesteras på flera olika områden. Ett sådant är att de spanska landslagen har stora bonusar att vänta om de vinner mästerskap, även på ungdomssidan. Spelarna i det spanska DU 20-landslaget fick t ex 10 000 € när de nyligen vann EM. Inte totalt, utan per spelare!

En annan aspekt av det här med ungdomslandslagen är träningsupplägget. Vad jag förstår tillämpar de allra flesta länder ett system där de samlar landslagstrupperna 3-4 veckor innan respektive EM, som ju på ungdomssidan spelas varje sommar. I Sverige har man istället valt en modell som innebär att ungdomslandslagen, U20 undantaget, har ett stort antal läger under säsongen. Det börjar redan på hösten/förvintern och fortsätter under ett flertal tillfällen ända fram till EM. Allt fler börjar ifrågasätta om det verkligen är ett bra system att ungdomslandslagsspelarna skall tillbringa i princip all ledig tid (vid sidan av verksamheten i de egna klubbarna), på olika landslagssamlingar. Är det verkligen ett vettigt upplägg?

Det finns flera skäl till att man valt ett sådant upplägg i Sverige och ett av dem är att det tycks finnas en tro på att förbundet och dess landslagsledare är bättre på att utveckla spelarna. Ju mer spelarna vistas under landslagscoachernas vingar, och ju mindre tid de tilllbringar i sina klubbar, desto bättre kommer de att bli, verkar alltså vara credot. Sanningen är nog snarare att det inte finns så mycket förbundet kan göra annat än att ge stöd åt föreningarna, föreslå träningsupplägg, ta fram utvecklingsplaner etc. Det är i klubbverksamheterna som fostran och utvecklingen av spelarna sker, vare sig vi vill det eller inte.

Rimligen måste det vara ett stort slitage på ungdomarna som under säsongen kastas mellan klubbarna och landslagssamlingarna. De får dessutom inte de naturliga perioderna av vila och återhämtning som normalt inträffar i seriespelen. Det här gör nog att klubbarna väldigt gärna skulle vilja se ett byte av system. De skulle väldigt gärna vilja behålla sina spelare på hemmaplan under större delen av säsongen för att kunna ta hand om dem på bästa sätt och sedan släppa dem till landslagslägret några veckor innan EM. Och en fråga är dessutom i vilken grad landslagscoacherna har nytta av alla samlingar, i synnerhet som spelarna kan växla mellan de olika gångerna och det är lång tid mellan dem. Vilken glädje har man egentligen av det som hände under lägret i Södertälje innan nyåret när det är dags för EM på sommaren?

Ytterligare en notering om landslagen, som illustrerar det begränsade intresse som finns, inte minst medialt, är den om herrlandslagets pressträff inför VM-kvalet som inleds på onsdag. Inbjudan hade i god tid skickats ut, men när pressträffen skulle genomföras infann sig bara en journalist, Malin Wahlberg från Aftonbladet. Jag vet inte vilka mediarepresentanter som hade fått inbjudan (till mig kom den i alla fall), men antagligen alla riksmedier av olika slag, liksom samtliga de journalister som brukar skriva om basket. Visserligen är det semestertider, men den klena uppslutningen visade onekligen basketens begränsade attraktionskraft. För rimligen borde väl ingenting vara mer intressant än landslaget, det som samlar styrkorna? Men icke. I själva verket är det ytterst få som bryr sig. Det gäller allmänheten och därmed i hög grad media, i synnerhet de stockholmsbaserade riksmedierna.

Man kan ju lätt förstå att det inte var särskilt inspirerande för spelarna att det blev ett minimalt intresse. De hade ju vikt av en halv dag för pressträffen. Som professionella kan de heller inte ha upplevt att bemötandet var särskilt proffsigt. Men arrangören, d v s förbundet, klarar sig inte heller utan kritik. Med enkla medel hade man ju kunnat ta reda på vilka medier som verkligen avsåg att infinna sig. Därmed hade man kunnat hantera och lägga upp pressträffen på ett annat sätt och slippa den pinsamma situation som uppstod.

Just nu pågår U19-VM för damerna. Turneringen spelas i Italien och i fredagens kvartsfinaler blev det de här mötena:
Ryssland-Australien
Kina-Kanada
Spanien-Japan
USA-Frankrike

Obesegrade vinnare i gruppspelen blev Ryssland, Kanada, Japan och USA. Men alla lyckades inte ta sig till semifinal. Det spanska laget föll stort mot Japan, 71-95. Ryssland och Kanada höll dock för trycket, även om det blev tuffa matcher för båda. Ryssland lyckades besegra Australien i den på förhand vassaste kvarten med 2 poäng efter att Maria Vadeeva satte två straffkast med fem sekunder kvar, och Australien sedan missade sista skottet. Kanada hade fullt sjå med Kina, som tog en stor ledning i början, men det kanadensiska laget lyckades komma tillbaka och vinna med 68-65.

Både Kina och Japan har varit väldigt roliga att se, inte minst för att de spelar en helt annorlunda basket. Lagen ser visserligen väldigt olika ut. Kina har t ex fyra spelare över 190 och Japan ingen, och det kinesiska laget spelar mer styrt, men båda lagen är snabba, intensiva och synnerligen skottglada. Det blir helt enkelt ett publikvänligt, frejdigt och fartfyllt spel. Saker som lagförsvar verkar dock inte så prioriterat, i synnerhet inte bland kineserna. Det kinesiska laget innehåller en av VM:s stora profiler, den 205 långa Xu Han, men tyvärr har de nu gjort sitt i titelkampen i VM. Och likadant är det nog för Japan, som i lördagens semi ställs mot USA. Lagen möttes i gruppspelet med en amerikansk 40-poängsseger som resultat.

Att det spanska laget inte var en medaljkandidat var allmänt tippat på förhand, men att de skulle åka på en sådan kölhalning av Japan var oväntat. Sällan har man sett ett spanskt landslag spela så mediokert. I den andra semifinalen får Ryssland finna sig i att vara favorit. Att både Raisa Musina och Maria Vadeeva till slut ställde upp och spelade VM gjorde all skillnad i världen för det ryska laget. De har i de båda turneringens bästa front court. Men det är tveksamt om det ändå håller hela vägen. Skulle de klara Kanada så väntar ju USA i finalen

Det amerikansk laget, lett av bakplansparet Crystal Dangerfield och Ty Harris, två av turneringens allra bästa spelare, har en väldigt bra bredd. Fram till kvartsfinalen hade ingen spelare snittat under 11 minuter och ingen över 24. Det ger USA stora möjligheter att hitta den spelformation som fungerar bäst för dagen. I kvartsfinalen fick de dock gå hårdare på färre spelare, för Frankrike gjorde motstånd i nästan tre perioder. Det går alltså att störa amerikanskorna, men det är oerhört svårt att göra det i fyra perioder. USA har hot på alla håll och kanter och skulle de missa att vinna VM så beror det på att de sätter krokben för sig själva. Eller att radarparet Musina/Vadeeva har en exceptionell dag. Och det skulle ju faktisk kunna hända.

Till sist en fadäs som inträffade under VM och som lyckligtvis inte blev matchavgörande. Den sorglustiga saken inträffade under gruppspelsmatchen mellan Spanien och Ryssland. En ryska trampade på linjen under Spaniens korg och efter avlåsning och spelarbyten, så var det inte en spanjorska utan en ryska som spelade in bollen. Domarna pekade åt rätt håll, men varken de eller någon annan tycktes reagera på misstaget. Ryskorna satte full fart mot fel korg, vilken intensivt försvarades av det spanska laget. Anfallet avslutades med en snygg trea av Kurilchuk. Dessvärre dock i egen korg. Då upptäcktes vad som hade hänt, d v s Ryssland hade gjort ett synnerligen prydligt självmål och Spanien bokfördes för tre gratispoäng. Och ryskorna fick bollen igen.

2 Replies to “En ny liten krönika”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *