En krönika

Bara fyra ligaspelare fanns med i den trupp som idag togs ut till EM-kvalmatcherna i november. Bland dem överraskande nog Anna Barthold, som vi trodde hade gjort sitt i landslagssammanhang. Det är ju i alla fall vad hon själv sagt. Och hur mycket vi än uppskattar det Barthold gjort (och fortfarande gör), så hade det nog inte skadat om hon hade hållit fast vid sitt första beslut. Om två år, när det är dags för EM, går Barthold på sitt 40:e år och är knappast aktuell för spel. Och dessutom är ju det här laget det starkaste Sverige kan mönstra för tillfället, möjligen någonsin (Halvarsson undantagen). Där finns tillräckligt med erfarenhet, talang och kompetens, ja t o m storlek, vilket gör att landslaget varken står eller faller med Luleåikonen. Det hade helt enkelt varit bättre att ge hennes plats till någon med framtidspotential.

Klara Lundquist, Allis Nyström och Chioma Nnamaka är de tre andra som idag spelar i ligan. Inte mycket att säga om det, däremot att det saknas ett par namn som rimligen borde ha varit på listan: Alviksspelarna Martina Stålvant och Elin Ljunggren. Jag vet inte anledningen till att de saknas, men man undrar om det har att göra med att båda, av olika anledningar, tackade nej till den första samlingen som Francois Gomez hade i somras?

Vi har tidigare diskuterat se stora löneskillnaderna mellan spelarna i de båda amerikanska proffsligorna, NBA och WNBA. Gapet kan bäst illustreras med att det finns NBA-spelare som under en säsong tjänar mer än alla i WNBA. Genomsnittslönen i damernas liga är i år 72 000 dollar och inte ens de allra bästa lyckas få ihop mer än drygt 100 000. Årets MVP, Sylvia Fowles, tjänar t ex 102 000 i år och har möjligen några extra tusenlappar i bonus att vänta. Och det stora stjärnskottet Jonquel Jones har ynka 48 000 det här spelåret.

När man diskuterar löneskillnaderna mellan de båda ligorna handlar det inte bara om könsfrågor. Och inte eller att NBA-säsongen är längre och att de manliga spelarna ”jobbar” mer, d v s spelare fler matcher. Det som framför allt skapar lönegapet mellan könen är att NBA omsätter oerhört mycket mer än WNBA (sex miljarder dollar respektive 50 miljoner). Men inte bara det. NBA-spelarna får en mycket större del av den totala kakan än sina kvinnliga motsvarigheter (50 respektive 25% av ligornas omsättningar). Och problemet är att lönegapet fortsätter att växa därför att kvinnornas andel av de totala intäkterna är sjunkande. Med ett avtal som dessutom inte upphör förrän 2021 lär inte ens marginella förbättringar av de kvinnliga spelarnas löner se dagens ljus den närmaste tiden. 

Att jämföra löner mellan spelare i NBA och WNBA är med de nuvarande skillnaderna meningslöst, för det kommer naturligtvis att dröja evigheter innan tjejerna ens börjar närma sig männen. Men en intressant sak är att det har gjorts beräkningar på hur pass ”underbetalda” de kvinnliga spelarna är i förhållande till männen. Där har man utgått från ligornas respektive omsättningar och med antagandet att även tjejerna skulle få hälften av ligans intäkter. Man har också använt måttet ”wins produced”, en kalkyleringsmetod som även används i NBA, där man tar fram ett värde på de enskilda spelarnas betydelse för det egna lagets vinst. Så om WNBA-spelarna skulle få hälften av omsättningen och ”wins produced”, skulle tillämpas på den nämnda Jonquel Jones, skulle hon ha tjänat 1 190 000 dollar den här säsongen  Det är en viss skillnad mot de 48 000 hon i verkligheten skrapade ihop!

Mer om USA: De olika manifestationerna från amerikanska idrottare, som vi ser på tv och läser om i tidningarna, där de t ex knäböjer eller helt enkelt sitter ned under nationalsången, startades faktisk av spelare i WNBA förra året. Att idrottare på en arena protesterar eller uttrycker en politisk åsikt är visserligen inget nytt, men aldrig tidigare har de nått den kraft och den styrka som vi sett det senaste året. Och skälet är att det sker i stor skala bland världens bästa i stora lagidrotter. Och dessutom i en av världens mäktigaste nationer, som ju sannerligen har sin beskärda del av politiska och samhälleliga bekymmer.

Allt startade i juli 2016, då fyra spelare från Minnesota Lynx hade en presskonferens som inte handlade om basket utan om polisvåld efter de senaste skjutningarna av färgade. De bar under presskonferensen t-shirts med texten ”Change Starts With Us: Justice & Accountability.” Strax efteråt, i samband med matcher, bar bl a spelare från New York Liberty svarta t-shirts med beteckningen ”BlackLivesMatter and #Dallas5”.

Förutom all uppmärksamhet blev följden att ligalagen bötfälldes med 5000 dollar var och varje enskild spelare som deltagit i manifestationerna 500, för brott mot ligans uniformsreglemente. WNBA-chefen Lisa Borders, som själv är färgad, gjorde i samband med det följande uttalande, där hon försökte balansera upp det inträffade: ”Vi är stolta över WNBA-spelarnas engagemang och passionerade försvar av ickevåldslösningar på svåra samhällsfrågor, men förväntar oss att de följer ligans uniformsregler”.

Och inte heller det senaste rabaldret i samband med att lag och idrottare uteblir från de traditionsenliga inbjudningarna från Vita Huset, är förstagångshändelser. Många gånger genom åren har det tackats nej till presidenters inbjudningar, inte lika ofta och tydligt som nu, men ändå. Både Michael Jordan och Larry Bird har t ex gjort det. Och flera presidenter har ”drabbats”, t ex Bush, Obama och Clinton. Anledningar till att det har avståtts genom åren har varierat. Det har handlat om allt från tidsbrist till rent politiska ställningstaganden. Det senare tycks just nu, av uppenbara skäl, vara det främsta skälet till att det tackas nej.

Den kanske mest famösa tillfället inträffade 1993, då det amerikanska laget hade vunnit golfens Ryder Cup och Bill Clinton, demokraten, var president. Hela laget vägrade att infinna sig i Vita Huset eftersom de ansåg att presidenten bara ville höja skatterna (och göra så att de stackars multimiljonärerna skulle bli bara en smula mindre rika). Några av de bortskämda golfarna sade tydligt att de hatade presidenten och en av dem, Tom Lehman, en typisk konservativ, tillika religiöst bokstavstrogen och abortmotståndare, kallade presidenten ”a draft-dodging baby killer”, med tanke på presidentens ansträngningar att underlätta för kvinnor att göra abort.

När den här typen av ställningstaganden och yttringar frekvent äger rum, t o m ökar i omfattning, så framstår devisen ”idrott och politik hör inte ihop” som obsolet och rent patetisk. Ändå är det sådant vi ständigt får höra från idrottens företrädare på alla nivåer. Det är naturligtvis trams. Idrott och politik hör i högsta grad ihop, vilket idrotten för övrigt själv bevisat. Vi minns t ex olika länders bojkotter av olympiska spel. Och innan apartheidregimen föll i Sydafrika fick inga idrottare därifrån tävla på den internationella arenan, vilket allmänt betraktades som självklart, då ju världssamfundet tydlig hade tagit ställning. Samma beslutsfattare tycker dock att det är fullt i sin ordning att man har idrottsutbyte med mördarregimer och länder där kvinnor och homosexuella betraktas och behandlas som andra klassens medborgare, och där man använder rent medeltida bestraffningsmetoder.

Det är därför glädjande att det har börjat bli vanligare att enskilda idrottare tar ställning i olika frågor och visar att idrotten är en naturlig del av det samhälleliga och politiska livet. Man önskar bara att någon vågar ta nästa steg, inte bara genom att ha på sig en viss t-shirt eller vägra besöka presidenten, utan faktiskt säger ”jag åker inte till det där landet även om det innebär att jag missar VM”.

Utlandsspelarnas ligor har så smått börjat dra igång. I Turkiet (Elin och Frida Eldebrink) börjar man först kommande helg, och i Rumänien (Danielle Hamilton-Carter och Nathalie Fontaine) drar det igång i veckan, men i Tjeckien har Amanda Zahui redan spelat tre ligamatcher med USK Prag och svenskan visar helt andra takter än i WNBA. Hon får helt enkelt mer utrymme i Prag och snittar redan nästan 20 poäng per match. Däremot saknades av någon anledning Binta Drammeh i Luccas första match i den italienska ligan, en match där mästarlaget för övrigt föll.

En fin debut gjorde Ellen Nyström i Gipuzkoa i Spanien, när hon spelade drygt 30 minuter i segermatchen mot Sedis. Elva poäng och åtta returer i premiären lovar mer. Även Elin Gustavsson och Ellen Åström spelade i Bembibres första mach i Spanien, där det dock blev förlust. Båda tjejerna fick ändå spela nästan halva matchen. Fina starter har även Kalis Loyd (Flammes Carolo, Spanien) och Abigail Asoro (Chemnitz, Tyskland) haft i sina ligor. Båda har producerat dubbelsiffrigt, vilket också Josefine Vesterberg hade i sin senaste match för Belfis Namur i Belgien. Belfis är just nu 2-2 i matcher.

De här uppräknade spelarna är ju de 12 utlandsproffsen i landslagstruppen och totalt sett ser det bra ut för landslagets vidkommande (frågetecken dock för Drammeh). Alla får bra med speltid och många producerar bra. Om det fortsätter och alla håller sig friska finns anledning att vara optimistisk inför det kommande EM-kvalet.

En fråga som ännu inte fått något svar är den om ligornas benämningar. Som bekant har herrarnas ligaförening på sin sajt, basketsverige.se, börjat använda ”Svenska Basketligan” istället för ”Basketligan herr”, och har t o m skapat en egen logotype. ”Basketligan herr” används dock fortfarande av basketförbundet. Det råder alltså viss förvirring i namnfrågan och ingen i någon central position tycks vara intresserad av att reda ut begreppen.

Av informationer jag fått förhåller det sig så att ligaföreningarna numera äger namnfrågan. Det är därför herrarnas ligaförening tagit sig friheten att skapa ett eget namn. ”Basketligan herr” tycks alltså inte duga. När liganamnen ”Basketligan dam” och ”Basketligan herr” skapades, var det främst för att skapa jämställdhet i beteckningarna, en fråga som naturligtvis har ett stort signalvärde. Båda könen och båda ligorna betraktas i det perspektivet, allt annat lika, som likvärdiga och jämställda. Just jämställdhet är ju en central fråga i den svenska basketen och för dess förbund, som genom att släppa namnfrågan till ligaföreningarna, också har släppt initiativet i frågan.

Det tycks också i ligaföreningarna, både dam och herr, råda en uppfattning om att namnfrågan inte har någon betydelse. Det har t o m hörts synpunkter från det hållet om att det inte skadar att byta då och då. Jag tror att det resonemanget är helt uppåt väggarna. Och inte bara i ett jämställdhetsperspektiv. En del av en seriös liga med ambitioner är att man har ett namn som är varaktigt och som blir ett begrepp i folks medvetande över tid. Lag och klubbar kommer och går, och kan byta namn, men om man dribblar med ligabeteckningarna blir allt bara förvirrande. Ungefär på samma sätt som SVT Text använder begreppet ”Herrligan” . Vi är i trubbel om folk inte ens har möjlighet att lära sig vad ligorna heter.

Jag vet inte riktigt vilka fler saker än namnet som basketförbundet med varm hand har lämnat över till ligaföreningarna att besluta om. Den rådande policyn tycks i alla fall vara att klubbarna och ligaföreningarna skall råda över så mycket som möjligt när det gäller ligorna. En av den svenska basketens viktigaste angelägenheter, d v s ligorna, skulle därmed hamna i händerna på ett fåtal. Så fungerar det ju i proffsligorna i USA, men den jämförelsen haltar betänkligt och är inte applicerbar på svenska förhållanden. Det här är inget roligt perspektiv. Skall alltså de svenska ligorna och deras framtid läggas i några klubbdirektörers och två anonyma ligaföreningsstyrelsers händer? Jag måste säga att jag blir skrämd av mindre.

Och vad innebär herrarnas namnbyte för damerna? En representant för damligaföreningen uttryckte på sociala medier att BLD skulle kallas ”Basketligan”. Jag tror inte han kan ha menat allvar, möjligen varit under inflytande av någon substans. Men när jag tänker efter så tror jag inte att man skall bli överraskad av någonting. Det kan komma vad som helst. Kanske ”Svenska Dambasketligan”? Och strunt samma, själva namnfrågan är redan i någon mening ”förlorad”. Det blev den i samma ögonblick som herrarna bestämde sig för att gå sin egen väg

I natt spelas den femte och sista finalen i WNBA. Minnesota klamrade sig kvar i matchserien genom att vinna den fjärde matchen på bortaplan med 80-69. Äntligen klev MVP Sylvia Fowles fram och gjorde en match som varit i nivå med det hon presterat under säsongen. Den avgörande matchen spelas i Minneapolis och att tippa den är lönlöst. Möjligen får Minnesota hållas som knappa favoriter, nu när deras veteraner tänt till, de som mer än andra är vana vid den här typen av situationer. Men naturligtvis kan inte Los Angeles räknas bort. Jämnheten mellan de båda finallagen är frapperande. Under den här och förra säsongen har de möts totalt 12 gånger. Den sammanlagda målskillnaden i de matcherna är 908-908. Vi vet bara att det sannolikt kommer att bli en gastkramande kraftmätning mellan de två giganterna i WNBA.

Nästa år spelas för övrigt VM på Teneriffa 22-30 september. WNBA har ju för vana att pågå in i början av oktober, så man undrar om det kommer att lägga om programmet så att USA kan skicka sitt bästa lag. Vi vet inte ännu, men det kräver i så fall säsongen justeras med ungefär en månad, för en rimlig uppstartstid borde vara ett par veckor, vilket innebär början av september. I år startade slutspelet 6 september, så det blir intressant att se hur WNBA ställer sig.

Den svenska ligan (jag är inte säker, men tror att den fortfarande heter Basketligan Dam) är fortfarande i sin linda, men vissa tendenser ser v redan. En är att Norrköping har stora problem och kommer att fortsätta ha det tills de får fler tjejer klara för spel. Inte minst handlar det om Sofia Pelander, deras största spelare. Och hennes återkomst lär inte ske förrän i december. Dolphins är redan i botten av returtagningsligan, bara snäppet före sistaplacerade AIK, som snart får hjälp i form av Janel McCarville, som sägs anlända i mitten av månaden.

En annan tendens är att Telge som väntat ser starka ut, och de liksom den övriga toppfavoriterna Luleå, Udominate och Telge som väntat vinner sina matcher. Udominate tog dock ingen övertygande vinst mot AIK (70-54) och hade fullt sjå att ta ledningen över Uppsala på bortaplan i kvällens match. Det lyckades de med först efter halva matchen, för att sedan dra ifrån. Udominates brist på svenska spelare kan dock bli besvärlig för dem och framstår redan i det här skedet av säsongen som ganska pinsam. Mot Uppsala var t ex en av svenskorna sjuk och bara fyra av importerna tilläts därför vara med. De ställde alltså upp med åtta spelare. Men Udominate har flera problem. Mershon kan t ex vara skadad för lång tid, Brown spelar med en bruten näsa och just idag var Bas sjuk. Med deltagande i tre ligor under säsongen är det åter befogat att ställa frågan om inte de har en trupp som är alldeles för tunn med tanke på det krävande schemat.

Ytterligare en trend är att förra säsongens jumbo, Uppsala, liksom nykomlingen AIK, tycks streta på ganska bra. När de båda lagen får alla på plats kan de nog sätta både en och annan på plats i årets liga. Vi vet inte riktigt ännu var Visby står, men en hel del talar för att lagen utanför topp fyra kommer att slå varandra huller om buller under säsongens lopp.

 

 

12 Replies to “En krönika”

  1. Eftersom Udominate bara har 5 svenska spelare i truppen innebär det att de aldrig kan spela med fler än 10 spelare i BLD. Jag förstår inte varför man inte registrerar några extra spelare eftersom det inte kostar något. Men böterna kanske är billigare än biljetter och boende på bortamatcher.

  2. Bryter man inte också mot SBBF:s tävlingsbestämmelser där det står: ”I tävlingsmatch i BLD och BLH ska antalet ombytta spelare i matchprotokollet uppgå till minst 10 och max 12.” Att bara ha åtta spelare verkar inte vara ok….

  3. Jo, JS, det bryter mot bestämmelserna. Några specifika bötesbelopp hittar jag dock i Tävlingsbestämmelserna (vilket fanns tidigare).
    Intressant nog anger ändå Tävlingsbestämmelserna hur många hemmafostrade som skall finnas i laget när man ställer upp med 8 eller färre (!) spelare! Det är som om man räknar med att lag ibland kommer att spela med 8 eller t o m färre.

    1. Aha, förstår. Du märker att man inte alltid har alla hästar hemma.
      Men så blir det ju ofta i matcherna. Home court advantage.

  4. Spelade kanske inte jättestor roll. Sylvia mosade Neka och sedan spelade det ingen roll hur bra än Parker var. Skulle dock vilja påstå att fysen idag är viktigare på dam än på herrsidan vilket jag inte skulle sagt för 10 år sedan. 3p linjen är en större del av herr än dam basket vilket gör storlek och fys viktigare i mina ögon. Vet inte vad du tycker.

    1. Det är definitivt lättare att kompensera trepoängsskytte med storlek i dambasket än herrdito. Därför är stora spelare med skills guld värda på damsidan. Men utan tvekan är fys en större skiljare på damsidan, helt enkelt för att spännvidden vad gäller fysik är mycket större bland tjejerna

  5. SBBF har gjort ett uttalande i Aftonbladet angående namnbytet.

    Jag tycker det är olyckligt. SBBF är måna om att alla basketligor heter likadant och tycker att det finns ett starkt symbolvärde i det. Sedan har herrligaföreningen velat byta namn och när det togs upp i vår styrelse hade egentligen processen gått så långt så att det var för sent för att stoppa den. Så av praktiska skäl har styrelsen beslutat att låta dem byta namn till SBL. Samtidigt har vi en dialog med alla ligor exakt hur vi ska göra för att komma tillbaka dit där vi vill vara, säger Marknad och kommunikationsansvarige Johannes Wohlert.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *