En krönika igen

Den legendariske amerikanske cyklisten, Greg Lemond berättade nyligen i en intervju om när han 1986, som första ickeeuropeiska cyklist, vann Tour de France, och vad genombrottet betydde för cykelsporten i USA. Intresset formligen exploderade, både publikt och vad gäller antalet utövare. Det är ett bra exempel på vad stora internationella framgångar kan betyda för en liten idrotts utveckling.

Så varför denna lilla berättelse från cykelvärlden? Ja helt enkelt som ett svar på en fråga jag fick från en läsare. Han undrade vad jag hade för belägg för tesen om att framgångar för landslagen är det enskilt viktigaste faktorn för att få basketen att lyfta i Sverige. Sant är väl att ingen kan vara riktigt säker, men det har gång på gång visat sig att stora internationella framgångar är det som kan få intresset för en viss sport att skjuta i höjden. Och det är viktigt att notera att vi pratar om intresse på två fronter, precis som i fallet med Lemond och cyklingen i USA. Ett allmänt intresse och att fler vill pröva på sporten.

Inom den svenska idrotten finns ett flertal exempel på den här saken:
– tennisen, som från att ha varit en idrott för få, fick en jättehausse efter Björn Borgs framgångar
– bordtennisen, när det svenska laget med Waldner och andra bland annat bröt den ”kinsesiska muren”
– friidrotten, efter att Holm, Klüft, med flera, började dominera på världsscenen
– utförsåkning, efter Stenmarks härjningar i pisterna
– golf, som efter att ha betraktats som en rikemanssport, fick en explosionsartad utveckling när svenskar, och inte minst svenskor, började vinna på de stora tourerna

T o m backhoppning blev en nationell angelägenhet när Boklöv fick sitt genombrott. Gemensamt för de uppräknade idrotterna är att publikintresset och den mediala exponeringen ökade kraftfullt, liksom att barn och ungdomar började söka sig till dem. I några fall, t ex vad gäller friidrotten, blev intresset så stort att klubbarna var tvungna att säga nej till många intresserade, eftersom ledarresurser och annat inte räckte till.

Jag tror definitivt att det här fenomenet utan vidare skulle kunna överföras till basketen. Det är därför som jag, och många med mig, anser att prioritet ett för den svenska basketen borde vara att få fram slagkraftiga seniorlandslag. Det handlar om resursfördelning, utformning av ungdomsbasket, ligor och en massa andra saker. Landslagen måste helt enkelt sättas i första rummet, för når de framgångar i internationella sammanhang, som t ex medaljer i mästerskap, så kommer så mycket annat positivt att följa i kölvattnet.

Jag har blivit än mer stärkt i den här uppfattnngen, då jag frågat bekanta, som är ointresserade av basket, vad som skulle kunna få dem att se på en basketmatch. De svarar precis det här, att om landslagen når en stor framgång så skulle de kunna tänka sig det.

Jonquel Jones i Connecticut är utan tvekan årets stjärnskott i WNBA, och Allisha Gray, Dallas, är på god väg att bli säsongens rookie. Vem som blir årets spelare alla kategorier råder det delade meningar om. Många tror att Brittney Griner blir den som till slut kommer att åka hem med MVP-trofén. I alla om hon fortsätter i nuvarande stil, för den första halvan av säsongen har varit alldeles enastående för Phoenixstjärnan. Konkurrensen ser ut att komma från främst Sylvia Fowles (Minnesota) och Tina Charles (New York).

Griner, som nyligen drämde i sin tionde dunk i karriären leder skytteligan med 23,8 poäng i snitt och är bäst vad gäller blockar (2,5 per match) . Hon tar dessutom 8,2 returer i snitt. Det är utan tvekan Griners bästa år hittills, men smolken i glädjebägaren är att hon skadat sig, vilket kan vara effekten av flera års året runt spelande. Griner har problem med både ett knä och en fotled och beräknas bli borta i minst tre veckor.

Som förväntat toppar Minnesota tabellen, följt av Los Angeles. Lynx är för övrigt det bara sjätte lag genom tiderna som kommit upp i 15 vinster med två eller färre förluster. Det lag som flyttat fram positionerna mest är Connecticut, som just nu innehar tredjeplatsen.

Två vinster och fem förluster blev Sveriges facit i DU 20 EM. Sammanfattningsvis blev det en eländig start på turneringen, där spelet haltade betänkligt och de fyra första matcherna förlorades. Det svenska laget, som saknade flera givna spelare, kämpade dock till sig två segar på slutet, varav den första och skrällartade, mot Holland, var den helt avgörande. Vinsten med 54-53 gjorde att Sverige räddade sig kvar i A-gruppen och fick spela om platserna 9-12 istället för 13-16.

Fanny Wadling, som fick ryggproblem under gruppspelsfasen, gjorde bara tre matcher i mästerskapet. Hennes tredje insats kom just i matchen mot Holland och blev ytterst betydelsefull. Tuffingen Wadling var Sveriges klart bästa spelare i turneringen, följd av Emilia Stocklassa. Fina insatser gjordes också av Sofia Hägg och Adriana Camber, men totalt sett förtjänar hela laget beröm för att de lyckades resa sig och egentligen mot alla odds rädda sig kvar i finrummet.

Vad gäller Emilia Stocklassa har det ju en tid varit klart att hon lämnar Udominate. Vad som också tycks stå klart är att AIK inte blir hennes nästa klubbadress. Envisa rykten från flera håll säger istället att hon nästa säsong kommer att spela i Eos, där hon i så fall på nytt kommer att kampera ihop med nye coachen Kevin Taylor-Lundgren Förra gången det begav sig var ju i Norrort. Klubbdirektören i Eos, Björn Göransson, säger på en rak fråga att Stocklassa ”inte är klar för Eos, men är välkommen om hon vill”. Och det är ju ett svar som kan vara i enlighet med sanningen, vare sig hon är på gång till Eos eller inte.

Att Spanien vann igen var ingen överraskning. Precis som är fallet med deras seniordamer har de en bredd på toppen som inga andra länder. Medan övriga lag är väldigt beroende av 2-3 stjärnor kan spanjorskorna ösa på med hela sin bredd. Har någon/några av deras starters en dålig dag står ett flertal andra redo att kliva in  utan att kvaliteten försämras i nämnvärd grad. Skrällen i turneringen var däremot Sloveniens finalplats. Nya länder gör sitt intåg i Europatoppen på damsidan, vilket vi såg i senior-EM, och Slovenien är ett av dem. De gjorde bra ifrån sig i sitt första dam-EM och finalplatsen i U20 visar att den slovenska dambasketen är riktgt på gång.

Bronset gick till Ryssland, som besegrade Frankrike i tredjeprismatchen. Frågan är hur turneringen hade slutat om ryskorna hade haft med sina unga stjärnor. främst Maria Vadeeva och Raisa Musina. Hade Ryssland blivit mästare då? Jag trar ganska säkert att det hade blivit så.

För de svenska ungdomslandslagen väntar närmast U18-EM, som spelas 5-13 augusti och där Sverige deltar i A-gruppen. I U16 är det B-gruppen som gäller. Den turneringen spelas 17-26/8. U16 är som vanligt svårt att sia om, men rimligen är det svenska målet att ta sig upp i den högsta divisionen. Vad gäller U18-tjejerna borde vi kunna ha visst hopp om framgångar. Det svenska laget har ju ett flertal spelare som fått fått stora doser ligaerfarenhet, med Klara Lundquist och Lovisa Hjern i spetsen.

Att det svenska spelet i U20-EM haltade betänkligt  i båda ändarna av planen kunde man på slutet bortse ifrån, men kvarstår naturligtvis som ett grundproblem. Svenska landslag i allmänhet har ju en bit kvar innan man kan mäta sig med de bättre i Europa, vilket ju är vad alla strävar efter, men man skall samtidigt komma ihåg att den här årgången inte hör till de mest framgångsrika svenska ungdomslandslagen. I skenet av det får det ändå anses godkänt att DU 20 lyckades placera sig på elfte plats.

Många oroades dock av det de såg och en hel del kommentarer och synpunkter på lagets insatser har framförts. Och de handlar i huvudsak inte specifikt om det här laget eller de här enskilda spelarna, utan om utvecklingen generellt. En person, väl insatt i den svenska ungdomsbasketen, konstaterade det som är ett välbekant bekymmer: vi har för få spelare. Och i synnerhet har vi det på damsidan. Bortfallet bland tjejerna under högstadie- och gymnesiperioden är j förfärande 80%. Den frågan har jag behandlat tidigare, men saken förtjänar att upprepas. Det är angeläget att man måste hitta botemedel mot den här problematiken.

Den person som jag fick kommentarerna av, uttryckte dessutom pessimism över saker och tings tillstånd och inte minst framtiden. Han är t ex inte alls övertygad om att antalet spelare rent allmänt ökar trots de signaler från officiellt håll som antyder att det är så. Han oroas också över att t ex antalet sökande till NIU-linjerna i Stockholm, landets största distrikt, inte alls är vad det borde vara. Flera gymnasier saknar sökande till sina platser, vilket är högst oroväckande. Det borde ju vara slagsmål om platserna. Fryshuset uppges t ex stå så gott som helt utan ansökningar till höstterminen.

En annan kommentar om utvecklingen jag fick efter en av DU 20-matcherna, från en högst meriterad tränare, löd i utdrag så här: ”Det är svårt att hitta ljuspunkter de senaste åren. Vad har gått så FEL? Alla skyller på de stackars spelarna (svaga årskullar), som kämpar och gör sitt bästa. De vill massor, men saknar verktygen för att lyckas. Är det kanske inte bara spelarnas fel? Kan det bero på något annat? Förbundet har byggt en imponerande struktur och organisation. Men har man tappat bort utvecklingen av spelare? Kanske måste vi nu ifrågasätta och vända på en del stenar. En stor del av problemet ligger redan före U16-nivån. Spelarna i våra nuvarande U-landslag har en teknisk nivå som är katastrofal. Här måste förbundet få igång en mycket bättre utbildning av klubbcoacherna, som sköter träning för spelarna 11- 15 år.”

Hårda ord alltså, men som kan äga sin riktighet. Han är inte den ende som påpekat de tekniska bristerna och i de avseenden kan man som sagt knappast skylla på spelarna, utan på de modeller som används för att utbilda unga spelare och på en tränarkår som inte riktigt räcker till.

Till de tekniska tillkortakommandena kan man utan tvekan lägga till bristande spelförståelse. Och det gäller faktiskt såväl anfall som försvar. Det finns naturligtvis spelare som har en närmast medfödd spelförståelse. Kanske har ine alla spelare möjligheterna att bli genier vad gäller spelförståelse, men alla kan förbättra sitt beslutsfattande på planen, vilket i grund och botten är vad det handlar om. Något som ökat i popularitet är det som kallas ”read & react”. Kortfattat innebär det att spelarna på planen får friheten att spela i enlighet med vissa principer istället för att ”bara” spela eller spela väldigt styrt. Tanken är att spelarna skall lära sig förutse och läsa hur försvaret agerar, och utifrån det svara med den mest lämpliga åtgärden. För att klara det är det därför helt nödvändigt att spelarna utbildats i- och utrustats med de tekniska verktyg som de behöver. Att lära spelarna att läsa spelet och agera utifrån det ställer väldigt höga krav på coachens förmåga, men för den som klarar det väntar stora belöningar runt hörnet, liksom för spelarna ifråga.

Antagandet att väldigt mycket hänger på utbildningen och utvecklingen av spelarna i åldrarna upp till 15-årsåldern är svårt att säga emot. Det finns en radda saker som måste göras på det mest optimala sättet för att framtiden skall bli ljusare. Och jag skulle nog säga att vad som sker under de allra första åren, säg upp till 12-årsåldern, är minst lika viktigt. För dess spelare har vi i Sverige valt EB-modellen, med alla konsekvenser den för med sig, för bland annat träningsmetoder. Man får anta att de som beslutade om denna spelmodell visste vad de gjorde, för gör man en sådan förändring så måste man väl tro på ett antal positiva effekter.

Men vilka är dessa positiva effekter? På vilket sätt ger de utslag i den svenska basketens utveckling? Får vi fler spelare och i slutändan bättre landslag? Det är en fråga som inte är besvarad och bevisbördan ligger på dem som skapade och genomförde EB. Vi väntar på svaren. De första EB-kullarna är nu ungdomslandslagsspelare. På vilket sätt märks det på ungdomslandslagen? Det skulle vi vilja veta.

Att EB-modellen gör att vi får fler spelare och att fler stannar i sporten längre upp i åldrarna är nog ytterst tveksamt. Jag tror att det är helt andra saker än den spelmodell man använder som är avgörande för i vilken mån föräldrar väljer att sätta sina barn i basketgrupper. Och skulle det vara så att spelarantalet ökar i åldrarna upp till 12 år, så är det ju inte där vi har de stora problemen med bortfallet. Inte ens innan EB infördes så försvann ju spelarna i de åldrarna i stora skaror. Den stora ”drop ou raten” inträffar under högstadie- och gymnasieperioden. och den trenden fortsätter ju, trots att vi levt med EB under ett antal år. Så frågorna återstår. När vi genomförde en så genomgripande förändring som att övergå till EB, på vilket sätt kommer den att ge oss fler spelare och mer framgångsrika landslag?

 

4 Replies to “En krönika igen”

  1. Har letat en stund men har mycket svårt att hitta några källor som styrker dina påståenden att antalet utövare ökat markant efter de framgångar du nämner.

    Att det mediala intresset för landslaget i olika sporter ökar när chanserna till goda resultat ökar är ju all ense om. Det jag ifrågasätter är att framgångar för seniorlandslaget skulle innebära att antalet utövare, eller intresset för den inhemska ligan skulle öka som ett resultat av det.

    Med den logiken skulle ju svensk curling exploderat länge nu…..

    Jag menar att Basketbollförbundets, och alla andra SF, enda viktiga mätpunkt är antalet utövare. Framgångar för landslag samt sportsligt bra förbundsserier är helt oviktigt för samhällsnyttan. De är i bästa fall en rolig sidoeffekt av många utövare.

    Där du menar att det bästa sättet att förbättra siffran över utövare är framgångar för seniorlandslaget tror jag snarare att det är på målmedvetet arbete för att rekrytera och behålla spelare. Jag tror alla förbundets pengar och resurser borde gå till just rekrytering och att hitta spelregler och strukturer som vänder trenden att svenska spelare slutar tidigt. Reformer inom förbundet borde bara ha ett enda mål. Om en reform medför risker för elitverksamheten tycker jag är underordnat.

    Men mitt troende är lika lite värt som ditt – du som är en fena på att ta reda på saker kan väl hitta, och dela, källor som styrker ditt påstående?

  2. Hej Pelle
    Vi kan väl konstatera att vi ser helt olika på saken. Samhällsnyttan har jag inte ens diskuterat i det här sammanhanget. Det är en helt annan diskussion. Det här handlar om hur basketen skall kunna bli en stor sport i Sverige och landet en stark spelare internationellt.
    Min text var inte heller någon vetenskaplig avhandling, utan en krönika. Men alla som följt idrottens utveckling i Sverige de senaste 20-30 åren är helt införstådda med vad som hänt inom t ex friidrotten, då bland annat ledare i klubbar vittnat om sin förtvivlan över att inte kunna ta emot fler ungdomar. Siffrorna är nog lätt verifierbara för den som vill ta fram dem. Golfens siffror är jag dock bekant med. Den ökade på 20 år, från 88000 till 477000.
    Men som sagt, åsikterna går isär och vi behöver inte försöka övertyga varandra.

  3. Jag vill ju bli övertygad! Men jag kan inte lätt verifiera siffrorna som du skriver. Hoppades att du kunde hjälpa mig med det. Om det är som du säger är det ju viktigt att alla som vill att basket ska växa får se siffrorna.

    Om det förefaller finnas ett kausalt samband mellan framgång för seniorlandslag och antalet utövare inom idrotterna så borde ju alla ännu lättare kunna sluta upp bakom landslagsverksamheten.

  4. Tror tyvärr problemet ligger i hur dagens ungdomar har blivit ”fostrade”i dagens samhälle. Tror de flesta idrotter som styrs av regelbunden träning tappar deltagare då det inte är på modet att ”orka” när det tar emot eller inte direkt är lustfyllt. Att inte direkt få feedback, läs likes så avtar motivationen att gå vidare. Detta är inte bara ett idrottsligt problem utan syn i skolan som i arbetslivet, dvs det är ett stort samhällsproblem. Där har vi något rejält att bita i alla idrotter så som övriga övriga instanser i samhället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *