En krönika igen

Det kan bli i trakterna av 15 svenskor som den kommande säsongen spelar i andra europeiska ligor. Det är en bra siffra. Och allt måste nu göras på hemmaplan för att den antalet utlandssvenskor skall bli ännu fler. Och varför det då? Helt enkelt för att det gör landslaget bättre. Det finns inget nyttigare för landslaget än att vi har så många spelare som möjligt som kontinuerligt tränar och spelar mot bra internationellt motstånd. Och det gör man framför allt i andra europeiska ligor, men också i de europeiska klubblagsturneringarna.

Det krävs framgångar för landslagen om basketen här hemma skall kunna ta de stora kliven och attrahera en bredare publik. Man skall inte tro att någon import, något lag eller någon liga kan åstadkomma ett lyft. Och i synnerhet inte ligorna. Jag vill mena att de som tror på det senare och vill lägga ned en massa resurser på att göra de svenska ligorna ”attraktiva” är helt fel ute. Den svenska basketen är helt enkelt i en sådan fas i sin utveckling. Oavsett vad man försöker göra med ligorna så tror jag inte att allmänhetens intresse ökar med mer än bråkdelar av en procent. I nästa fas kan det bli annat, men inte just nu.

Men ligorna är oerhört viktiga i sammanhanget vi diskuterar. Det är ligorna (och collegelag) som skall spotta ut spelare till de europeiska ligorna. Ju fler desto bättre. Och för att återknyta till min förra krönika om vad man vill med ligorna: som jag ser det är ett av de allra viktigaste syftena med ligorna att de skall vara språngbrädor och utformas på ett sådant sätt att de i högsta möjliga grad gynnar svenska spelares möjligheter att få kontrakt utomlands.

Och hur skall det genomföras? Ja, det finns säkert en massa kloka människor med inflytande som förstår att göra de rätta dragen. Men några saker är ju givna. Ännu fler svenska tjejer måste ges ökat utrymme och speltid i ligorna. Ännu fler svenskor måste ges mer utrymme och speltid i sina lag när de deltar i de europeiska cuperna. Att satsa en massa pengar på att delta i internationellt cupspel och göra det genom att spela med huvudsakligen utländska spelare är som att skjuta sig själv i foten (eller möjligen huvudet), i alla fall sett till svensk baskets bästa. Det är helt obegripligt att svenska lag lägger ut så mycket pengar på att föda utländska proffs när pengarna skulle kunna läggas på inhemska produkter, på potentiella landslagsspelare. Helsvenska lag i euroepiskt cupspel, det vore grejer det. Men sådant lär vi inte få se. Istället hör man allt som oftast ”vi måste ha tre bra importer för att kunna spela i Europa”. Något så dumt har jag aldrig hört.

Hur man skall gå vidare med- och utforma de svenska ligorna är i alla fall en fråga som engagerar många intressenter. Inte undra på det, med tanke på t ex den satsning som gjordes med herrarnas liga, som inte ledde någonvart, men som ändå tilläts pågå i drygt 20 år. Förbundets nye ordförande har låtit förstå att man skall komma fram till det genom att i normal svensk anda samarbeta och hittar samförståndslösningar. Man får anta att ligaföreningarna är sådana samarbetspartners, vilket ger i alla fall mig skrämselhicka. Ligaklubbarna och ligaföreningarna har ju sin egen agenda och jag tror tvärtemot många andra, inklusive förbundsordföranden, att de är måttligt intresserade av landslagen. Det tycker jag att man med fog kan säga efter att ha sett vilken linje de drivit under många år.

Sedan finns det andra krafter som anser att vi behöver en ”commissioner”, d v s en ligachef enligt amerikansk modell. Röster har faktiskt höjts för att en sådan person skulle ha långtgående befogenheter, närmast vara en enväldig ”capo di tutti capi”. Den bakomliggande tanken är att det skall vara någon som har förstånd nog att sätta den svenska basketens långsiktiga intressen i första rummet och ta beslut om ligorna i linje med det, utan hänsyn till olika särintressen.

Den ”finska modellen” har i det här sammanhanget lyfts fram som något att ta efter. Den person som har, eller i alla fall tidigare ar haft, den nämnda rollen i det östra grannlandet och är/varit envåldshärskare, dock utan att ha en officiell ”diktatorsbefattning”, är Henrik Dettman, tillika coach för det finska herrlandslaget och tidigare framgångsrik coach för Tysklands dito. Dettmans makt kan beskrivas med följande lilla historia, som påstås vara alldeles sann: För några år sedan satt det finska förbundet och ligaföreningarna i möte om hur man skulle agera i frågan om antalet importer i ligan. Diskussionens vågor gick höga och det var uppenbart att man inte skulle kunna nå en samförståndslösning. Då grep Dettman in i handligen. Han deklarerade för församlingen att nu fick det vara nog. ”Hörni, skithögar. jag lovar att om någon klubb tar in fler än tre importer, så kommer ingen spelare från den klubben att komma ifråga för spel i landslaget”. Och därmed enades de finska ligaklubbarna om att tre importer per lag var en utmärkt idé och skulle vara en lämlig nivå i den finska ligan. Numera är dock situationen med importer en annan i den finska ligan, men det är en annan historia.

För de som förespråkar en svensk ”boss”, så finns ett par problem. Det ena är det svenska basketsamfundet nog aldrig skulle kunna sluta upp bakom en enskild individ i den rollen, på det sätt som finnarna gjorde med Dettman. Den kungliga svenska avundsjukan skulle sätta effektiv punkt för något sådant, även om majoriteten skulle tycka att en sådan lösning vore det bästa för den svenska basketen. Det andra är att den svenska och finska synen på auktoriteter skiljer sig högst väsentligt. I Finland accepterar man auktoriteter på ett sätt som vi inte är vana vid i samförståndssverige.

Så när det kommer till kritan så kommer nog inriktningen på den svenska ligorna att göras upp i samförstånd. Det blir en rejäl svensk kompromiss, där alla får lite grann att gotta sig åt. Och sammantaget är därmed risken att ändprodukten blir det som amerikanerna kallar pancake.

Kvalet inför nästa EM, det som skall spelas 2019 i Lettland och Serbien är nu lottat. Lagen är indelade i åtta grupper om fyra lag. Gruppettorna och de sex bästa tvåorna får plats i EM-slutspelet. Kvalet spelas under tre fönster: november 2017 samt februari och november 2018. Sverige hade lyckan att hamna i seedningsgrupp 2, men frågan är om det gjorde särskilt mycket nytta. Det blev visserligen ingen mardrömslottning, men det man kan säga om den svenska gruppen är att den på förhand ser ut att kunna bli en av de jämnaste.

Makedonien (från seedningsgrupp 4), Italien (1) och Kroatien (3), blev de svenska motståndarlagen. Makedonien skall naturligtvis både Sverige och de övriga lagen kunna hantera, men Italien är som bekant en stark nation som gjorde ett fint EM och Kroatien skall absolut inte viftas bort. Det kroatiska laget gjorde ett bra kval till årets EM och blev liksom Sverige en av grupptvåorna som missade slutspelet. Kroatien gjorde t ex två hyggliga matcher mot Frankrike, men också en plattmatch, den mot Holland som gjorde att de inte kom till Tjeckien.

En uppsida med lottningen är att Sverige slipper de allra vassaste lagen, sådan som Spanien och Frankrike. För skulle Sverige hamna tvåa i gruppen så kan ju målskillnaden bli väldigt viktig. Att inte behöva riskera förluster i storleksordningen 40-50 poäng, som Sverige råkade ut för senast, är ju väldigt bra. Bedömningen i dagsläget är att ändå att Sverige skall klara av att komma etta eller tvåa i gruppen. Nyckelmatcherna blir Italien hemma och Kroatien borta. Vinst i dessa båda så är mycket vunnet. Blir det två förluster kan det bli kris.

Återigen är det bara Sverige och Finland av de skandinaviska länderna som deltar. Det är oerhört märkligt, inte minst vad gäller Danmark, att de inte ställer upp i de här sammanhangen. Man kan undra hur de resonerar i Danmark. Att få spela på den europeiska nivån och försöka ta sitt land till EM borde rimligen vara en bra motivator för ambitiösa spelare. Men i Danmark får de inte den chansen. Att något är fel i det södra grannlandet är alldeles klart. Deras tjejlag i de yngsta åldersklasserna sopar banan med de svenska, men när danskorna har passerat 15-årsåldern är det som om de raderats ut från jordens yta.

Pekka Salminens finska landslag försöker som sagt igen, men har fått en grannlaga uppgift, med Rumänien, Slovenien och Frankrike i gruppen. Det ser nästan hopplöst ut för Suomi. Det är nog så att den finska generationsväxlingen får ligga i marinad ytterligare ett par år.

En tuff lottning blev det också för Udominate i den kommande säsongens Eurocup. Umeålaget fick Moskvalagen Spartak och MBA, samt polska ligasexan Artego. De båda ryska lagen hör hemma i mitten av ligan och kan inte alls konkurrera med de bästa lagen när det gäller ekonomiska förutsättningar. MBA spelade t ex helryskt förra säsongen, medan Spartak är en blek kopia av sitt fornstora jag. Spartak, dit en gång Louice Halvarsson värvades för sitt första utlandsuppdrag, var en storklubb fram till 2009. Klubbmecenaten och storsponsorn Shabtai von Kalmanovic mördades det året på öppen gata i Moskva. Ingen har kunnat ersätta det som försvann med honom, men icke desto mindre är Spartak fortfarande ett bra lag, där ryska ungdomsstjärnan Maria Vadeeva spelade ända fram till 2015/16.

Udominate kommer att få jobbigt med de båda ryska lagen, särskilt på bortaplan. Artego kan bli lättare att hantera, men fortfarande vet vi alldeles för lite om vilka trupper de olika lagen kommer att ha, för att kunna lämna några tips. Spontant känns det som om det skulle vara överraskande om den enda svenska representanten i turneringen skulle lyckas ta sig till den andra rundan. Udominate hör ju också till de klubbar som jag refererade till i textavsnittet ovan, d v s de kommer att delta i Eurocup med importer som de bärande spelare och de som kommer att få majoriteten av minuterna. Jag antar att det finns skäl till att man vill göra på det sättet. Det vanligaste är att man tror sig ha möjlighet att vinna hela turneringen. För de lag som däremot inte har tillstymmelsen till möjlighet att konkurrera med de bästa verkar det däremot som bortkastade pengar. Eller också är det något som jag helt har missförstått i ekvationen.

Sveriges enda WNBA-spelare, Amanda Zahui, har fått rubriker de senaste dagarna, då hon hon, några lagkamrater och ledare i New York LIberty, som första idrottslag någonsin deltog i New York Pride-paraden. På basketplanen är det dock tyvärr fortsatt uppförsbacke för svenskan. Man trodde nog att Bill Laimbeer skulle ge Zahui mer förtroende den här säsongen än han gjorde 2105/16, i synnerhet efter hennes fina prestationer i Nadezdha under vintersäsongen. Men icke. Inte ens när Kia Vaughn var borta och spelade EM fick Zahui mer utrymme på planen. De minuterna togs av Stokes. Nu är Vaughn tillbaka, spelar 30+ minuter, och Zahui tycks komma allt längre ifrån planen.

Faktum är att hon spelar minst av alla i New York. Zahui snittar sex minuter den här säsongen, och bara två poäng. Att hamna i en sits som svenskan gjort sätter naturligtvis spår i självförtroendet och att prestera under de få minuter man får chansen blir allt svårare. I den senaste matchen blev det tex 3 minuter och inga skott. I den näst senaste spelade hon fem minuter och missade sina tre skott. Hopp om förändring finns det ju alltid, men tyvärr verkar det som om den nuvarande situationen är den som Amanda Zahui får vänja sig vid det här spelåret.

En som däremot svävar på moln är förmodligen Allisha Gray, rookien som för några månader sedan vann NCAA-mästerskapet med South Carolina. I WNBA-draften valdes hon som fyra av Dallas och där gör hon nu stor succé. Gray stormar fram mot utmärkelsen som årets rookie, före sådana som Kelsey Plum och Alaina Coates. Faktum är att Gray är helt överlägsen bland förstaårsspelarna. Inte bara uppträder hon respektlöst och tar för sig ordentligt på planen. Hon har tagit en fast plats i Dallas förstafemma och snittar redan 28 minuter och tolv poäng per match. Bland alla rookies i ligan leder Gray i varenda kategori, i allt från minuter och poäng till returer, assister och steals.

På lördag börjar U20-damernas EM. Det blir spännande att följa. Häromdagen fick jag en ganska syrlig tweet från en av spelarna i DU 20-landslaget. ”Tack, vi uppskattar ditt stöd”, stod det med ett ironiskt anslag. Och tweeten blev förstås påhejad av bland annat andra i laget och diverse övriga figurer. Tweeten föranleddes antagligen av mina kommentarer om att vi inte har det bästa tänkbara laget eftersom flera givna spelare saknas. Sedan hade jag också den dåliga smaken att tippa Sverige sist i gruppspelet, liksom att det skulle vara över förväntan om Sverige kunde undvika platserna 14-16 och därmed nedflyttning.

Man kan dock notera att Paul Nielsen, FIBA Europes dambasketskribent, i sin ”EM-preview” säger att Sverige saknar en spelare som Klara Lundquist och som mål måste ha att undvika nedflyttning. Fast han är ju å andra sidan en riktig dambasketexpert.

Egentligen finns det väl ingen anledning för tjejerna att bry sig om vad en gammal farbror som jag skriver och tycker (det är ju ingen annan som gör heller). Det bästa de kan göra är väl att vinna några matcher i EM och visa att jag hade fel. Inget skulle glädja mig mer. Men jag gläds också åt att tjejerna i laget läser det jag skriver. Och det är kanske inte så konstigt, eftersom nästan ingen annan i Sverige skriver om dambasket.

Poängen med de här raderna är ändå att klargöra att det finns ett litet missförstånd. Jag ser nämligen inte min roll som dambasketskribent att stödja olika svenska basketlag. Det tycks inte flickorna i DU 20 riktigt förstå och det förvånar mig inte. Men så här är det: vore jag supporter skulle jag sitta på läktaren, klädd i en gul tröja, med en älgattrapp på skallen, skälla på motståndare och domare och rent allmänt skrika mig hes. Det får dock andra ägna sig åt.

Visserligen gör jag det jag gör för att på något sätt bidra till den svenska basketen och i synnerhet dambasketen, genom att sprida ordet och ge den lite mer uppmärksamhet. men inte genom att vara en okritisk supporter. Sådana finns det tillräckligt många av ändå. Jag tror på att göra nytta inte bara genom att informera, referera och återberätta, utan också genom att så gott jag kan analysera, granska, ifrågasätta men också berömma och kritisera. Och ibland säga sådant som jag uppfattar som obehagliga sanningar och andra kan uppleva som elakheter. Alla gillar det inte, många blir understundom förbannade och vissa menar att det ofta handla om rena provokationer.

Det skall dock sägas att det inte bara är söndercurlade 90-talister, som är vana att få allt de pekar på och som inbillar sig att universum snurrar runt just dem, som tror att alla skribenters viktigaste uppgift är att vara deras supporter. Det finns många andra som har den uppfattningen också. Men så är det definitivt inte. Och skulle jag vara supporter så skulle jag för övrigt heja på Finland. Synd bara att de är så dåliga i dambasket.

 

 

One Reply to “En krönika igen”

  1. Bra som vanligt. Dock tror jag inte du behöver vänta så länge på finska framgångar. Blir som du skrev tufft till 2019 men 2021 tror jag de är med. Sedan tar du upp den känsliga frågan om resursslöseri. Här har ju herrligan länge varit ohotad men nu börjar ju damligan se likadan ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *